 |
Så vaknar våren. Jorden luktar bäst och lite skit. Luktar förändring. Ljuset som blir ljusare. Och mera liv överallt. Många tankar och önskningar famlar runt i sinnet. Nu är det dags. Eller aldrig.
Vi är många som vill men inte vågar. Och vi är många som vågar fast vi inte vill. Som hon i den här berättelsen. Som letar och letar fastän det bästa finns alldeles inuti. Och varje resa börjar och tar slut. Och vi lever som mest alldeles mitt i...
"Att längta längre bort än man törs åka. Sådan var hon. Det var det där ljuset som drog. Lovade så mycket. Gjorde drömmarna mer levande.
Hon tänkte starta före solen. Längtan och förväntan som drog och slet i henne och ville så mycket mer. Blyskorna som drog åt andra hållet. Som att längta långt bort, men ändå vilja vara nära det det som känns invant och tryggt.
Resan. Redan bestämt. Den var hennes. Allt förberett från tandborste till kameralins. Hon ryckte till när Smirra strök sin kärlek kring hennes smalben. Hon kurrade så högt vid beröring. Som om hon var omättlig på kärlek, men bara när hon själv ville. Det mysiga och invanda. Som om den fyrbenta visste mer än hon själv. Och kanske att det var så. Trygg tanke. Djur hade ju förmågan långt bortom det sedda.
"Vi ses", sa hon och satte solhatten på plats. Hej då var inte hennes grej. "Vi ses", ett perfekt avslut. Inga tårar. Packningen kändes lätt. Kanske inget mera. Bara lätt. Som packad för just "vi ses".
Hon tog ett stadigt grepp om resväskan. Som om den gav henne balans. Vill. Vill inte. Dubbeldörren gled upp ljudlöst. Hon som alltid retade sig på att det knarrade. Hade han oljat in den i morse tro? Hon tittade ner mot sjön. Där på bryggan stod han som inte var beredd att säga "vi ses". Han blickade ut över vattnet. och armarna hårt runt sig själv. Hon höjde handen som för att vinka åt honom. Tvekade och tog ett hårdare tag runt väskan.
Bilen rullade ut från gården. Hon tvekade lite på gasen. Hon föste bort en blond hårslinga som envisades med att ramla ner i ansiktet hela tiden.
Var det så lätt? Bara gasa. Bara styra. I backspegeln timmerfasaden, som om den ville vinka henne tillbaka till det trygga. Han med katten i famnen. Hemma och stabilt och varmt med alla kakelugnar. Trygghet och morgonkyssar. Men nej, nu var det framåt som gällde. Trotsa rädslan. Säga ifrån. Utmana. Som det måste bli förr eller senare. Nu var det hennes tur. Att följa hjärtslagen. Stå emot alla stillastående ögonblick. Rädda sig själv. För vilken annan skulle kunna laga såren?
Hon tryckte foten på gaspedalen. Lite mer än hon vågat förut. Känslan kittlade fint i magen. Spänning. Vinden i håret. Hon kramade fingrarna lite hårdare runt ratten. Solen och förväntan. Så väldigt välkommet.
Solen klättrade vidare. Hade modet att blända henne. Solkatterna visade vägen. Där var raksträckan vid Svedboms gård. De nymjölkade kossorna som råmade. Guldfärgade sädesfält. Daggen som lämnats kvar från sommarnatten. Glittrade som diamanter ovanpå gräsbäddarna. Bortanför hagen rörde sig älven söderut. Bergets blågråa skiftningar. Fågelhimlen i perfekt formation.
Vinden lyfte hennes hår. Kittlade henne i nacken. Hon lät det bestämma själv, virvla omkring i full frihet. Hon andades djupt. Något väcktes till liv. Energin började sprida sig. Nog kände hon lättnad i bröstet. Något nytt och nyttigt.
Hon närmade sig. Andades in. Växlade ner. Fyrvägskorsningen. Bestämma sig. Hjärtklappningen när hon valde att svänga utan att tveka. Höger. Mot det nya. Möjligheter. Speglingar och uppehåll.
Hon började sjunga högt. Hon var glad. Och lite sorgsen. Det kändes som en märklig blandning. Borde hon skämmas? Men nej. Inte.
Kanske inget mera. Bara lättnad. Och lite tomt.
Och en obokad returbiljett".
|
Visar inlägg med etikett Kärlek. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kärlek. Visa alla inlägg
lördag 19 mars 2016
Våren, ljuset och oron
tisdag 12 januari 2016
Nej till cancer, ja till livet!
 |
"Jag har cancer" sa du. Min allra första tanke var: "Du ska ju alltid finnas"! Det ska du. Som du är. Som du. Såklart.Sedan stirrade jag på dig och fattade inget. Jag försökte se den feta hemska textremsan som du hade kastat upp framför mig, men allt blev så ruttet, genomskinligt och vattnigt för en stund. Cancer.....är det såhär den ser ut, tänkte jag sedan och tittade på min vän, som såg ut som hon alltid brukar göra. Så där obekymrat naturligt rufsig och strålande som bara hon kan. Jaha, då får vi ta det då, tänkte jag. Tog ett djupt andetag och kramade om henne hela dagen. Om tankar och sorg har vandrat genom mig i omgångar vad ska det då inte ha gjort för dig under den här påtvingade resan. Behandlingar. Biverkningar. Återhämtning. Mycket hår. Lite hår. Inget hår alls. Glad. Ledsen. Blandat och skakat alltihopa. Vi är många som är skakade. Vi är många som älskar dig! Framför allt älskar vid dig! Precis i samma veva som jag fick veta att du var sjuk hade jag lyssnat på ett framträdande med Poetry slam. Det var nytt för mig. Och hade gjort mig nyfiken på formen. Försökte återskapa den språkrytm jag hört den där dagen. Ja, jo, det kanske är något att närma sig, tänkte jag. Försöka duger. Så en dag när jag tänkte extra mycket på det orättvisa som drabbat dig så kände jag mig så rasande. Och orden, ja de började flöda. Det här är till dig vännen (om du vill): Det kom ett bud och det var du som sa jag mår inte så bra jag mår inte så bra. Tvärt om från igår se så fort tiden går, säg vad är det vi får? Det vi tar, vem ger? Öppnar själen, vem ser? En minut kan bli ditt bästa du En hel livstid - säg ska jag börja leva nu eller nu? Och där står hela du med svärdet höjt för kamp, fast du gråter skrattar du och tvärtom ibland. Eldsflamman som är du som måste leva nu. omfamnar det du ser trasig i håret men du ger och ger. Trasig i håret och med strålad själ, du vet så mycket och jag vill dig väl. Stick iväg! Fuck you cancer! Fuck you! Och till dig och till you säger jag bara det bästa ögonblicket det är du! Det är ingen fara, det är ingen fara, jag målar din bilder säg vart vill du fara? Till Marocko, sa du en gång. Vi skulle njuta av nya andetag bland kryddor och sång. Jag målar dina bilder säg vart du vill gå? Eldsflamman som är du, stick fucking cancer! Stick! Fuck du! Du blir lite naken och fryser för att livet tittar djupare in, nu ska du smycka dina armar och vrister med gyllene ting. Glittra vacker gång på gång. Dansa hela natten. Och sjunga livets sång. Väntan är det värsta, säger du. Och frågar mig: Är jag fucking cancer? Jag svarar: Nej, nej, du är du! Och vem är jag som inte sa, du blir bra, du blir bra. Varför smyga när livet är nu, och för att du är du. Du är elementen allt i ett, det du känner det blir inte lätt. Jävligt svårt under en tid säg vad är viktigt, säg vad är ett liv? Det går en stig bortom dina fötter, så kom, flyg med mig fågelvägen bort från svarta rötter. Så ser vi sol och måne och allt på en gång ett ögonblick som är för evigt och en väg som är lång. Om det måste så måste det bli, du gör dig frisk, jag gör dig fri. Nu dansar vi och plötsligt finns inget då. Nu är nu det är skrattet och jag bär dig mjukt på tå. Det är så det måste gå, det måste gå. Vilken jävla karta bryr sig att du är bruten och kompassen likaså, låt oss söka mening. Så finns det saker bara du kan förstå, som måste skrapa bort skiten när vi andra knackar på. Och där står hela du med svärdet höjt för kamp, fast du gråter skrattar du och tvärtom ibland. [By me] Nej till cancer! Ja till livet! |
onsdag 9 september 2015
När borsten blir hårig och kläderna får ben
Alltså jag undrar om jag skulle ta av mig brallorna på gågatan om mina barn i panik ropar "behöver dem just idag, snääälla".
Intressant tanke.
Det kan gälla stort och smått. Ja, som en hårborste. Varför är den plötsligt full med blonda hårstrån när jag själv har rött hår? Färgat visserligen. Och varför hinner jag alltid rensa den först?! Eller en roll on. Jag köpte en igår, men var är den idag? (jaha, en ungdom råkade visst få med sig den i alla hast i sin egen gympaväska).
Eller som ajöss till nästa dags lunchlåda för att en ungdom som växer är hungrig på middag nummer två kvällen innan. Och jag har försökt med samma pratiga taktik som min morfar sägs gjort mot sina barn: "hellre äter jag själv än ser mina barn svälta". Men njaaa det blev mest skratt där i köket och ingen tog mig på allvar.
Och en annan sak. Tänk att kläder kan få ben...och plötsligt har garderoben flyttat in till dotterns rum. Är jag modemedveten också? Ja, tänka sig.
Jag vill inte på något sätt säga att jag är självutplånande mot mig själv. Icke. Nej. Det är ju inte vad det handlar om i detta sammanhang.
Kärlek. Ja. Och kanske inte alltid ok att låna ut allt. Och säga ja, där nej vore bättre. Men helt klart kärlek. Och lite charmig tillvaro faktiskt. Och ja, vi pratar om ekonomi där hemma. Och ja, jag blir så arg när allt försvinner hela tiden.
Ibland börjar sambon dagen med att skrika "vem har tagit min kam"?! (som han alltid envisas med att köpa för dyra pengar hos en frisör). Eller ännu värre när han bara hittar en halv kam. Då låter det nästan värre från badrummet. Då vill jag verkligen få honom att tänka snällare tankar och säger; "Tids nog är det bara du och jag här hemma" Tänk vad tråkigt det kommer att bli". Han brukar sluta andas några sekunder och ser ut att tycka det där med flytt låter underbart. Jaha. Vi verkar ha lite olika tänk om det med att barnen en dag flyttar hemifrån.
Men när det gäller kammar så är jag jättemycket oskyldig i dessa sammanhang ska jag be att få tala om. Det finns bra många fler att välja på där hemma. Två tonåringar till exempel.
Eller för den delen när jag ska cykla iväg på morgonen och så är det punka på däcket. Och då minns jag plötsligt att någon i familjen snällt frågade om han fick låna den kvällen innan och jag kan möjligtvis ha sagt "javisst" i ett obevakat ögonblick. Behöver jag nämna att jag redan var sen till jobbet innan cykelturen började?
Så där är de, alla dessa charmiga ögonblick. Som vi kanske kunde ha klarat oss utan, men nja ändå inte. För tids nog har vi bara varandra att försöka charma, sambon och jag.
fredag 19 juni 2015
Midsommar du vackra
Dagen, natten, blommorna, som ren magi!
Så står jag mitt i och kan bara säga tack solen för att du visar dig just idag, som är årets vackraste ögonblick. Midsommar! Smakar på ordet. Ler åt minnen, ser fram emot vad just idag kommer att ge. Mina nära. Mina kära. Mina vänner. Så fint. Så fint.
Nu gör vi det! För att vi kan och vill. Njuter, skrattar, kramas, äter gott. Knaprar på ett grästrå. Sätter en krans i håret. Dansar runt runt. Hånglar bakom en lagårdsdörr. (oops en sådan har jag ju ingen)
Stannar upp en stund och står alldeles stilla i stum förundran över allt som är en gåva.
Tack livet och dagen och ögonblicket. Nu släpper jag dig fri och lever mitt bästa mitt i.
Finfin midsommar till dig!
fredag 24 april 2015
Tillsammans är vi starka
 |
En av mina följeslagare bland perenner. Vinröd akleja. Ståtlig i sommarskrud. Snart ses vi igen. Den får symbolisera tanken jag känner just nu... Tillsammans är vi starka. Att ha någon att luta sig mot. Att få kärlek. Att ge kärlek. Att acceptera och hylla olikheter hos varandra. En minut. Och sedan oändligt. |
lördag 14 februari 2015
Blommig känsla trots snöfall
 | |
|
tisdag 20 januari 2015
Härligt att kramas
 |
I dag är det kramens dag. Passar alldeles utmärkt eftersom just ett av mina nyårslöften är att komma ihåg att kramas varje dag. Några av de andra finns på svarta tavlan. Valde att skriva ner några, som jag tycker är viktiga för min egen utveckling. Men visst finns det fler saker att göra för att glädja sig själv och andra. Det är viktigt med kramar. Den som tar emot blir glad (om inte mycket så i alla fall en liten liten uns). Den som ger blir också glad. Något händer för båda. Om än inte samma känsla. Något öppnar sig. Om man inte är för evigt sluten. Närhet är en kraft att vara rädd om. I år ska det kramas mer än någonsin tänkte jag. Varje dag. Inte glömma. Bara känna. Idag. Det enda som räknas. Så kram på dig där ute! |
onsdag 31 december 2014
Något nytt väntar...
 |
| Ge dig själv tiden att betrakta rosens hjärta och du kommer att blomma. Något nytt väntar. Oskrivna blad. Du är pennan. Du är penseldragen. Du är raderna där emellan. Leta inte. Bara skapa dig bra ögonblick. Du är du. Du är viktig. Bara du vet. Allt gott i det nya du skapar. Se dig själv och människor du möter. Krama dig själv och andra. Något nytt väntar. |
söndag 14 december 2014
Kom att tänka på min fantastiska syster
| |
 Ögonblicken är förevigade av min fantastiska svåger Filipe Balestra. |
tisdag 11 november 2014
Så bra att få leva
 |
En promenad i vintrig dag.
Solstrimmor som dansade mellan träden och i mig. Kände mig så oerhört glad och levande
Kom att tänka på det viktigaste
det allra viktigaste
att vi får vara friska
det är allt vi kan begära av livet
...att leva
att vakna
en vacker dag
som ny
och lycklig många dagar till
att vi får vara friska
mitt i en solstrimma
eller i stormens öga
Tack så väldigt mycket
för att jag lever
så jag kan fortsätta älska
de jag älskar mest.
|
onsdag 29 oktober 2014
Någon minns allt...
 |
Någon väntar Någon har gått Någon somnar in och vaknar inte mer Någon sträcker ut en hand Någon tar emot den Någon fryser i själen Någon värmer ett hjärta Någon väntar Någon har gått Någon minns allt Någon vill bara glömma |
måndag 13 oktober 2014
Ladda med skratt och kramar
"Det viktigaste är att vi kommer ihåg att skratta och kramas" brukar jag säga till mina barn. Kropp och själ får liksom sitt. Tror det kan hjälpa oss på vägen. I många situationer.
 |
"En flyktig kram.
Lång tröst.
Ett skratt.
Tillsammans.
Något.
Viktigt.
Ser dig.
Se mig.
Vi ser varandra.
Och hela världen ler".
[by me]
torsdag 18 september 2014
Klassiska toner till frukost
 |
Något fint har börjat, som vi är mitt i, jag och mina två ungdomar. Varje morgon lyssnar vi på klassisk musik. Det gör underverk med oss alla tre. Det känns. Energier i harmoni. De klagar inte i alla fall. Jag uppskattade själv att mina föräldrar spelade mycket klassiskt hemma när jag var liten. En mjukstart för kropp och själ. Om så bara för en liten liten stund. Rekommenderas varmt. Sedan går vi ut och släpper dagen fri... |
torsdag 7 augusti 2014
Bland rost och rosor
 |
och plötsligt blev jag stående bland rost och rosor värmen har gjort min enda New Dawn så stolt och sprudlande ...så här står jag och står bland helande doft och tänkta tankar ler smått blir varm i hjärtat vänder kinden mot solsidan i många minuter just så att förundras mitt i ett andetag |
tisdag 29 juli 2014
Många gånger ska vi blomma...
 |
Allt som lever behöver näring för att blomma... "Om du vattnar mig så vattnar jag dig en regndroppe lätt en kyss fri ett steg av längtan många mil i din famn Om du vattnar mig så vattnar jag dig hud nära röster tysta tankar tänkta att känna att veta det är du nu en dans eller två ett skratt ljuvligt och fritt Om du vattnar mig så vattnar jag dig Många gånger ska vi blomma" [by me] |
fredag 25 juli 2014
Systerkärlek och kladdkaka
 |
En ros är en ros är en ros... helt underbar En syster är en syster är en syster... ovärderlig Hon finns där i tanken nära trots många vingslag emellan Vad var det som gjorde våran kärlek så fin? Den bara finns Inga krav Finns och är viktig För mig För dig Jag vet Du vet Som rosornas livslopp går våra liv Kramas Vet mycket Inte allt I hemlighet är människan Egen och ensam Ett du Ett jag Vi I tårar I skratt Vi Systra mi |
 |
Min syster startade den så kallade fruntimmersveckan. Sara. Rara. Nu är hon är i våran hemstad. Hälsar på oss med sin underbara familj. Önskar att dagarna aldrig ska ta slut! Gjorde en kladdkaka av mörkaste choklad för att fira hennes namn i efterskott. Hon blev överförtjust! Då förstår du att hon blev mer än glad. Kakan blev så god så den tog slut. Delar gärna med mig av det goda. Så varsågod, här kommer receptet. Kladdkaka systra mi Börja med att smöra en fin form. Jag tog en hjärtlig. Ströa med råsocker. Smält 150 g smör. Smält ner 150 gram fin mörk choklad i smöret. Låt svalna något Vispa kraftigt ihop tre ägg (utan skal ;-) med 3 dl rårörsocker Fluffigt nu? Bra. Något oväntat, men pricken över i:et..... Blanda ihop 150 g naturell färskostmed 3-4 msk fin apelsinmarmelad Något ännu mer oväntat är att jag valde att ha med 1/2 dl sesamfrö i kakan. Rosta dem försiktigt i stekpanna en liten liten stund. I äggsmeten ska nu detta ner; smör och chokladblandningen, 2 dl och 1 msk mjöl, sesamfröna och en gnutta salt. Klicka ut den fasta smeten i en form. Ovanpå fördelas färskost- och apelsinblandningen. Grädda i 175 grader i ca 30-40 minuter. En kladdkaka ska ju vara just lite kladdig när den tas ut. Låt den vila minst tre timmar innan du serverar den. Fluffig men krämig vispgrädde serveras gärna till detta. Vill du så ställ även fram marmeladburken bredvid så kan den som vill ta en klick extra. Starkt kaffe till? Ja tack! Mums! |
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)