Lycka är

Lycka är

en stund längre än du tänkt

en stund längre än du trodde

att landa i

att bjuda sig själv på


för att du är värd det sedan länge


och många gånger igen


Fingertoppskänsla.



Marmelad på nygräddat bröd.

Kaffe. Mörkrost. Eko.

Två koppar minst.



Det är lycka för mig.


Och bara som vardag för någon annan.

Sådana är vi.

O
l
i
k
a

Sanningar och sanningar

någon sa vem du var

och du tappade orden

och det brydde sig någon inte om

för någon hade fullt upp med att sprida sanningar omkring sig

någon sa vem du var en gång till

och ditt syre tog slut

och det brydde sig någon inte om

för någon hade fullt upp med att sprida sanningar omkring sig

någon sa en gång för alla vem du var

och du blev genomskinlig

och det brydde sig någon inte om

för någon hade fullt upp med att sprida sanningar omkring sig

något har sagts

något blir aldrig mer som förut

och ändå går solen upp imorgon igen

Att hitta ro trots oro

Den där kvinnan, mamman, sambon, världsmedborgaren som älskar och andas och hoppas och tror, men som aldrig kan få ro.

Den där kvinnan, som är jag, som är tankar och frågor och svar. Som kan gråta fast solen skiner och som kan skratta fast det regnar.

Vi är många som är där vi är. I ro fast oro. Och vi skapar hela tiden. För att det inte går att andas utan.

Det kan visa sig genom en tanke som måste bli till ord och på andra sidan är den där bästa dikten plötsligt skriven. 

Det kan vara en spade i jorden, som formar den där trädgården som dina ögon badat i bland tankar och drömmar så länge.

Det kan verka som ingenting, men som plötsligt blir den vackraste stjärnhimlen vi någonsin skådat.

Eller så målas köksstolarna i en ny färg och genast önskar vi att alla nära och kära satt med oss runt köksbordet. 

Vi är många. Jag och du och du. Och vi lär oss mer och mer varje dag. 

Oro. Ro. Och att finna ro. Att göra det bästa fastän vi står mitt i stormens öga.

Du är värdefull

En person i mitt liv lättade sitt hjärta...

"Ibland finns jag inte. Som till exempel en dag i april".  

Jag funderade på det vännen sagt. Sorterade lite inombords. Känslan är värd att tas på allvar. Försökte se på mig själv och mitt eget liv. Jag är värd att tas på allvar. Alltså är alla andra i min omgivning det också. Inte kanske. Bara att. Precis så.

Jag sa: Jag ser dig! Du finns, du syns, du är värd att må bra! Det kan ingen, ingen ta ifrån dig.

Du förstår, det dumma folk gör att de envisas med att jämföra sina nära och kära med varandra. Pappor med söner. Mammor med döttrar. Kors och tvärs. Saker som sagts och inte. Ouppklarade bråk, eller i bästa fall kärlek. Saker som har en förmåga att flytta in i nästa generation och nästa och nästa. Saker som klarar av att bo in sig riktigt bra och till slut vägrar att lämna. Till slut undrar man vem som styr vem.

Missnöje kan vara som groddar. Växer snabbt om det vattnas. Frågan är vilken törst vi väljer att släcka. Vilka eldar vi väljer att mata lite till.

Det är så lätt att falla in i onyttiga mönster. Varför inte välja det bästa på en gång? Tar mindre kraft. Ger äkta glädje. Föder inte ånger.

Det finns så mycket vi gör för att någon annan gjorde det före oss. Kan skada. Kan värma. Det gäller att se vad som är vad. Vart är jag på väg? Vad vill jag nå för mål i livet? Hur kan jag göra för att ta mig dit? Utan att skada andra. Eller mig själv.

Så varför upprepar vi ändå dessa mönster? Som gör så att vi inte finns på en hel dag eller först efter tre soluppgångar och fyra fullmånar. 

Jag sa: Är man mitt i något orimligt, så ska man säga "stopp"! Det där får du ta med någon annan, det där vill jag inte höra. Det gör mig ledsen". 

Kanske blir de lite småkränkta de där typerna som tror sig ha rätten att tycka saker om dig. Såklart. Lite naggade i kanten. De får i bästa fall en kalldusch, som leder till en tankeställare. Och fler tankar. Och i bästa fall vaknar de upp ur sin bubbla, som kallas repris på någon annans ouppklarade liv.

Jag sa: Jag ser dig! Du finns, du syns, du är värd att må bra! Det kan ingen, ingen ta ifrån dig.

Ett helt liv. Och du är ok varje dag.

Våren, ljuset och oron

Så vaknar våren. Jorden luktar bäst och lite skit.  Luktar förändring. Ljuset som blir ljusare. Och mera liv överallt. Många tankar och önskningar famlar runt i sinnet. Nu är det dags. Eller aldrig.

Vi är många som vill men inte vågar. Och vi är många som vågar fast vi inte vill. Som hon i den här berättelsen. Som letar och letar fastän det bästa finns alldeles inuti. Och varje resa börjar och tar slut. Och vi lever som mest alldeles mitt i...

"Att längta längre bort än man törs åka. Sådan var hon. Det var det där ljuset som drog. Lovade så mycket. Gjorde drömmarna mer levande. 

Hon tänkte starta före solen. Längtan och förväntan som drog och slet i henne och ville så mycket mer. Blyskorna som drog åt andra hållet. Som att längta långt bort, men ändå vilja vara nära det det som känns invant och tryggt. 

Resan. Redan bestämt. Den var hennes. Allt förberett från tandborste till kameralins. Hon ryckte till när Smirra strök sin kärlek kring hennes smalben. Hon kurrade så högt vid beröring. Som om hon var omättlig på kärlek, men bara när hon själv ville. Det mysiga och invanda. Som om den fyrbenta visste mer än hon själv. Och kanske att det var så. Trygg tanke. Djur hade ju förmågan långt bortom det sedda.  

"Vi ses", sa hon och satte solhatten på plats. Hej då var inte hennes grej. "Vi ses", ett perfekt avslut. Inga tårar. Packningen kändes lätt. Kanske inget mera. Bara lätt. Som packad för just "vi ses".

Hon tog ett stadigt grepp om resväskan. Som om den gav henne balans. Vill. Vill inte. Dubbeldörren gled upp ljudlöst. Hon som alltid retade sig på att det knarrade. Hade han oljat in den i morse tro? Hon tittade ner mot sjön. Där på bryggan stod han som inte var beredd att säga "vi ses". Han blickade ut över vattnet. och armarna hårt runt sig själv. Hon höjde handen som för att vinka åt honom. Tvekade och tog ett hårdare tag runt väskan.

Bilen rullade ut från gården. Hon tvekade lite på gasen. Hon föste bort en blond hårslinga som envisades med att ramla ner i ansiktet hela tiden. 

Var det så lätt? Bara gasa. Bara styra. I backspegeln timmerfasaden, som om den ville vinka henne tillbaka till det trygga. Han med katten i famnen. Hemma och stabilt och varmt med alla kakelugnar. Trygghet och morgonkyssar. Men nej, nu var det framåt som gällde. Trotsa rädslan. Säga ifrån. Utmana. Som det måste bli förr eller senare. Nu var det hennes tur. Att följa hjärtslagen. Stå emot alla stillastående ögonblick. Rädda sig själv. För vilken annan skulle kunna laga såren? 

Hon tryckte foten på gaspedalen. Lite mer än hon vågat förut. Känslan kittlade fint i magen. Spänning. Vinden i håret. Hon kramade fingrarna lite hårdare runt ratten. Solen och förväntan. Så väldigt välkommet. 

Solen klättrade vidare. Hade modet att blända henne. Solkatterna visade vägen. Där var raksträckan vid Svedboms gård. De nymjölkade kossorna som råmade. Guldfärgade sädesfält. Daggen som lämnats kvar från sommarnatten. Glittrade som diamanter ovanpå gräsbäddarna. Bortanför hagen rörde sig älven söderut. Bergets blågråa skiftningar. Fågelhimlen i perfekt formation.

Vinden lyfte hennes hår. Kittlade henne i nacken. Hon lät det bestämma själv, virvla omkring i full frihet. Hon andades djupt. Något väcktes till liv. Energin började sprida sig. Nog kände hon lättnad i bröstet. Något nytt och nyttigt.

Hon närmade sig. Andades in. Växlade ner. Fyrvägskorsningen. Bestämma sig. Hjärtklappningen när hon valde att svänga utan att tveka. Höger. Mot det nya. Möjligheter. Speglingar och uppehåll. 

Hon började sjunga högt. Hon var glad. Och lite sorgsen. Det kändes som en märklig blandning. Borde hon skämmas? Men nej. Inte.

Kanske inget mera. Bara lättnad. Och lite tomt.

Och en obokad returbiljett".

Kära Bodil Malmsten...

Kära Bodil... 

Hej! 

Dig har jag mycket att tacka för. Min vandring bland ord i knut och sedan det lätta. 

Tack.  

Kanske en rosa vallmo skulle få dig att kräkas, men ja, jag utmanar. Liksom du gjorde.

Någon sa 71 år. Jag har aldrig tänkt dig som åldrande. Mera som en gestalt som står med svärdet och inte låter blodet hejda en sanning. 

Om någon skulle be mig välja ett djur för att gestalta dig skulle jag svara dagsländan. Vackrast i nuet. Beklädd med både skirhet och pansar. En dag vaken. Nästa inte. Och återkommande igen och igen och igen. Att kämpa. Att njuta. Att leva. Att inte. Förbannat ont. Ljuvligt nära.

Den där malande oron, missnöjet och lyckan. Livet som knackar på och kanske att vi öppnar dörren. Men bara kanske om dagen är en bra dag. Just så tror jag du skulle gjort (alltid eller ibland, är strunt samma). Liksom jag. Knack, knack.

Orden. Ordningen. Närvaro. Att finnas. Att inte finnas. 

Som du svarade en journalist när hon frågade om du tycker om att skriva. Ditt svar var rakt på i 180 knyck "Nej!, men allt annat är ju så förbaskat tråkigt". Sedan ett skratt. Och ja, jag såg glimten i dina ögon. Braiga och modiga Bodil!

Och jag kan ana hur din livsvandring sett ut. De där förbaskade orden som inte kan lämna sinnet ifred. Surrar omkring i huvudet som en jädra bisvärm. 

Och belöningen. Som honung. Ibland.

Alltid är en sanning. 
Aldrig är en lögn.

Kära Bodil...


Inte visste du ens om att jag fanns här under fullmånen, solskenet, regnskurarna och  äppelträden. 

Jag har mött dig i många dagar. Men ibland har jag inte orkat med dina sanningar.  Ärligt. Ja. Trassligt. Ja.

Många böcker blev till. Många har jag läst. 

Tack!

och kanske dessa ord når dig en vacker dag när du kliver ut i lavendelfältet och lyfter blicken ut över havslinjen, drar en hårslinga bort från ansiktet, och glimmar till, trots allt.


Kära Bodil...


Vi lever nu. 


Sedan 

inte 

mer.

Nej till cancer, ja till livet!

"Jag har cancer" sa du.

Min allra första tanke var: "Du ska ju alltid finnas"! Det ska du. Som du är. Som du. Såklart.Sedan stirrade jag på dig och fattade inget. Jag försökte se den feta hemska textremsan som du hade kastat upp framför mig, men allt blev så ruttet, genomskinligt och vattnigt för en stund.

Cancer.....är det såhär den ser ut, tänkte jag sedan och tittade på min vän, som såg ut som hon alltid brukar göra.  Så där obekymrat naturligt rufsig och strålande som bara hon kan.

Jaha, då får vi ta det då, tänkte jag. Tog ett djupt andetag och kramade om henne hela dagen.

Om tankar och sorg har vandrat genom mig i omgångar vad ska det då inte ha gjort för dig under den här påtvingade resan. Behandlingar. Biverkningar. Återhämtning. Mycket hår. Lite hår. Inget hår alls. Glad. Ledsen. Blandat och skakat alltihopa.

Vi är många som är skakade. Vi är många som älskar dig! Framför allt älskar vid dig!

Precis i samma veva som jag fick veta att du var sjuk hade jag lyssnat på ett framträdande med Poetry slam. Det var nytt för mig. Och hade gjort mig nyfiken på formen. Försökte återskapa den språkrytm jag hört den där dagen. Ja, jo, det kanske är något att närma sig, tänkte jag. Försöka duger. Så en dag när jag tänkte extra mycket på det orättvisa som drabbat dig så kände jag mig så rasande. Och orden, ja de började flöda.

Det här är till dig vännen (om du vill):

Det kom ett bud
och det var du
som sa
jag mår inte så bra
jag mår inte så bra.

Tvärt om från igår
se så fort tiden går,
säg vad är det vi får?

Det vi tar, vem ger?
Öppnar själen, vem ser?

En minut kan bli ditt bästa du
En hel livstid - säg
ska jag börja leva nu
eller nu?

Och där står hela du
med svärdet höjt för kamp,
fast du gråter skrattar du
och tvärtom ibland.


Eldsflamman som är du
som måste leva nu.

omfamnar det du ser
trasig i håret
men du ger och ger.

Trasig i håret
och med strålad själ,
du vet så mycket
och jag vill dig väl.

Stick iväg!
Fuck you cancer!
Fuck you!

Och till dig
och till you
säger jag bara
det bästa ögonblicket
det är du!

Det är ingen fara,
det är ingen fara,
jag målar din bilder
säg vart vill du fara?

Till Marocko,
sa du en gång.
Vi skulle njuta av nya andetag
bland kryddor och sång.

Jag målar dina bilder
säg vart du vill gå?

Eldsflamman som är du,
stick fucking cancer!
Stick!
Fuck du!

Du blir lite naken
och fryser för att livet tittar djupare in,
nu ska du smycka dina armar
och vrister med gyllene ting.

Glittra vacker gång på gång.
Dansa hela natten. Och sjunga livets sång.

Väntan är det värsta, säger du.
Och frågar mig: Är jag fucking cancer?
Jag svarar: Nej, nej, du är du!

Och vem är jag
som inte sa,
du blir bra,
du blir bra.

Varför smyga när livet är nu,
och för att du är du.

Du är elementen
allt i ett,
det du känner
det blir inte lätt.

Jävligt svårt under en tid
säg vad är viktigt,
säg vad är ett liv?


Det går en stig
bortom dina fötter,
så kom,
flyg med mig fågelvägen
bort från svarta rötter.

Så ser vi sol och måne
och allt på en gång
ett ögonblick som är för evigt
och en väg som är lång.


Om det måste
så måste det bli,
du gör dig frisk,
jag gör dig fri.


Nu dansar vi
och plötsligt
finns inget då.
Nu är nu
det är skrattet
och jag bär dig
mjukt på tå.

Det är så
det måste gå,

det måste gå.


Vilken jävla karta bryr sig
att du är bruten
och kompassen likaså,
låt oss söka mening.

 Så finns det saker bara du kan förstå,
som måste skrapa bort skiten
när vi andra knackar på.


Och där står hela du
med svärdet höjt för kamp,
fast du gråter skrattar du
och tvärtom ibland.

[By me]


Nej till cancer!
Ja till livet!

När borsten blir hårig och kläderna får ben

Alltså jag undrar om jag skulle ta av mig brallorna på gågatan om mina barn i panik ropar "behöver dem just idag, snääälla". 

Intressant tanke. 

Det kan gälla stort och smått. Ja, som en hårborste. Varför är den plötsligt full med blonda hårstrån när jag själv har rött hår? Färgat visserligen. Och varför hinner jag alltid rensa den först?! Eller en roll on. Jag köpte en igår, men var är den idag? (jaha, en ungdom råkade visst få med sig den i alla hast i sin egen gympaväska).

Eller som ajöss till nästa dags lunchlåda för att en ungdom som växer är hungrig på middag nummer två kvällen innan. Och jag har försökt med samma pratiga taktik som min morfar sägs gjort mot sina barn: "hellre äter jag själv än ser mina barn svälta". Men njaaa det blev mest skratt där i köket och ingen tog mig på allvar.

Och en annan sak. Tänk att kläder kan få ben...och plötsligt har garderoben flyttat in till dotterns rum. Är jag modemedveten också? Ja, tänka sig.

Jag vill inte på något sätt säga att jag är självutplånande mot mig själv. Icke. Nej. Det är ju inte vad det handlar om i detta sammanhang. 

Kärlek. Ja. Och kanske inte alltid ok att låna ut allt. Och säga ja, där nej vore bättre. Men helt klart kärlek. Och lite charmig tillvaro faktiskt. Och ja, vi pratar om ekonomi där hemma. Och ja, jag blir så arg när allt försvinner hela tiden.

Ibland börjar sambon dagen med att skrika "vem har tagit min kam"?! (som han alltid envisas med att köpa för dyra pengar hos en frisör). Eller ännu värre när han bara hittar en halv kam. Då låter det nästan värre från badrummet. Då vill jag verkligen få honom att tänka snällare tankar och säger; "Tids nog är det bara du och jag här hemma" Tänk vad tråkigt det kommer att bli". Han brukar sluta andas några sekunder och ser ut att tycka det där med flytt låter underbart. Jaha. Vi verkar ha lite olika tänk om det med att barnen en dag flyttar hemifrån.

Men när det gäller kammar så är jag jättemycket oskyldig i dessa sammanhang ska jag be att få tala om. Det finns bra många fler att välja på där hemma. Två tonåringar till exempel. 

Eller för den delen när jag ska cykla iväg på morgonen och så är det punka på däcket. Och då minns jag plötsligt att någon i familjen snällt frågade om han fick låna den kvällen innan och jag kan möjligtvis ha sagt "javisst" i ett obevakat ögonblick. Behöver jag nämna att jag redan var sen till jobbet innan cykelturen började?

Så där är de, alla dessa charmiga ögonblick. Som vi kanske kunde ha klarat oss utan, men nja ändå inte. För tids nog har vi bara varandra att försöka charma, sambon och jag.

Världen är så grym och god på samma gång

Förflyttar mig till sommarens ögonblick. Jag bär min systerdotter, snart tre i famnen och slås av vilken opolerad livsgnista och självkänsla som ryms i ett litet barn. 

Sedan tänker jag på det lilla barnet som låg uppspolad på en sandstrand, som spreds som en löpeld på sociala medier torsdag den 3 september.

En pappa förvriden av sorg. Och många många flera.

Hur många tårar ryms i en människa?

Som balans till livets sorgligaste stunder finns som tur är även godhet i världen. Det är bara det att det onda brukar synas så mycket ondare.

Jag ställer mig frågan. Hur kan jag bidra? Hur kan jag hjälpa? Rusa ut i världen handgripligen. Eller ”bara” skänka pengar. 

Jag som du, som lever gott här. Vi som suckar stort över punktering på cykeln, hår i maten, sand i skorna.

För en flykting skulle säkert känslan av sand i skorna kännas som en ren välsignelse. Om det nu fanns några skor kvar på fötterna. Det skulle vara ett säkert tecken på att denne någon just överlevt en helvetesfärd på öppet hav.

Denna yogamorgon gav jag så mycket energi utåt som jag bara kunde. För de människor som tvingas fly för sina liv, men aldrig kommer fram till ett nytt. För alla ångestfyllda själar som lyckats nå ny mark. Ni är varmt välkomna. Tillsammans är vi starka.

Som vi alla vill och är värda. Ett helt liv utan förtryck. Ett liv med fria andetag. Utan havsvatten i lungorna. Utan blod på händerna.

Omtanke - hel och halv

Här går jag och tänker på vad vi gör och inte. Vad ord innebär i tanke och handling.

Tänk om. Att tänka om. Om tanke. Omtanke

Ja herregud vad språket svänger!

Om vi delar på omtanken så blir den så mycket roligare att ha. Och då menar jag inte på själv ordet utan på hela begreppet. Innebörden. Handlingen. Någon tänker på någon annan. Och någon blir glad över att bli tänkt på.

Hel tanke. Halv omtanke. Vad menar hon!? tänker kanske du. 

Då tänker jag mig mera att ena partnern i en relation sliiiter sig hes för att det tvåsamma ska blomma. Och den andra partnern fattar inte ens att det fanns ett problem. Va?! Har vi problem? Är vi delade? Fast är vi inte två? Ja och ändå inte. Näe kanske inte. Men jooo kanske ändå. Ett plus ett är två. Eller?

Manligt. Kvinnligt. Personligt. Det är så lätt att säga "typiskt killar/män" "typiskt tjejer/kvinnor".

Men om vi säger personligt istället då. "Typiskt personligt". Hur låter det? För du är du. Du är din tanke och din handling. Personligt. Det är du. Du är ditt ansvar. 

Ta reda på din egen vilja. Red ut dig. Ta reda på vad någon annan vill. Omtanke.


Människor.

Omtanke.

Tänk om.

Att tänka om.

Manligt.

Kvinnligt.

Personligt.

Livsviktigt.

Om tanke.

Omtanke.

Ja till omtanke. Ja! Fin tanke. Hellre hel än halv.

När det kommer spontant besök

Ni vet när en CV ska skrivas. Går skrivande på slentrian eller är det verkligen mitt jag som hamnar där på pappret. Jag är positiv, flexibel, gillar många bollar i luften etc.....

Är det verkligen jag eller blir jag någon annan som jag tror att de andra vill ha? Det kan vi fundera på. 

Och apropå flexibel.....hur bra går det egentligen?

Alltså om vi tänker oss den här situationen; vi ska preciiis ta det där varma badet som vi har längtat efter i ett halvår minst (badsaltet ligger i och badbubblorna ropar "komsi komsi", vi har tänt levande ljus och tagit fram bästa läsningen).

Just när vi står där och nynnar på badsången så ser vi en bil stanna utanför huset. Då kommer tanken; neeeej inte till miiiiiig, just nu. Någon är på väg mot just vårat hus och ja, pling pling. Att krypa iväg på golvet och låtsas inte-vara-hemma-grejen är ju ingen idé för precis innan vi skulle lägga oss i badet kom vi ju på att att det behövdes lite ny luft in i huset. Öppen dörr är ju liksom lika med att någon är hemma. Och den som står där utanför råkar vi ju dessutom gilla väldigt mycket.

"Hoho är det någon här"?

"Nämen heeeej" säger vi och kramar om personen. "Kul att du kommer förbi såhär spontant". (det tycker vi också av hela vårt hjärta, men inte just nu när badet väntar!).

Det kan ju gälla i princip vad som helst som du har totalt fokus på när din tankebana får besök. 

Ja, hur flexibel är vi egentligen? 

Nästa tanke när spontanbesöket kommit kan vara "vad har jag att bjuda på"? "oj, jag som har lagt tvätthögen i vardagsrummet".

Hur som. En gäst vill jag gärna ge något gott att fika. Så är det bara. En slät kopp kaffe är inte min grej. Hur kul är det?! Inte mycket.

Med en hög kladdkakemuffins i frysen, grädde i kylen, myntasocker i en burk och bär i trädgården eller i frysen kan man överraskar både gäster och sig själv. 

Sedan går det ju även bra att bjuda på en chokladbit och en skorpa. Men bara i nödfall.

Att inspireras av andra men behålla sig själv

Vi känner det inom oss. Men kommer inte loss riktigt. Känner att vi vill. Men kan jag verkligen? Vågar jag verkligen. Jag har ju aldrig..... Klart jag kan! Klart du kan! Det kan vi. Vi kan!

Ta till exempel det mest livsavgörande som finns bland oss människor. Vi behöver mat, annars dör vi. Laga mat. Äta mat. Njuta av mat. Mat för nöjets skull. Mat för att överleva. Anledningarna är tyvärr skiftande beroende på var i världen vi föddes och blev kvar i.

Jag älskar att laga mat. Skapa nya smaker. Slänga kokboken åt sidan precis när jag fattar vad just den kocken är ute efter. Sedan spetsar jag till smakerna liiite som just jag vill ha dem. Ändå. Alltid. Varför kan jag aldrig lyda dem från första deciliter till sista saltkorn? Skit samma. Jag trivs med det upplägget.

Klättra högre på stegen. Varför inte. Det är ju så jädrans roligt med smaker som lyfter en till nya höjder. Och så handlar det om att utmana sig själv. Att lita på sin egen förmåga. "Jag kan. Jag vill." (ett mantra kanske?)

Jag brukar tävla med mig själv när jag står i köket. Skulle den här maträtten räcka i Mästerkocken? Hade jag hunnit servera denna trerätters på "Halv åtta hos mig"? Ju fler kastruller och pannor jag har igång desto häftigare känsla. Disken blir mera disk. Men jag är noga att hela tiden svepa runt med disktrasan och "hålla arbetsytan ren" (som det brukar tjatas om bland kockarna på TV). Jag håller med dem. Det är roligare att skapa när det är fint runt omkring.

Tiden! Herregud, nu sa ju Jamie Oliver att detta skulle vara klart på 30 minuter Och en annan gång räcker 15 minuter. Och så kom jag på att jag ville ha lite färska grönsaker från landet.... ut å plocka! Där spricker bubblan för mig. Erkänner! Tiden rinner lätt iväg. (eller var det miss i planeringen?) Smakerna är jag oftast nöjd med i alla fall.

Något gott i glaset höjer maten till nya dimensioner. 

Drömscenarie: Många nära och kära samlas runt köksbordet och äter och pratar om smakerna och skålar och prata strunt och allvar. Gud så härligt! Ja, jättelyckligt!

Vardagsscenarie: Vi är fyra i familjen. Det finns härliga middagstunder då vi både pratar och lyssnar på varann och jag känner, "vilken härlig familj jag har"! Sedan finns det andra stunder då jag tänker, "herregud vi är en krisfamilj, kan vi inte ens äta middag ihop utan att bli osams"! 

Som tur är gillar hela familjen god mat. Och tre av oss hjälps åt att laga mat. Vilken lyx! Den fjärde går på inskolning kan man väl säga. Han lagar mest åt sig själv, typ var tredje timme... Tror det har att göra med växtkraft faktiskt.

Jag testar gärna mina gränser inom andra roliga områden också. Som till exempel att skriva. Om jag pratade om det här skulle det räcka för att prata sig ända till Sommar i P1? Törs jag vill jag ställa mig på en poesiscen?

Jo, höga hästar. Men vadå?! Är det inte härligt med högflygande tankar!?

Drömma dem. Krama kudden jädrigt hårt så drömmen blir sann.

Sedan är det bara upp till mig. Fixa det. Gör det. Do it!

Att inspireras av andra men behålla sitt eget jag det är en fin tanke att förvalta och bära framåt till handling.

Livskris 4.8

Sommaren har stundtals varit skitjobbig! Ja, så var det sagt. Rakt ut. Utan fallskärm liksom. Pang och ont. Andra stunder har varit underbara. Visst sådant är livet. Det ljusa och det mörka. Men när dalarna är mörkare än topparna är ljusa... det är då det blir jobbigt.

Och ändå fick jag sträcka ut under hela fem veckor. Fem veckors semester. Det var skönt. Rekommenderas. Skapar mersmak. 

Tänker så jag tänker så jag tänker.... På vad? På livet. På tiden. På dagarna som rusar. På mina barn. Måtte de få ett fint liv. Miljöproblemen.... hur ska det gå för barnen och sedan deras barn. Hur kommer allt se ut? Tänker på sambon. Blir så arg på honom ibland! Och ibland är han så bäst! 

Mina vänner. Å så fina ni är. Och tack för att ni är ni! Vi träffas inte ofta, men när vi träffas ger vi varann av det bästa. Livskvalitet.

Jo, den där jobbiga känslan... Sommaren är inte bara underbar, grön och skön och fylld med gemenskap. Den kan vara skitjobbig och ensam och fisljummen! Ja du får ursäkta Ernst men ibland går det inte att renovera. Allt bara rasar!

Vad ska hända med allt tänker jag? Ja, det undrar jag också. Kloka jag pratar med mitt andra jag. 

Känner du igen det där när en liten du med vassa horn sitter och dinglar på den ena axeln och du med tindrande gloria sitter på den andra. Ibland tar liksom hornen över helt och hållet! 

Blir så arg! Arg är bra sägs det. Reaktioner överhuvudtaget är bättre än inga alls.

Ja ja ja. Så är det. Hur duktig måste man vara egentligen? Kanske lite ändå. 

Något måste göras tänkte jag och började gå varannan dag. Uppför och utför. Mot utsikten (gud så vackert vi bor!) och sedan ner igen. Det kändes bra. Blev glad och det var bra.

Koll på något är bra. Koll på benen. Men inte mer än så. Livet svajigt. Skönt att få göra det erkännandet för mig själv. Och ja, nu för den som råkar läsa dessa rader. Hoppas du inte blir besvärad över min ärlighet. Det behöver du inte. Jag skäms inte alls. Tvärtom känns det jädrans skönt att vara ärlig. Lägga livskrisen på bordet, så att säga.

Vet inte hur lång krisen är. Den går i vågor. Kaos kaos kaos. 

4.8..... ja alltså hur kan det komma sig att jag ska bli 5.0 om två år. Låter helt osannolikt. När blev livet så mitt i? Jag känner mig som 22 här inne. Du ser det inte med så känns det. Ja så känns det. Jag känns ju uuuung! 

Det var en konstig sommar det här. För första gången har inte familjen åkt på gemensam semester. Dottern är 18 och fick jobb hela sommaren. Inte att räkna med alltså. Livets gång Lotta. Ja, jag vet. Men det är väldans svårt att ställa om sig! Sonen hängde med mig och sambon till Stockholm en sväng. Så var vi tre alltså. Det gick fint. Vi hade trevliga dagar. Men ändå. Den där känslan. Inte som förut. Men något nytt. Något annat. Tiden som förändras.

Det får gå.

Det ska gå.

Det kommer att gå.

Yoga i alla ära men nu krävs det komplement. 

För att bli vän med tiden måste jag sluta fokusera på just tiden.

Jag läser en väldigt bra bok nu. Den heter "Konsten att höra hjärtslag". I ett avsnitt får huvudpersonen Tin Win ett gott råd av en munk: Ha tålamod. Sätt dig ner och meditera. Då kommer tiden att förlora sin mening".

Det ska jag. Det vill jag. Meditera blir bra.

Fokus och tusen tankar

Fokusera! Ha fokus! Vara fokuserad! 

Vissa perioder står jag och vinkar adjö till mitt fokus. Jag ser hur det galopperar iväg så dammet yr. Det kan ta dagar att hinna ifatt det igen.

Försöker smaka på ordet. F-o-k-u-s. För mig blir det mer såhär; F som i Filosofera, O som i Orolig, K som i Katastrof, U som i Underbart, S som i Ska bara göra det här först. 

Fokus är samma sak som att strukturera sig. Eller för den delen "gör en sak i taget". Tänka en sak och göra den. Bocka av den och gå vidare till nästa sak.

Jag håller hårt i fokuset och försöööööööker en gång till. Men nähä, tankarna blir till minst tjugo på en gång. Vad har det tagit åt mig!?

Fokus. Blir helt matt av ordet! Vad är det för fel på att tänka och vilja tusen saker på en gång? Jag har svar på det också. 

Då hittar man kaffekoppen i växthuset och sekatören i soffan. Går en sväng extra på affären och glömmer var varuvagnen står. Läser en och en halv sida i boken man läser för tillfället och kommer sedan på att det hellre skulle vara bra och skriva lite mer på sin egen istället. Hämtar morgontidningen vid frukosttid och läser den på kvällen. Bakar en kaka och glömmer mjölet. 

Fokus ja. Jag vet det. Jag känner det. Jag längtar efter det. Jag behöver det. Jag brukar ha det!

Ja det är väl lika bra att börjar på en gång. Fokus Lotta. Här och nu. Ta en tanke med mig. Förverkliga den från början till slut. 

En

sak 

i 

taget.

Pronto!  

Nu!

Ska bara ta en kopp kaffe med nybakad citronkaka först. Självklart en tugga i taget!

Midsommar du vackra

Dagen, natten, blommorna, som ren magi!


Så står jag mitt i och kan bara säga tack solen för att du visar dig just idag, som är årets vackraste ögonblick. Midsommar! Smakar på ordet. Ler åt minnen, ser fram emot vad just idag kommer att ge. Mina nära. Mina kära. Mina vänner. Så fint. Så fint.

Nu gör vi det! För att vi kan och vill. Njuter, skrattar, kramas, äter gott. Knaprar på ett grästrå. Sätter en krans i håret. Dansar runt runt. Hånglar bakom en lagårdsdörr. (oops en sådan har jag ju ingen)

Stannar upp en stund och står alldeles stilla i stum förundran över allt som är en gåva. 

Tack livet och dagen och ögonblicket. Nu släpper jag dig fri och lever mitt bästa mitt i. 

Finfin midsommar till dig!

Ett minne från havet

Vi körde österut. Det var jag som längtade. Du sa ok vi kör. Om en timme. Havet precis som det vill vara. Jag förväntansfull. Du upptagen med att köra bil. 

Fikakorgen packad med godsaker. Hemgjord jordgubbssaft och sockerkaka med rivet citronskal i. Kaffe. Mungoda muggar. Något mjukt att sitta på.

Jag vilade blicken på en vildvuxen sommaräng. Den bredde ut sig ända bort mot skogskanten. Kossorna som betade i solen. En skock med får i hagen intill. Blå himmel och fågelsång.

En medryckande låt på radion. Vi sjöng med båda två. Känslan av samhörighet bredde ut sig i bröstet. Att en enda sång kan kännas så mycket.

En korsning bort och så vägen rakt fram. Snart framme. Jag förväntansfull. Du upptagen med att köra bil. 

Plötsligt uppslukad av det blåa. Himlen som möter havet och tvärtom. Sådär så att man inte ser någon början och slut. Mäktigt. Pålandsvind. Stenarna. Uppvärmda och redo för fikagäster från inlandet. 

Du som föste undan hårslingan från mitt ansikte så jag skulle se havet bättre. Jag som masserade dina axlar mjuka inför bilfärden hemåt. 

Andetagen. Salta.

Som det kan vara. Tillsammans. 

Tillsammans är vi starka

En av mina följeslagare bland perenner. Vinröd akleja. Ståtlig i sommarskrud. Snart ses vi igen.

Den får symbolisera tanken jag känner just nu...

Tillsammans är vi starka.
Att ha någon att luta sig mot.
Att få kärlek.
Att ge kärlek.

Att acceptera och hylla olikheter hos varandra.

En minut.
Och sedan oändligt.

Så ett frö och se dig själv växa

För mig är mindfullness meningsfullt. Här och nu. Ingen oro för sedan. Njuta i nuet. Bra för själen. Bra för kroppen. En gladare jag.

En liten övning.... blunda och se hur du sår ett frö mitt i bröstkorgen. Är det där själen bor tro? Ja, jag tror nästan den är just där. Har du slutat läsa nu? Synd. Fortsätt gärna. Det här kan bli så bra som du väljer att göra det till.

Alltså blunda. Låt bara andetagen komma och gå. Se dig själv så ett frö i själen. Vattna. Observera ljuset och värmen. Kanske en lätt sommarbris passerar dig. Se hur fröet börjar gro. Se hur det växer sakta, sakta, bit för bit tills stjälken är färdig.

Nu står den där grön, kraftfull och stadig. Observera den lilla röda blomma som börjar ta form i toppen av stjälken. Nu vecklar den ut sig mer och mer. Blir röd och kraftfull. Kika nu in i rosens mitt - i rosens hjärta.

Känn kraften. Andas in. Andas ut.

Mindfullness.

I like.

Ge dig själv av det bästa.

Kram!