När något träffar mitt i hjärtat

Du vet den där känslan när något träffar en som blixten mitt i. Precis. Direkt. Ingen tvekan. Mitt i. En plats som känns i bröstet. Som du inte visste fanns. Som en eld brinner där inne, här inne. Och sekunderna blir utan tid.

Något vaknar, något brinner, något värmer som en kram från den du ville mest.

Så gick jag på stigen i solskugga och annat. Bland grönt. Mötte bilar och människor. Visste nästan vart vi skulle gå. Mina ögon var som nya.

Och så syrsorna som inte får värmeslag. Kisspausen. Viktig för att kunna tänka på annat än panik. Kissa ofta.

Och så mycket sol, sanden och stranden och havet. Utbrett. Brett. Överallt och ivrigt. Pulserade mot sanden. Som namaste i mig och andetagen lätta. Och inte tankar. Bara horisonten. Som allt som behövdes. Att sitta och sitta och känna. Blunda. Andas. Le.

En fikapaus. En flaska vatten. Ormgropar att inte gilla. Kostigar. Fyren viktig. Stenkaos och perfektion. 

Så tänker jag plötsligt. I nästa liv blir jag en fågel. Låter vinden föra mig vidare. Mäktigt att guppa fritt på vågor utan kallsupar. Ingen hajmat. 

Flyger högt och högre. Trädtopparna som grässtrån.

I all enkelhet. Viktigt med stunden. Jag. Du. Semestern. Och vi som hade vett att njuta. 

Tacksamhet. 

Österlen i mitt hjärta.

Blåbär är kroppens bästa vän

Livskvalitet. Bästa sorten. Tänk så bra vi har det. Ett stenkast bort från hemma finns skogens blåa guld. Och kroppens bästa vän. Tycker jag. I skogen avrundade jag min semester. Det är rätt härligt att tänka tanken på blåbärspaj, sylt och sånt. Bor så bra så jag kan cykla till blåbärsskogen. Det gjorde jag idag. Blev kvar längre än jag tänkt. Och tack vare det blev det kring fyra liter med hem. 

Egentligen ska jag väl inte skylta med vad jag gjort på cykelturen, men det blev så snyggt att pynta lite. 

Är lika glad varje gång ungdomarna vill göra något med sin mamma. Idag var det faktiskt dottern som tyckte vi skulle plocka blåbär. Hon var nöjd efter en yoghurtburk (en liten en). Sedan åkte hon hem och jag blev kvar där bland riset. Efter en stund kom min lillasyster med sin dotter. De har sina sista semesterdagar här nu sedan åker de hem till Sundbyberg. Jag är så glad för varje minut vi har tillsammans.

Blåbärspaj, sylt till pannkakorna och blåbär i filen. Så kommer hösten och vintern se ut här hemma.

Tacksam.

Havshorisontens vagga

här är lätt att vara lycklig

med blicken mot horisonten


luftig tankar

många ögonblick
inget annat

inget annat

havshorisontens vagga

Sol, snö och skidor

Vilken dag! Vilken underbar plats vi bor på! Januarisol. Då vill jag ut på skidor. Förväntansfull blandat med några mentala spärrar... några tröga tankar. Har en förmåga att tänka "jobbigt" när jag åkt ett tag. Försöker vända det till "lätt, lätt" istället. Det gick bra idag.

Här är vi på väg upp till Storskällmyren. Det är uppför i cirka 2 kilometer och för varje stavtag kommer vi närmare solen.

Och så äntligen uppe på myren. Det är ren magi. Visst är det väl lite fjällkänsla här. Glest med tallar i alla möjliga storlekare.  Dottern  hade bråttom iväg, men jag fångade henne i farten.

Här är jag mitt i paradiset. Svettig men lycklig. Perfekt vallade skidor. Lätta tankar och solglitter på snön. Livet är väldigt underbart dagar som dessa. Svårt att tro att vi hasade oss fram på samma myr igår med vinden och snön piskande i ansiktet.

Det gäller att njuta när naturen ger av sitt vackraste. Och den här gången tog vi chansen.

Hoppas din helg varit fin.

Lyssnar på tystnaden...

Att möta sig själv. Dagen. Naturen. Människor. Öppna sina sinnen. Bara en sån sak som att höra sina egna hjärtslag. Det är mäktigt!

Det kan vara väldigt skrämmande att lyssna på tystnaden för den som sällan skapar sig tid att reflektera över sin egen plats i livet.

Vem är jag? Vart är jag på väg? Vad är viktigt?

Jag njuter av snöflingor just nu. Det är idag som räknas. Men visst glömmer jag att njuta ibland och låter oron ta för stor plats.

Snart ska jag ta min första skidtur. Det är ett stort ögonblick.

Allt gott till oss alla.

Eftertanke och omtanke

"En stund. Om så bara.

Stilla eftertanke.

Omtanke.


Göra det bäst av allt.

En stund.


Det längsta ögonblicket

och det kortaste".

Naturen och trädgården på trappan

På affären finns massor av ljung. Men jag kände inte för det i år. Ville utmana mig själv istället. Nu blev det gjort. Jag  plockade lite i naturen och i trädgården. Genast känns det så mycket roligare att kliva in genom dörren. Du vet känslan när det är färdigt. Man står och betraktar och känner sig nöjd. Hämtar familjen och säger "se så fint det blev". Jaa, säger de och går in ingen. Jag kanske överdriver, men så enkla saker får mig lycklig.
 

Små fina pumpor på en bädd av granris. Det var första gången jag skördade sådana. De var gröna när jag plockade in dem. Sedan blev de orange. Spännande process. Blir väl något till Halloween av dem. Och kanske en pumpasoppa. Sägs vara gott.

Men såhär blev det med de små pumporna på granbädden. Och så en doft av alunrot bara för att. Plötsligt kom Hedwig susande. Jag blir lika lättad varje gång hon kommer hem helskinnad. Det finns ju så många faror där ute i skogen för en liten kattjej.  

En lykta, enris, alunrot och några trädpinnar ihopbundna med tjockt natursnöre. Duger fint tycker jag.

Oktober är fortfarande mild. Snö känns främmande. Som jag tänker varje höst. Hur ska man stå ut i kylan? Hur står vi ut? Står vi ut? Ja, på något sätt gör vi ju det.

Mycket bra blandat med en del svårigheter. Så får vi lov att ha det.

Allt gott till dig.

Kramar ett träd

En kram betyder så mycket.

Att stå här vid foten av ett träd och känna kraften är magi.

Ge dig tid att prova.

Bara känn.

Bara andas.

Bara ge och ta emot.

Utan ansträngning.

Rikare. 

Gladare.

Helt enkelt.

Färgsymfoni, vårlökar och garnnystan

Det sprakar i mig som bland höstfärgerna. Samtidigt är det något som dör en smula.

Daggen har flyttat in. Gör det vackra så mycket vackrare i mitten av en solstrimma. 

Det är tid för att sätta lökar. Tulpaner, scilla, pärlhyacint, snödroppe och kungsängslilja. Sedan blir våren som en färgpalett i mina ögon.


Hand i hand med mörkare kvällar går min längtan efter att sticka. Har du tänkt på hur fascinerande samstämmigt ett löv och ett garnnystan kan vara? 

Jag satsar på en turkos poncho. Va?! Turkosa löv?! Nej det har jag inte hittat än. Hur som helst kommer den att göra ett efterlängtat och busigt intryck tillsammans med min orange/gröna rumpvärmare (läs: en kort kjol) som jag stickat en annan höst och som skimrar som höstlöven.

Hade jag fler tummar skulle jag hålla allihopa för att mitt projekt kommer att lyckas. För hur bra kan det gå egentligen  för en stickerska som ständigt kallar beskrivningar för recept!? 

Min obotliga drivkraft kryddad med "jag är bra - jag är duktig - jag är modig mantrat" får allt i sin ordning. Till slut. Efter att jag tappat räkningen på uppläggningsvarvet minst fem gånger. Men ger mig det gör jag sällan. När jag väl förmått mig att ta klivet och sätta igång vill säga.


I en enda droppe bor stor magi. 

Allt som föds. 

I regnet återspeglat.

Naturen samlar sig.

Och människan.

Det är tid för summering och eftertanke.


Redo. 
För att vi måste.
För att vi vill.

Tids nog och för alltid.

I en enda droppe bor stor magi.

Allt som blommar och vissnar.


Det är vi.

[By me]

Magi i blått och rött

Fyra minuters promenad, sedan är jag i skogen. Igår hade vi gäster på middag. I dessert skulle det bli pavlova. Lemon curde och hallon i, toppat med blåbär tänkte jag. För att få bästa looken ovanpå grädden krävdes såklart färska bär och mina ligger paketerade i frysen. Hmmm....

Jag cyklade alltså iväg till "stället"(och då blir det väl cirka 2 minuter bort). Stora blåa godingar i en liten hink passade alldeles utmärkt.

Om jag ska beskriva skogen med några ord så blir det med dessa;

stillhet
balans
närvaro
kraft
evigt
nytt
gammalt
tidlöst

och det skiftar nu...

det ena är på väg ut, har tömt sin energi till sista droppen blå

det andra är på väg in, redo att glöda i rött, vackert och länge.

Ren magi

för allt som är du
helande 
om du vågar.

Lavendel och lakan



Verkligen trevligt med en doft av det bästa i sängkläderna.

Själv gjorde jag vattnet när fortfarande lupinerna var i blom...... men har du lavendel som spirar och trivs ännu så passa på att lägga dem i vatten några dagar.

Hos mig är lavendeln i kruka som finast just nu. Den vanliga. Fjärilslavendeln däremot är trött.

 Helt enkelt. Bara så. Noppa blommor. Lägg i vatten. Låt stå under lock några dagar. Sila bort blommorna. Tappa upp på flaskor.

Stryk lite lakan (jag gör det sällan men visst doftar härligt med en strimma av lavendel i näsborrarna.

Tjong färdigt.

Sedan drömmer vi sött.

Höstögon och aloe vera

Höstögon

Intet öga torrt efter ett stilla sommarregn. Naturens under, som pärlor glimmande på tunna tunna grenar. Det är så lätt att leva ögonblick som dessa.

 

Rent vatten behövs överallt. I naturen. I oss. 

Den fuktiga sommarluften har varit som balsam för huden och sinnet. 

Vill gärna spara känslan för evigt...men nu drar hösten in.

Jag har hittat en vän som kommer att fortsätta göra huden glad. 91% aloe vera gel på tub är namnet. 

Tycker nästan att jag känner hur den blivit spänstigare. Jo, men visst har den?! 

Givetvis är känslan en kombination av inre och yttre faktorer...

för är dina tankar lätta att bära, så färgar det av sig på allt annat som är du. 

Vad får dig att blomma? Sök upp det. Välj det. Lev i det. 

Våga vara du fullt ut och hela ditt universum kommer att blomma - i dig och i möte med andra.

Med denna tankekraft och en tub med aloe vera känner jag att hösten kommer att bli fin, finare, finast.

 

Mitt ätliga gröna...

 Tack tack tack! Med en god mix av hårt arbete och ekofröer har vi fått fart på precis allt i den nyanlagda köksträdgården. 

Extremvärmen och mycket vattning har såklart hjälpt till en hel del.

I år har vi semestrat i det egna landskapet. Förutom massor av vackra ögonblick och god mat har vi ju kunnat följa växternas framfart här hemma. Det har varit och är showtime!

Äter. Njuter. Förundras. Känner lycka. Så enkelt det kan vara. Och lyxigt!

Välkommen in i mitt ätliga gröna...

Frodiga och röda som få. Wokar dem gärna. Och lägger in en del i lag.

Blasten är cirka 50 centimeter hög, men fortfarande finns det utrymme för att växa mer neråt...för palsternackorna alltså. 

Morötterna är jättefina!. Och ska jag vara ärlig så har jag aldrig lyckats så bra något år. Hurra igen för de förhöjda odlingsbäddarna! Det slitet var värt varje sekund (tycker kanske inte sambon som tvingades snickra ihop dem).

Vackert ögonblick. Rotsaker i loppisfynd.  

Fascinerande växt den här bönan som heter bonde före böna... Förra året upptäckte jag aldrig att i skalet så fanns ett till skal. Men i år ramlade polletten ner. De blev tusen gånger saftigare utan inre skalet. Blir mer av dem nästa säsong kan jag lova mig själv redan nu.

Tips! Stek dem lite lätt i rapsolja. Krydda med havsalt. Smakar underbart!

Sockerärtor frasar så härligt när man äter dem. Rakt upp och ner. På plats. 

I kryddbädden växer det så jag inte hittar fram till allt jag ska ha. Men dragonen drog åt vänster ut över plattorna. Tur det idag när jag skulle ha den i en ljummen potatissallad till rimmad fläderkyckling. Det var så gott så receptet kommer jag att berätta om i ett inlägg framöver. Håll utkik! 

De är ju så goda! Blir många nu. Tackar en instakompis (du vet vem du är ;-) som tipsade mig om att lägga in och ha till allt möjligt och bland annat pastejmackor. Mums! 

Många solar som solar sig blev det tillslut. På rad i en av bäddarna som är fem meter. Alla blickar mot söderläge...utom en. Så det kan bli.

God sensommar!

Sol, vind och salta vågor

Det här blev så lyckat! Jag bokade in familjen på en minisemester till Ulvön. Vi har ju faktiskt Höga Kusten precis bakom knuten (eller framför beroende på var man står ;) Roligt att få byta ut inlandet mot kusten under några dagar. 

Sagt och gjort. Vi tog båten från Köpmanholmen i onsdags och har sedan njutit av varje minut ute på Ulvön tills idag fredag. 

Vi fick höra att vi prickat in solen precis. Ja, då känns det extra lyckligt i bröstet. Igår hade vi bokat cyklar för att bege oss till en bad i norra delen av ön som skulle vara toppen. Och visst stämde det...

Sandviken bjöd på härlig sand med havshorisonten eller en ö i blick, vilket man ville. Ganska glest med folk på stranden. Riktigt skönt. Och solen, och vinden och salta vågor, allt stämde.

Det är på höjden med blicken mot havshoristonen som jag känner mig som mest fri i sinnet. Vi knatade upp på Lotsberget, som ligger 81 meter över havet. Frihet är känslan som jag tror vi alla kände i bröstet. Nedanför skymtar Ulvö by.

En solrosig dotter som njuter av ögonblicket.

Sonen och jag och solen mitt i. Det blir lite konstiga miner då...

På ett litet hus fanns nostalgi från 1977. Då var jag 10 år (åren rusar, jag vet!). Kan bara konstateras att jag kunde njuta av glass under två kronor. Då var då. Dyrt för sin tid kanske...Vissa av godingarna håller i sig än idag, som ni kan se.  

Visst. Läckra båtar i massor. Undrar vad som avgör vem av oss som blir en sjöhäst eller en landkrabba? Jag älskar att titta på havet från land.

Ett otroligt charmigt mat- och fikaställe som hette Ulvöbyn. Chokladkaka med fikon fick det bli. Varken mer eller mindre. Men högst njutbart!

Här 54 trappsteg upp på höjden bodde vi i en stuga. 

Det är ju en sådan här maskin jag vill ha! Praktisk och tuff på samma gång.

Stenens magiska kraft

Det här är en hyllning till stenen. Den kan var mjuk för fötterna att gå på eller jädrigt vass och envis.

En solig dag kan man lägga kinden mot den varma och släta och känna kraften återkomma.

 Den kan ge en ryggskott och trösta en ledsen själ. En alldeles rund liten sten vilande i handen är något alldeles speciellt.

I min trädgård ligger de lite här och där. Mer eller mindre planerat.

Välkommen in i min värld.