En stund vid älven

Det finns många vackra platser i landskapet där jag bor. Att stå här på bron och titta ut över vattnet skapar en vidunderlig känsla i bröstet.

Se hur världen speglar sig i älvfåran. Otroligt att få vara med här på jorden. Vara frisk. Ha fina människor omkring sig. Ren luft. Gott vatten (ja, många besökare förundras över hur gott det smakar här).

Precis så bra . Visst räcker det långt?

Att stå här på bron väcker minnen till liv.

Vi flyttade hit på 70-talet. Mamma och pappa valde den här platsen just för att de kände att de kunde andas fritt. Naturen nockade dem. Liksom den gör med mig. Jag förundras ständigt över det vackra.

Pappsen blev fiskebiten. Ja, bildligt talat alltså. Så till den grad att inget väder var för tufft. Här på bron kunde han stå i många timmar tillsammans med andra fiskare. Då bodde vi i ett hyreshus ett stenkast från älven. Jag brukade ibland gå förbi och se hur det gick.

"Tålamod är en fiskares bästa vän" sägs det och det stämmer nog.

Det var en sommarmorgon. Pappa hade turen på sin sida. En präktig lax låg där bredvid hans fötter. Vi gick hem strax efteråt.

Pappa la fisken i badkaret och den täckte banne mig hela karet! Mamma gjorde sig redo att rensa bjässen. På golvet fick det bli. Rätt som det var hörde jag ett vrål från köket. Där stod hon på alla fyra och skrek "fisken leeeever",när jag och pappa kom inspringande i köket. Stjärtfenan hade nämligen träffat henne i rumpan när hon skar i fisken. Det var en rätt roligt syn ska jag säga. Mamma var nog mindre road.
  

 Tidens tand. Om jag säger rätt nu, så är bron byggd i början på 60-talet. Inte speciellt anmärkningsvärd. Men ändå.

En annan händelse som utspelat sig på just denna bro är att scener till filmen "I rymden finns inga känslor" har spelats in här.

 En kille på packmoppe kör över en bro. Det är Hågestabron.Kika så får du se :-)