När något träffar mitt i hjärtat

Du vet den där känslan när något träffar en som blixten mitt i. Precis. Direkt. Ingen tvekan. Mitt i. En plats som känns i bröstet. Som du inte visste fanns. Som en eld brinner där inne, här inne. Och sekunderna blir utan tid.

Något vaknar, något brinner, något värmer som en kram från den du ville mest.

Så gick jag på stigen i solskugga och annat. Bland grönt. Mötte bilar och människor. Visste nästan vart vi skulle gå. Mina ögon var som nya.

Och så syrsorna som inte får värmeslag. Kisspausen. Viktig för att kunna tänka på annat än panik. Kissa ofta.

Och så mycket sol, sanden och stranden och havet. Utbrett. Brett. Överallt och ivrigt. Pulserade mot sanden. Som namaste i mig och andetagen lätta. Och inte tankar. Bara horisonten. Som allt som behövdes. Att sitta och sitta och känna. Blunda. Andas. Le.

En fikapaus. En flaska vatten. Ormgropar att inte gilla. Kostigar. Fyren viktig. Stenkaos och perfektion. 

Så tänker jag plötsligt. I nästa liv blir jag en fågel. Låter vinden föra mig vidare. Mäktigt att guppa fritt på vågor utan kallsupar. Ingen hajmat. 

Flyger högt och högre. Trädtopparna som grässtrån.

I all enkelhet. Viktigt med stunden. Jag. Du. Semestern. Och vi som hade vett att njuta. 

Tacksamhet. 

Österlen i mitt hjärta.

Nej till cancer, ja till livet!

"Jag har cancer" sa du.

Min allra första tanke var: "Du ska ju alltid finnas"! Det ska du. Som du är. Som du. Såklart.Sedan stirrade jag på dig och fattade inget. Jag försökte se den feta hemska textremsan som du hade kastat upp framför mig, men allt blev så ruttet, genomskinligt och vattnigt för en stund.

Cancer.....är det såhär den ser ut, tänkte jag sedan och tittade på min vän, som såg ut som hon alltid brukar göra.  Så där obekymrat naturligt rufsig och strålande som bara hon kan.

Jaha, då får vi ta det då, tänkte jag. Tog ett djupt andetag och kramade om henne hela dagen.

Om tankar och sorg har vandrat genom mig i omgångar vad ska det då inte ha gjort för dig under den här påtvingade resan. Behandlingar. Biverkningar. Återhämtning. Mycket hår. Lite hår. Inget hår alls. Glad. Ledsen. Blandat och skakat alltihopa.

Vi är många som är skakade. Vi är många som älskar dig! Framför allt älskar vid dig!

Precis i samma veva som jag fick veta att du var sjuk hade jag lyssnat på ett framträdande med Poetry slam. Det var nytt för mig. Och hade gjort mig nyfiken på formen. Försökte återskapa den språkrytm jag hört den där dagen. Ja, jo, det kanske är något att närma sig, tänkte jag. Försöka duger. Så en dag när jag tänkte extra mycket på det orättvisa som drabbat dig så kände jag mig så rasande. Och orden, ja de började flöda.

Det här är till dig vännen (om du vill):

Det kom ett bud
och det var du
som sa
jag mår inte så bra
jag mår inte så bra.

Tvärt om från igår
se så fort tiden går,
säg vad är det vi får?

Det vi tar, vem ger?
Öppnar själen, vem ser?

En minut kan bli ditt bästa du
En hel livstid - säg
ska jag börja leva nu
eller nu?

Och där står hela du
med svärdet höjt för kamp,
fast du gråter skrattar du
och tvärtom ibland.


Eldsflamman som är du
som måste leva nu.

omfamnar det du ser
trasig i håret
men du ger och ger.

Trasig i håret
och med strålad själ,
du vet så mycket
och jag vill dig väl.

Stick iväg!
Fuck you cancer!
Fuck you!

Och till dig
och till you
säger jag bara
det bästa ögonblicket
det är du!

Det är ingen fara,
det är ingen fara,
jag målar din bilder
säg vart vill du fara?

Till Marocko,
sa du en gång.
Vi skulle njuta av nya andetag
bland kryddor och sång.

Jag målar dina bilder
säg vart du vill gå?

Eldsflamman som är du,
stick fucking cancer!
Stick!
Fuck du!

Du blir lite naken
och fryser för att livet tittar djupare in,
nu ska du smycka dina armar
och vrister med gyllene ting.

Glittra vacker gång på gång.
Dansa hela natten. Och sjunga livets sång.

Väntan är det värsta, säger du.
Och frågar mig: Är jag fucking cancer?
Jag svarar: Nej, nej, du är du!

Och vem är jag
som inte sa,
du blir bra,
du blir bra.

Varför smyga när livet är nu,
och för att du är du.

Du är elementen
allt i ett,
det du känner
det blir inte lätt.

Jävligt svårt under en tid
säg vad är viktigt,
säg vad är ett liv?


Det går en stig
bortom dina fötter,
så kom,
flyg med mig fågelvägen
bort från svarta rötter.

Så ser vi sol och måne
och allt på en gång
ett ögonblick som är för evigt
och en väg som är lång.


Om det måste
så måste det bli,
du gör dig frisk,
jag gör dig fri.


Nu dansar vi
och plötsligt
finns inget då.
Nu är nu
det är skrattet
och jag bär dig
mjukt på tå.

Det är så
det måste gå,

det måste gå.


Vilken jävla karta bryr sig
att du är bruten
och kompassen likaså,
låt oss söka mening.

 Så finns det saker bara du kan förstå,
som måste skrapa bort skiten
när vi andra knackar på.


Och där står hela du
med svärdet höjt för kamp,
fast du gråter skrattar du
och tvärtom ibland.

[By me]


Nej till cancer!
Ja till livet!

Att inspireras av andra men behålla sig själv

Vi känner det inom oss. Men kommer inte loss riktigt. Känner att vi vill. Men kan jag verkligen? Vågar jag verkligen. Jag har ju aldrig..... Klart jag kan! Klart du kan! Det kan vi. Vi kan!

Ta till exempel det mest livsavgörande som finns bland oss människor. Vi behöver mat, annars dör vi. Laga mat. Äta mat. Njuta av mat. Mat för nöjets skull. Mat för att överleva. Anledningarna är tyvärr skiftande beroende på var i världen vi föddes och blev kvar i.

Jag älskar att laga mat. Skapa nya smaker. Slänga kokboken åt sidan precis när jag fattar vad just den kocken är ute efter. Sedan spetsar jag till smakerna liiite som just jag vill ha dem. Ändå. Alltid. Varför kan jag aldrig lyda dem från första deciliter till sista saltkorn? Skit samma. Jag trivs med det upplägget.

Klättra högre på stegen. Varför inte. Det är ju så jädrans roligt med smaker som lyfter en till nya höjder. Och så handlar det om att utmana sig själv. Att lita på sin egen förmåga. "Jag kan. Jag vill." (ett mantra kanske?)

Jag brukar tävla med mig själv när jag står i köket. Skulle den här maträtten räcka i Mästerkocken? Hade jag hunnit servera denna trerätters på "Halv åtta hos mig"? Ju fler kastruller och pannor jag har igång desto häftigare känsla. Disken blir mera disk. Men jag är noga att hela tiden svepa runt med disktrasan och "hålla arbetsytan ren" (som det brukar tjatas om bland kockarna på TV). Jag håller med dem. Det är roligare att skapa när det är fint runt omkring.

Tiden! Herregud, nu sa ju Jamie Oliver att detta skulle vara klart på 30 minuter Och en annan gång räcker 15 minuter. Och så kom jag på att jag ville ha lite färska grönsaker från landet.... ut å plocka! Där spricker bubblan för mig. Erkänner! Tiden rinner lätt iväg. (eller var det miss i planeringen?) Smakerna är jag oftast nöjd med i alla fall.

Något gott i glaset höjer maten till nya dimensioner. 

Drömscenarie: Många nära och kära samlas runt köksbordet och äter och pratar om smakerna och skålar och prata strunt och allvar. Gud så härligt! Ja, jättelyckligt!

Vardagsscenarie: Vi är fyra i familjen. Det finns härliga middagstunder då vi både pratar och lyssnar på varann och jag känner, "vilken härlig familj jag har"! Sedan finns det andra stunder då jag tänker, "herregud vi är en krisfamilj, kan vi inte ens äta middag ihop utan att bli osams"! 

Som tur är gillar hela familjen god mat. Och tre av oss hjälps åt att laga mat. Vilken lyx! Den fjärde går på inskolning kan man väl säga. Han lagar mest åt sig själv, typ var tredje timme... Tror det har att göra med växtkraft faktiskt.

Jag testar gärna mina gränser inom andra roliga områden också. Som till exempel att skriva. Om jag pratade om det här skulle det räcka för att prata sig ända till Sommar i P1? Törs jag vill jag ställa mig på en poesiscen?

Jo, höga hästar. Men vadå?! Är det inte härligt med högflygande tankar!?

Drömma dem. Krama kudden jädrigt hårt så drömmen blir sann.

Sedan är det bara upp till mig. Fixa det. Gör det. Do it!

Att inspireras av andra men behålla sitt eget jag det är en fin tanke att förvalta och bära framåt till handling.

Livskris 4.8

Sommaren har stundtals varit skitjobbig! Ja, så var det sagt. Rakt ut. Utan fallskärm liksom. Pang och ont. Andra stunder har varit underbara. Visst sådant är livet. Det ljusa och det mörka. Men när dalarna är mörkare än topparna är ljusa... det är då det blir jobbigt.

Och ändå fick jag sträcka ut under hela fem veckor. Fem veckors semester. Det var skönt. Rekommenderas. Skapar mersmak. 

Tänker så jag tänker så jag tänker.... På vad? På livet. På tiden. På dagarna som rusar. På mina barn. Måtte de få ett fint liv. Miljöproblemen.... hur ska det gå för barnen och sedan deras barn. Hur kommer allt se ut? Tänker på sambon. Blir så arg på honom ibland! Och ibland är han så bäst! 

Mina vänner. Å så fina ni är. Och tack för att ni är ni! Vi träffas inte ofta, men när vi träffas ger vi varann av det bästa. Livskvalitet.

Jo, den där jobbiga känslan... Sommaren är inte bara underbar, grön och skön och fylld med gemenskap. Den kan vara skitjobbig och ensam och fisljummen! Ja du får ursäkta Ernst men ibland går det inte att renovera. Allt bara rasar!

Vad ska hända med allt tänker jag? Ja, det undrar jag också. Kloka jag pratar med mitt andra jag. 

Känner du igen det där när en liten du med vassa horn sitter och dinglar på den ena axeln och du med tindrande gloria sitter på den andra. Ibland tar liksom hornen över helt och hållet! 

Blir så arg! Arg är bra sägs det. Reaktioner överhuvudtaget är bättre än inga alls.

Ja ja ja. Så är det. Hur duktig måste man vara egentligen? Kanske lite ändå. 

Något måste göras tänkte jag och började gå varannan dag. Uppför och utför. Mot utsikten (gud så vackert vi bor!) och sedan ner igen. Det kändes bra. Blev glad och det var bra.

Koll på något är bra. Koll på benen. Men inte mer än så. Livet svajigt. Skönt att få göra det erkännandet för mig själv. Och ja, nu för den som råkar läsa dessa rader. Hoppas du inte blir besvärad över min ärlighet. Det behöver du inte. Jag skäms inte alls. Tvärtom känns det jädrans skönt att vara ärlig. Lägga livskrisen på bordet, så att säga.

Vet inte hur lång krisen är. Den går i vågor. Kaos kaos kaos. 

4.8..... ja alltså hur kan det komma sig att jag ska bli 5.0 om två år. Låter helt osannolikt. När blev livet så mitt i? Jag känner mig som 22 här inne. Du ser det inte med så känns det. Ja så känns det. Jag känns ju uuuung! 

Det var en konstig sommar det här. För första gången har inte familjen åkt på gemensam semester. Dottern är 18 och fick jobb hela sommaren. Inte att räkna med alltså. Livets gång Lotta. Ja, jag vet. Men det är väldans svårt att ställa om sig! Sonen hängde med mig och sambon till Stockholm en sväng. Så var vi tre alltså. Det gick fint. Vi hade trevliga dagar. Men ändå. Den där känslan. Inte som förut. Men något nytt. Något annat. Tiden som förändras.

Det får gå.

Det ska gå.

Det kommer att gå.

Yoga i alla ära men nu krävs det komplement. 

För att bli vän med tiden måste jag sluta fokusera på just tiden.

Jag läser en väldigt bra bok nu. Den heter "Konsten att höra hjärtslag". I ett avsnitt får huvudpersonen Tin Win ett gott råd av en munk: Ha tålamod. Sätt dig ner och meditera. Då kommer tiden att förlora sin mening".

Det ska jag. Det vill jag. Meditera blir bra.

Det ljusa och det mörka, som yin och yang

En kopp med citronvatten och ingefära är min bästa start på morgonen. En kopp kaffe tar jag gärna flera av under dagen, men börjar aldrig för tidigt. Letar balans. Formar balans.

När jag tog den här bilden kom jag att tänka på ljuset och mörkret. 

Det ljusa som behöver det mörka. Det mörka som behöver det ljusa. Som yin och yang. 

 En person dras till en annan. Likheterna som attraherar. Olikheterna som balanserar. 

Som det sägs...

"Yin, det svarta, är den kvinnliga och passiva urkraften. Den symboliserar jorden och månen, det mörka, det kalla och det fuktiga, men även bergen och skelettet. 

Tigern anses vara den varelse, som allra mest förkroppsligar "yin".

"Yang, det vita, är den manliga och aktiva urkraften. Den symboliserar himlen och solen, det ljusa, det varma och det torra, men även floderna och blodomloppet. 

Draken anses vara den varelse, som allra mest förkroppsligar "yang".

Vilka krafter vi än har att göra med ska vi vårda dem, ge det bästa av dem i mötet med andra. Stötta i det mörka. Glädjas i det ljusa.

Kram

Från vila till blomning

som det var... 

som det blir

hopp och tvekan...

ett andetag av mod och tillit

så blommar människan


PS En av mina favoriter i söderläge i min trädgård...New Dawn

Bröd underbara bröd

En av de bästa känslorna tio i topp. Nybakt surdegsbröd. Grytbrödet vi gör här hemma blir så himla vackert! 

Ett bröd i en handduk köpt på loppis. En väldigt fin gå-bort-present! B S får dagen till ära stå för "Baka Surdegsbröd". En annan tanke är "Be Strong". Eller "Bästa Stunden".

Titta på strukturen! Rena rama konstverket. Som ett landskap av svar och frågetecken. 

"Roten till det goda" - Herr råg och fru vete. Två följeslagare som oftast vilar i kylskåpet. Några dagar innan ett brödbak ska till så åker de fram för att "kickas igång". Bubblorna talar för sig själv. Bubblorna är liv. Och glädje för oss som ska baka.

Så ett frö och se dig själv växa

För mig är mindfullness meningsfullt. Här och nu. Ingen oro för sedan. Njuta i nuet. Bra för själen. Bra för kroppen. En gladare jag.

En liten övning.... blunda och se hur du sår ett frö mitt i bröstkorgen. Är det där själen bor tro? Ja, jag tror nästan den är just där. Har du slutat läsa nu? Synd. Fortsätt gärna. Det här kan bli så bra som du väljer att göra det till.

Alltså blunda. Låt bara andetagen komma och gå. Se dig själv så ett frö i själen. Vattna. Observera ljuset och värmen. Kanske en lätt sommarbris passerar dig. Se hur fröet börjar gro. Se hur det växer sakta, sakta, bit för bit tills stjälken är färdig.

Nu står den där grön, kraftfull och stadig. Observera den lilla röda blomma som börjar ta form i toppen av stjälken. Nu vecklar den ut sig mer och mer. Blir röd och kraftfull. Kika nu in i rosens mitt - i rosens hjärta.

Känn kraften. Andas in. Andas ut.

Mindfullness.

I like.

Ge dig själv av det bästa.

Kram!

Blommig känsla trots snöfall

Idag känns det blommigt i hjärtat fast morgonen började med snöfall. Konstigt, eller hur. Visst har det att göra med ljuset, solen och fågelsången. Vintern växlar snart över till vår. Visst är det härligt! Vi påverkas. Rycks med. Känner förväntan. 

Längdskidåkningen funkade perfekt idag. Lätt och stark var känslan. Känner mig tacksam.

Kanske jag påverkas lite av att det är alla hjärtans dag också. Det firar vi med en stor frasig bukett med röda tulpaner på köksbordet.  

Sitter i allrummet och solen kikar in. Om så bara för en liten stund. Det är ett säkert tecken på en vinterdag av bästa sorten. Idag känner jag för något gott på tallriken och  människor runt bordet som får mig att skratta. Det är en bra plan.

Hjärtlig fortsatt dag till dig. Tillsammans är vi starka.

Var den du är, gå dit du vill

Som om jag var den enda som bär på det tunga. Ibland. Fast vi är många. 

Det är nog fler än jag. Jag kan nog säga vi. Vi är många som ibland tänker lite väl mörka tankar om oss själva. Varför gör vi så med oss själva fast vi bär på så mycket ljus?

Var den du är. Gå dit du vill. Lev din dröm i varje andetag. Det kan vara längtan efter en joggingtur i tidig morgon. Det kan vara en resa till Indien. 


Visst kan det vara så. Det går. Gör det bara! 

Andas nytt. Tänk nytt. 

Var den du är. Gå dit du vill. Andetagen räcker långt och längre än så...

Sol, snö och skidor

Vilken dag! Vilken underbar plats vi bor på! Januarisol. Då vill jag ut på skidor. Förväntansfull blandat med några mentala spärrar... några tröga tankar. Har en förmåga att tänka "jobbigt" när jag åkt ett tag. Försöker vända det till "lätt, lätt" istället. Det gick bra idag.

Här är vi på väg upp till Storskällmyren. Det är uppför i cirka 2 kilometer och för varje stavtag kommer vi närmare solen.

Och så äntligen uppe på myren. Det är ren magi. Visst är det väl lite fjällkänsla här. Glest med tallar i alla möjliga storlekare.  Dottern  hade bråttom iväg, men jag fångade henne i farten.

Här är jag mitt i paradiset. Svettig men lycklig. Perfekt vallade skidor. Lätta tankar och solglitter på snön. Livet är väldigt underbart dagar som dessa. Svårt att tro att vi hasade oss fram på samma myr igår med vinden och snön piskande i ansiktet.

Det gäller att njuta när naturen ger av sitt vackraste. Och den här gången tog vi chansen.

Hoppas din helg varit fin.

Något nytt väntar...

Ge dig själv tiden att betrakta rosens hjärta och du kommer att blomma.


Något nytt väntar.

Oskrivna blad.

Du är pennan.

Du är penseldragen.

Du är raderna där emellan.


Leta inte.

Bara skapa dig bra ögonblick.

Du är du.

Du är viktig.

Bara du vet.


Allt gott i det nya du skapar.

Se dig själv och människor du möter.

Krama dig själv och andra.


Något nytt väntar.

Nu behöver vi massor av vitaminer

Nu behövs det massor av vitaminer på insidan! Ta de frukter eller bär du har hemma. Har du inget hamsterförråd så får det bli en sväng till butiken.

Blåbär, banan, ingefära, citronskal, naturell yoghurt och honung smakar ljuvligt.

Här toppade jag med blåbär och mango med en touch av myntasocker. Det är väldigt lätt att göra. Jag mixade mynta som jag har hängandes på tork. Det är så lättodlat så kökslandet blev fullt av dem i somras.

Njut av den en god stund. Det är du värd!

Kom att tänka på min fantastiska syster

Ett ögonblick jag gärna vill minnas. Min syster och jag på en strand vid kanten av Atlanten i en liten by strax utanför Lissabon.

En syster. Min syster. Två systrar. Vi. Hon. Jag. 

Det är en stor känsla att bära på. Blommande året om. Leende mest. Tårögd ibland.

Det är vi. Långt ifrån varandra fågelvägen. Nära bland varma tankar. 

Hon är hon. Det är stort. Jag beundrar henne. Det är stort. Min lillasyster. Så klok.

Ringer henne ibland. När jag tvekar ger hon mig insikten att allt är där det ska vara. Och att allt går att göra. Och att ibland behövs ingenting alls.

Våran resa är gemensam. Våran resa är fri.En syster. Min syster. Två systrar. Vi. Hon. Jag.

Underbart och fantastiskt. 

Ögonblicken är förevigade av min fantastiska svåger Filipe Balestra.

Eftertanke och omtanke

"En stund. Om så bara.

Stilla eftertanke.

Omtanke.


Göra det bäst av allt.

En stund.


Det längsta ögonblicket

och det kortaste".

En inre resa och en del muskler

Så fri som det går att vara, solens krigare. Tack för balansen.

Jag har hittills inte pratat ett endaste ord om träning här hos mig. Jag började som instruktör som ganska ung och höll på med det i 20 år! Det låter ju inte klokt egentligen. Men en dag kände jag att det var dags att sluta instruera och istället bara vara deltagare. I början var det en skön känsla blandat med saknad. Det är härligt och en utmaning att få vägleda människor och se dem utvecklas. Ge av sig själv så att de hittar sig själv. Tar för sig och blommar ut. Sådana stunder fanns det många av. De saknar jag ibland. 

Annars är det jätteskönt att "bara" vara deltagare. Mycket gratis har jag med mig från tiden som ledare. Som till exempel kroppskännedom, teknik och uthållighet. Dessutom förståelse för instruktörens strävan att göra något bra för oss som är där. Och vi som är på passet bör ju ge max vi med, så blir det ju roligare för oss alla. 

Tränar du? Då går du förmodligen på pass där du trivs med både rörelser och ledare. Tycker du att ledaren varit bra, så säg det till personen. Det ger ny kraft och gör han eller henne glad. Alla mår vi bra av bekräftelse!

Såhär fungerar träningen för mig just nu. Det är ögonblick att bli starkare av. Och då menar jag en blandning av muskelmassa och själslig påfyllning. Att balanserar mellan det lugna och explosiva. Få utlopp. Fylla på. Har hittat en form som passar mig och ger mig stabilitet i kropp och själ. Det är viktigt. Jag blir gladare och mer harmonisk. Fördelar på både kort och lång sikt. Hanterar mig själv och livet på ett bra sätt. Men visst kan bra bli bättre. Och visst duger bra väldigt bra ibland det med.

Bodybalance är det ena och Cross circle det andra. De visar sig vara en perfekt kombination för mig. Kombinerat med prommisar och annan rörelse.

Det är en inre resa. Som gör mig glad. Och det är huvudsaken.

En speciell stund

Så kom den äntligen lördagen. Ledig. Glad. Lugn. Gjorde god frukost. Tände kaminen och massor av levande ljus.

Sedan bänkade jag mig framför TV:n för att se första delen av ett omtalat amerikanskt drama på fyra delar som heter "Olive Kitteridge". Huvudrollerna spelas av Frances McDormand, Richard Jenkins och Bill Murray med flera.

Vill bara säga - se den! Har gått på kanalen C More. Kanske inget alla har, men kanske den snart finns på DVD.

Du vet när det bara blir så där rätt. Det du ser är det du behöver. Som om någon säger att nu har du något att hämta ur detta ögonblick för att bli en bättre människa.

Underbart av allt....skådisar, handling, relationerna. En riktig guldklimp. En stund som jag var värd. Så bra och lugnt och mysigt. Samlade energi. 

Tittade ut på ett grått landskap. Gjorde inget. Vad kan man göra åt vädret? Det är bara som det är. Kommer som det kommer, när det vill.

Har mått toppen hela dagen. 


Tackar livet.

Tack.

Någon minns allt...

Någon väntar

Någon har gått


Någon somnar in och vaknar inte mer


Någon sträcker ut en hand

Någon tar emot den


Någon fryser i själen
Någon värmer ett hjärta


Någon väntar

Någon har gått

Någon minns allt

Någon vill bara glömma 

Ladda med skratt och kramar

 "Det viktigaste är att vi kommer ihåg att skratta och kramas" brukar jag säga till mina barn. Kropp och själ får liksom sitt. Tror det kan hjälpa oss på vägen. I många situationer.

"En flyktig kram. 

Lång tröst. 

Ett skratt. 

Tillsammans. 

Något. 

Viktigt. 

Ser dig. 

Se mig. 

Vi ser varandra. 

Och hela världen ler".

[by me]

En hög med rötter

Jag går här och pratar för mig själv och myser bland rotsakerna. Vilka pärlor! Och som de trivs! Kan bara säga "äntligen". Det finns bara ett svar på detta; nya bäddar,bra jordmån, hästskit (brunnen såklart), vatten och en och annan flört. Och se där, växtkraft a la Hulken.  

Stabila. Säkra. Nyttiga. Vackra. Allsidiga. Spännande att laga mat på. Rotsaker i ugn är ju ingen överraskning direkt. Men gott!

Resterande rödbetor kommer att åka ner i glasburkar med ättikslag. Hos oss smaksätts med olika saker som senapsfrön, pepparrot, vitlök och kryddnejlikor. Jättegott!

Visst är det fascinerande! Palsternackan borrar sig målmedvetet neråt. Kräver lååång tid på sig. I och för sig, gott om tid behöver ju alla rotsaker.

Valde att plantera långa rödbetor i år och de skuttar upp ur jorden...kanske beror det på att jag satt fröna för grunt. Tror du? Jag valde att göra som med potatisen, kupa runt dem med jord så de fick lite skydd under senare delen av tillväxtfasen.

Och doften när man bökar i jorden. Och känslan. Nöjd och lycklig. Jag är glad över att ha förmågan att känna sådana känslor över några stackars rötter. Ja faktiskt, det krävs liksom att  man tränar på att odla de där känslorna. Förmågan att se det stora i det lilla. Flera gånger om dagen!

Lika läckra alla tre, både blast, färg och form. Palsternackans blast är nog kring 60 centimeter!

Min bästa odlingssommar någonsin. Nu planeras för nästa års odlingsbäddar.

Lycka!