Att hitta ro trots oro

Den där kvinnan, mamman, sambon, världsmedborgaren som älskar och andas och hoppas och tror, men som aldrig kan få ro.

Den där kvinnan, som är jag, som är tankar och frågor och svar. Som kan gråta fast solen skiner och som kan skratta fast det regnar.

Vi är många som är där vi är. I ro fast oro. Och vi skapar hela tiden. För att det inte går att andas utan.

Det kan visa sig genom en tanke som måste bli till ord och på andra sidan är den där bästa dikten plötsligt skriven. 

Det kan vara en spade i jorden, som formar den där trädgården som dina ögon badat i bland tankar och drömmar så länge.

Det kan verka som ingenting, men som plötsligt blir den vackraste stjärnhimlen vi någonsin skådat.

Eller så målas köksstolarna i en ny färg och genast önskar vi att alla nära och kära satt med oss runt köksbordet. 

Vi är många. Jag och du och du. Och vi lär oss mer och mer varje dag. 

Oro. Ro. Och att finna ro. Att göra det bästa fastän vi står mitt i stormens öga.

Våren, ljuset och oron

Så vaknar våren. Jorden luktar bäst och lite skit.  Luktar förändring. Ljuset som blir ljusare. Och mera liv överallt. Många tankar och önskningar famlar runt i sinnet. Nu är det dags. Eller aldrig.

Vi är många som vill men inte vågar. Och vi är många som vågar fast vi inte vill. Som hon i den här berättelsen. Som letar och letar fastän det bästa finns alldeles inuti. Och varje resa börjar och tar slut. Och vi lever som mest alldeles mitt i...

"Att längta längre bort än man törs åka. Sådan var hon. Det var det där ljuset som drog. Lovade så mycket. Gjorde drömmarna mer levande. 

Hon tänkte starta före solen. Längtan och förväntan som drog och slet i henne och ville så mycket mer. Blyskorna som drog åt andra hållet. Som att längta långt bort, men ändå vilja vara nära det det som känns invant och tryggt. 

Resan. Redan bestämt. Den var hennes. Allt förberett från tandborste till kameralins. Hon ryckte till när Smirra strök sin kärlek kring hennes smalben. Hon kurrade så högt vid beröring. Som om hon var omättlig på kärlek, men bara när hon själv ville. Det mysiga och invanda. Som om den fyrbenta visste mer än hon själv. Och kanske att det var så. Trygg tanke. Djur hade ju förmågan långt bortom det sedda.  

"Vi ses", sa hon och satte solhatten på plats. Hej då var inte hennes grej. "Vi ses", ett perfekt avslut. Inga tårar. Packningen kändes lätt. Kanske inget mera. Bara lätt. Som packad för just "vi ses".

Hon tog ett stadigt grepp om resväskan. Som om den gav henne balans. Vill. Vill inte. Dubbeldörren gled upp ljudlöst. Hon som alltid retade sig på att det knarrade. Hade han oljat in den i morse tro? Hon tittade ner mot sjön. Där på bryggan stod han som inte var beredd att säga "vi ses". Han blickade ut över vattnet. och armarna hårt runt sig själv. Hon höjde handen som för att vinka åt honom. Tvekade och tog ett hårdare tag runt väskan.

Bilen rullade ut från gården. Hon tvekade lite på gasen. Hon föste bort en blond hårslinga som envisades med att ramla ner i ansiktet hela tiden. 

Var det så lätt? Bara gasa. Bara styra. I backspegeln timmerfasaden, som om den ville vinka henne tillbaka till det trygga. Han med katten i famnen. Hemma och stabilt och varmt med alla kakelugnar. Trygghet och morgonkyssar. Men nej, nu var det framåt som gällde. Trotsa rädslan. Säga ifrån. Utmana. Som det måste bli förr eller senare. Nu var det hennes tur. Att följa hjärtslagen. Stå emot alla stillastående ögonblick. Rädda sig själv. För vilken annan skulle kunna laga såren? 

Hon tryckte foten på gaspedalen. Lite mer än hon vågat förut. Känslan kittlade fint i magen. Spänning. Vinden i håret. Hon kramade fingrarna lite hårdare runt ratten. Solen och förväntan. Så väldigt välkommet. 

Solen klättrade vidare. Hade modet att blända henne. Solkatterna visade vägen. Där var raksträckan vid Svedboms gård. De nymjölkade kossorna som råmade. Guldfärgade sädesfält. Daggen som lämnats kvar från sommarnatten. Glittrade som diamanter ovanpå gräsbäddarna. Bortanför hagen rörde sig älven söderut. Bergets blågråa skiftningar. Fågelhimlen i perfekt formation.

Vinden lyfte hennes hår. Kittlade henne i nacken. Hon lät det bestämma själv, virvla omkring i full frihet. Hon andades djupt. Något väcktes till liv. Energin började sprida sig. Nog kände hon lättnad i bröstet. Något nytt och nyttigt.

Hon närmade sig. Andades in. Växlade ner. Fyrvägskorsningen. Bestämma sig. Hjärtklappningen när hon valde att svänga utan att tveka. Höger. Mot det nya. Möjligheter. Speglingar och uppehåll. 

Hon började sjunga högt. Hon var glad. Och lite sorgsen. Det kändes som en märklig blandning. Borde hon skämmas? Men nej. Inte.

Kanske inget mera. Bara lättnad. Och lite tomt.

Och en obokad returbiljett".

Världen är så grym och god på samma gång

Förflyttar mig till sommarens ögonblick. Jag bär min systerdotter, snart tre i famnen och slås av vilken opolerad livsgnista och självkänsla som ryms i ett litet barn. 

Sedan tänker jag på det lilla barnet som låg uppspolad på en sandstrand, som spreds som en löpeld på sociala medier torsdag den 3 september.

En pappa förvriden av sorg. Och många många flera.

Hur många tårar ryms i en människa?

Som balans till livets sorgligaste stunder finns som tur är även godhet i världen. Det är bara det att det onda brukar synas så mycket ondare.

Jag ställer mig frågan. Hur kan jag bidra? Hur kan jag hjälpa? Rusa ut i världen handgripligen. Eller ”bara” skänka pengar. 

Jag som du, som lever gott här. Vi som suckar stort över punktering på cykeln, hår i maten, sand i skorna.

För en flykting skulle säkert känslan av sand i skorna kännas som en ren välsignelse. Om det nu fanns några skor kvar på fötterna. Det skulle vara ett säkert tecken på att denne någon just överlevt en helvetesfärd på öppet hav.

Denna yogamorgon gav jag så mycket energi utåt som jag bara kunde. För de människor som tvingas fly för sina liv, men aldrig kommer fram till ett nytt. För alla ångestfyllda själar som lyckats nå ny mark. Ni är varmt välkomna. Tillsammans är vi starka.

Som vi alla vill och är värda. Ett helt liv utan förtryck. Ett liv med fria andetag. Utan havsvatten i lungorna. Utan blod på händerna.

Ett stilla sommarregn

Jag satte mig ner och lyssnade på regnet. Tänk så lugnande det är. Tyst fast ändå inte. Smattrar. Droppar.

Hur ofta går vi egentligen ut och vänder upp ansiktet mot skyn? Alldeles för sällan är nog svaret för många. Nästa gång så tar vi vara på kraften. Eller hur. Blött är ingen fara. Torrt däremot känns rätt torrt när jag tänker efter. Torkar gör vi alltid.

Sedan efteråt. Dropparna letar vägar som inte fanns. Dofterna blir nya. Lovar mycket. Jag fyller lungorna med nytt hopp.

Det är magiskt. Det är det.

Omtanke - hel och halv

Här går jag och tänker på vad vi gör och inte. Vad ord innebär i tanke och handling.

Tänk om. Att tänka om. Om tanke. Omtanke

Ja herregud vad språket svänger!

Om vi delar på omtanken så blir den så mycket roligare att ha. Och då menar jag inte på själv ordet utan på hela begreppet. Innebörden. Handlingen. Någon tänker på någon annan. Och någon blir glad över att bli tänkt på.

Hel tanke. Halv omtanke. Vad menar hon!? tänker kanske du. 

Då tänker jag mig mera att ena partnern i en relation sliiiter sig hes för att det tvåsamma ska blomma. Och den andra partnern fattar inte ens att det fanns ett problem. Va?! Har vi problem? Är vi delade? Fast är vi inte två? Ja och ändå inte. Näe kanske inte. Men jooo kanske ändå. Ett plus ett är två. Eller?

Manligt. Kvinnligt. Personligt. Det är så lätt att säga "typiskt killar/män" "typiskt tjejer/kvinnor".

Men om vi säger personligt istället då. "Typiskt personligt". Hur låter det? För du är du. Du är din tanke och din handling. Personligt. Det är du. Du är ditt ansvar. 

Ta reda på din egen vilja. Red ut dig. Ta reda på vad någon annan vill. Omtanke.


Människor.

Omtanke.

Tänk om.

Att tänka om.

Manligt.

Kvinnligt.

Personligt.

Livsviktigt.

Om tanke.

Omtanke.

Ja till omtanke. Ja! Fin tanke. Hellre hel än halv.

När det kommer spontant besök

Ni vet när en CV ska skrivas. Går skrivande på slentrian eller är det verkligen mitt jag som hamnar där på pappret. Jag är positiv, flexibel, gillar många bollar i luften etc.....

Är det verkligen jag eller blir jag någon annan som jag tror att de andra vill ha? Det kan vi fundera på. 

Och apropå flexibel.....hur bra går det egentligen?

Alltså om vi tänker oss den här situationen; vi ska preciiis ta det där varma badet som vi har längtat efter i ett halvår minst (badsaltet ligger i och badbubblorna ropar "komsi komsi", vi har tänt levande ljus och tagit fram bästa läsningen).

Just när vi står där och nynnar på badsången så ser vi en bil stanna utanför huset. Då kommer tanken; neeeej inte till miiiiiig, just nu. Någon är på väg mot just vårat hus och ja, pling pling. Att krypa iväg på golvet och låtsas inte-vara-hemma-grejen är ju ingen idé för precis innan vi skulle lägga oss i badet kom vi ju på att att det behövdes lite ny luft in i huset. Öppen dörr är ju liksom lika med att någon är hemma. Och den som står där utanför råkar vi ju dessutom gilla väldigt mycket.

"Hoho är det någon här"?

"Nämen heeeej" säger vi och kramar om personen. "Kul att du kommer förbi såhär spontant". (det tycker vi också av hela vårt hjärta, men inte just nu när badet väntar!).

Det kan ju gälla i princip vad som helst som du har totalt fokus på när din tankebana får besök. 

Ja, hur flexibel är vi egentligen? 

Nästa tanke när spontanbesöket kommit kan vara "vad har jag att bjuda på"? "oj, jag som har lagt tvätthögen i vardagsrummet".

Hur som. En gäst vill jag gärna ge något gott att fika. Så är det bara. En slät kopp kaffe är inte min grej. Hur kul är det?! Inte mycket.

Med en hög kladdkakemuffins i frysen, grädde i kylen, myntasocker i en burk och bär i trädgården eller i frysen kan man överraskar både gäster och sig själv. 

Sedan går det ju även bra att bjuda på en chokladbit och en skorpa. Men bara i nödfall.

Att inspireras av andra men behålla sig själv

Vi känner det inom oss. Men kommer inte loss riktigt. Känner att vi vill. Men kan jag verkligen? Vågar jag verkligen. Jag har ju aldrig..... Klart jag kan! Klart du kan! Det kan vi. Vi kan!

Ta till exempel det mest livsavgörande som finns bland oss människor. Vi behöver mat, annars dör vi. Laga mat. Äta mat. Njuta av mat. Mat för nöjets skull. Mat för att överleva. Anledningarna är tyvärr skiftande beroende på var i världen vi föddes och blev kvar i.

Jag älskar att laga mat. Skapa nya smaker. Slänga kokboken åt sidan precis när jag fattar vad just den kocken är ute efter. Sedan spetsar jag till smakerna liiite som just jag vill ha dem. Ändå. Alltid. Varför kan jag aldrig lyda dem från första deciliter till sista saltkorn? Skit samma. Jag trivs med det upplägget.

Klättra högre på stegen. Varför inte. Det är ju så jädrans roligt med smaker som lyfter en till nya höjder. Och så handlar det om att utmana sig själv. Att lita på sin egen förmåga. "Jag kan. Jag vill." (ett mantra kanske?)

Jag brukar tävla med mig själv när jag står i köket. Skulle den här maträtten räcka i Mästerkocken? Hade jag hunnit servera denna trerätters på "Halv åtta hos mig"? Ju fler kastruller och pannor jag har igång desto häftigare känsla. Disken blir mera disk. Men jag är noga att hela tiden svepa runt med disktrasan och "hålla arbetsytan ren" (som det brukar tjatas om bland kockarna på TV). Jag håller med dem. Det är roligare att skapa när det är fint runt omkring.

Tiden! Herregud, nu sa ju Jamie Oliver att detta skulle vara klart på 30 minuter Och en annan gång räcker 15 minuter. Och så kom jag på att jag ville ha lite färska grönsaker från landet.... ut å plocka! Där spricker bubblan för mig. Erkänner! Tiden rinner lätt iväg. (eller var det miss i planeringen?) Smakerna är jag oftast nöjd med i alla fall.

Något gott i glaset höjer maten till nya dimensioner. 

Drömscenarie: Många nära och kära samlas runt köksbordet och äter och pratar om smakerna och skålar och prata strunt och allvar. Gud så härligt! Ja, jättelyckligt!

Vardagsscenarie: Vi är fyra i familjen. Det finns härliga middagstunder då vi både pratar och lyssnar på varann och jag känner, "vilken härlig familj jag har"! Sedan finns det andra stunder då jag tänker, "herregud vi är en krisfamilj, kan vi inte ens äta middag ihop utan att bli osams"! 

Som tur är gillar hela familjen god mat. Och tre av oss hjälps åt att laga mat. Vilken lyx! Den fjärde går på inskolning kan man väl säga. Han lagar mest åt sig själv, typ var tredje timme... Tror det har att göra med växtkraft faktiskt.

Jag testar gärna mina gränser inom andra roliga områden också. Som till exempel att skriva. Om jag pratade om det här skulle det räcka för att prata sig ända till Sommar i P1? Törs jag vill jag ställa mig på en poesiscen?

Jo, höga hästar. Men vadå?! Är det inte härligt med högflygande tankar!?

Drömma dem. Krama kudden jädrigt hårt så drömmen blir sann.

Sedan är det bara upp till mig. Fixa det. Gör det. Do it!

Att inspireras av andra men behålla sitt eget jag det är en fin tanke att förvalta och bära framåt till handling.

Livskris 4.8

Sommaren har stundtals varit skitjobbig! Ja, så var det sagt. Rakt ut. Utan fallskärm liksom. Pang och ont. Andra stunder har varit underbara. Visst sådant är livet. Det ljusa och det mörka. Men när dalarna är mörkare än topparna är ljusa... det är då det blir jobbigt.

Och ändå fick jag sträcka ut under hela fem veckor. Fem veckors semester. Det var skönt. Rekommenderas. Skapar mersmak. 

Tänker så jag tänker så jag tänker.... På vad? På livet. På tiden. På dagarna som rusar. På mina barn. Måtte de få ett fint liv. Miljöproblemen.... hur ska det gå för barnen och sedan deras barn. Hur kommer allt se ut? Tänker på sambon. Blir så arg på honom ibland! Och ibland är han så bäst! 

Mina vänner. Å så fina ni är. Och tack för att ni är ni! Vi träffas inte ofta, men när vi träffas ger vi varann av det bästa. Livskvalitet.

Jo, den där jobbiga känslan... Sommaren är inte bara underbar, grön och skön och fylld med gemenskap. Den kan vara skitjobbig och ensam och fisljummen! Ja du får ursäkta Ernst men ibland går det inte att renovera. Allt bara rasar!

Vad ska hända med allt tänker jag? Ja, det undrar jag också. Kloka jag pratar med mitt andra jag. 

Känner du igen det där när en liten du med vassa horn sitter och dinglar på den ena axeln och du med tindrande gloria sitter på den andra. Ibland tar liksom hornen över helt och hållet! 

Blir så arg! Arg är bra sägs det. Reaktioner överhuvudtaget är bättre än inga alls.

Ja ja ja. Så är det. Hur duktig måste man vara egentligen? Kanske lite ändå. 

Något måste göras tänkte jag och började gå varannan dag. Uppför och utför. Mot utsikten (gud så vackert vi bor!) och sedan ner igen. Det kändes bra. Blev glad och det var bra.

Koll på något är bra. Koll på benen. Men inte mer än så. Livet svajigt. Skönt att få göra det erkännandet för mig själv. Och ja, nu för den som råkar läsa dessa rader. Hoppas du inte blir besvärad över min ärlighet. Det behöver du inte. Jag skäms inte alls. Tvärtom känns det jädrans skönt att vara ärlig. Lägga livskrisen på bordet, så att säga.

Vet inte hur lång krisen är. Den går i vågor. Kaos kaos kaos. 

4.8..... ja alltså hur kan det komma sig att jag ska bli 5.0 om två år. Låter helt osannolikt. När blev livet så mitt i? Jag känner mig som 22 här inne. Du ser det inte med så känns det. Ja så känns det. Jag känns ju uuuung! 

Det var en konstig sommar det här. För första gången har inte familjen åkt på gemensam semester. Dottern är 18 och fick jobb hela sommaren. Inte att räkna med alltså. Livets gång Lotta. Ja, jag vet. Men det är väldans svårt att ställa om sig! Sonen hängde med mig och sambon till Stockholm en sväng. Så var vi tre alltså. Det gick fint. Vi hade trevliga dagar. Men ändå. Den där känslan. Inte som förut. Men något nytt. Något annat. Tiden som förändras.

Det får gå.

Det ska gå.

Det kommer att gå.

Yoga i alla ära men nu krävs det komplement. 

För att bli vän med tiden måste jag sluta fokusera på just tiden.

Jag läser en väldigt bra bok nu. Den heter "Konsten att höra hjärtslag". I ett avsnitt får huvudpersonen Tin Win ett gott råd av en munk: Ha tålamod. Sätt dig ner och meditera. Då kommer tiden att förlora sin mening".

Det ska jag. Det vill jag. Meditera blir bra.

Lavendelsocker i en kaka

Underbara du! Älskad som du är i kruka. Drömmer drömmar om dig som lyxiga fält i min trädgård(glöm det på friland här i norra Sverige! ja så säger min erfarenhet i alla fall). Men även som smaksättare är du välkommen här hos mig.

Se här - lavendelsocker. Idag ska jag göra en sockerkaka tror jag visst. Får se om den kommer att smaka som jag tänker mig. Första tuggan...och plötsligt står jag mitt i ett lavendelfält i skuggan av citronträden med havshorisonten precis framför.

Du som inte känner för att känna det jag försöker återge kan ju enbart fokusera på att göra lavendelsockret. Ta några av dina torkade lavendelblommor och gnugga ner dem i lagom del socker i en glasburk. Låt stå ett tag så aromen klättrar in i sockret. Hur länge ett tag är? Det väljer du bäst själv. Mitt har stått i många veckor. Sedan bakar du en kaka helt enkelt. Jag väljer nog att ta 1/3 lavendelsocker på hela mängden socker som anges i receptet.

Men tänk på att baka kakan med kärlek i luften, då blir den mycket fluffigare. Vad snackar hon om nu då tänker du kanske? Jo, jag menar att när du knäcker äggen så tacka hönan för ett gott dagsverk i hönshuset. När du mäter upp mjölet så tänk dig vetefältet som glittrar som guld i soldiset eller böjer sina ryggar för vinden.

Tacksamhet. Inget är för givet.

Lavendelsocker är kul att göra och nu ska jag se hur det smakar i en kaka.

Allt gott.

Lavendelgott!

Ett minne från havet

Vi körde österut. Det var jag som längtade. Du sa ok vi kör. Om en timme. Havet precis som det vill vara. Jag förväntansfull. Du upptagen med att köra bil. 

Fikakorgen packad med godsaker. Hemgjord jordgubbssaft och sockerkaka med rivet citronskal i. Kaffe. Mungoda muggar. Något mjukt att sitta på.

Jag vilade blicken på en vildvuxen sommaräng. Den bredde ut sig ända bort mot skogskanten. Kossorna som betade i solen. En skock med får i hagen intill. Blå himmel och fågelsång.

En medryckande låt på radion. Vi sjöng med båda två. Känslan av samhörighet bredde ut sig i bröstet. Att en enda sång kan kännas så mycket.

En korsning bort och så vägen rakt fram. Snart framme. Jag förväntansfull. Du upptagen med att köra bil. 

Plötsligt uppslukad av det blåa. Himlen som möter havet och tvärtom. Sådär så att man inte ser någon början och slut. Mäktigt. Pålandsvind. Stenarna. Uppvärmda och redo för fikagäster från inlandet. 

Du som föste undan hårslingan från mitt ansikte så jag skulle se havet bättre. Jag som masserade dina axlar mjuka inför bilfärden hemåt. 

Andetagen. Salta.

Som det kan vara. Tillsammans. 

Handmalet kaffe känns kalas

Visst är det en go känsla det här med nymalet kaffe. Här vevas det för hand ibland utan behov av två hål i väggen.

Den kommer fram vid vissa högtidliga tillfällen  mitt fina loppisfynd. Minns att jag fick leta ett bra tag. Mannen i loppisbutiken konstaterade att de är rätt så populära. Pruta var tydligen inte att tänka på. Nähä, tänkte jag, men ville så gärna ha den så jag slängde upp slantarna utan att bråka.

En bra ide är att sätta kvarnen i händerna på gästerna medans värdinnan och värden gör något annat. Brukar vara uppskattat.

Har du en kvarn som du glömt att använda på ett tag så rekommenderar jag dig att plocka fram den till helgen. Köp en god sort kaffebönor. Resten blir succé!

Det är nästan så jag känner doften bara genom att se kaffet på bild.

Jag tycker det funkar väldigt bra att kombinera det nymalda kaffet med något smarrigt bakverk.

Något nytt väntar...

Ge dig själv tiden att betrakta rosens hjärta och du kommer att blomma.


Något nytt väntar.

Oskrivna blad.

Du är pennan.

Du är penseldragen.

Du är raderna där emellan.


Leta inte.

Bara skapa dig bra ögonblick.

Du är du.

Du är viktig.

Bara du vet.


Allt gott i det nya du skapar.

Se dig själv och människor du möter.

Krama dig själv och andra.


Något nytt väntar.

Lyssnar på tystnaden...

Att möta sig själv. Dagen. Naturen. Människor. Öppna sina sinnen. Bara en sån sak som att höra sina egna hjärtslag. Det är mäktigt!

Det kan vara väldigt skrämmande att lyssna på tystnaden för den som sällan skapar sig tid att reflektera över sin egen plats i livet.

Vem är jag? Vart är jag på väg? Vad är viktigt?

Jag njuter av snöflingor just nu. Det är idag som räknas. Men visst glömmer jag att njuta ibland och låter oron ta för stor plats.

Snart ska jag ta min första skidtur. Det är ett stort ögonblick.

Allt gott till oss alla.

Kom att tänka på min fantastiska syster

Ett ögonblick jag gärna vill minnas. Min syster och jag på en strand vid kanten av Atlanten i en liten by strax utanför Lissabon.

En syster. Min syster. Två systrar. Vi. Hon. Jag. 

Det är en stor känsla att bära på. Blommande året om. Leende mest. Tårögd ibland.

Det är vi. Långt ifrån varandra fågelvägen. Nära bland varma tankar. 

Hon är hon. Det är stort. Jag beundrar henne. Det är stort. Min lillasyster. Så klok.

Ringer henne ibland. När jag tvekar ger hon mig insikten att allt är där det ska vara. Och att allt går att göra. Och att ibland behövs ingenting alls.

Våran resa är gemensam. Våran resa är fri.En syster. Min syster. Två systrar. Vi. Hon. Jag.

Underbart och fantastiskt. 

Ögonblicken är förevigade av min fantastiska svåger Filipe Balestra.

En speciell stund

Så kom den äntligen lördagen. Ledig. Glad. Lugn. Gjorde god frukost. Tände kaminen och massor av levande ljus.

Sedan bänkade jag mig framför TV:n för att se första delen av ett omtalat amerikanskt drama på fyra delar som heter "Olive Kitteridge". Huvudrollerna spelas av Frances McDormand, Richard Jenkins och Bill Murray med flera.

Vill bara säga - se den! Har gått på kanalen C More. Kanske inget alla har, men kanske den snart finns på DVD.

Du vet när det bara blir så där rätt. Det du ser är det du behöver. Som om någon säger att nu har du något att hämta ur detta ögonblick för att bli en bättre människa.

Underbart av allt....skådisar, handling, relationerna. En riktig guldklimp. En stund som jag var värd. Så bra och lugnt och mysigt. Samlade energi. 

Tittade ut på ett grått landskap. Gjorde inget. Vad kan man göra åt vädret? Det är bara som det är. Kommer som det kommer, när det vill.

Har mått toppen hela dagen. 


Tackar livet.

Tack.

Så bra att få leva

En promenad i vintrig dag. 

Solstrimmor som dansade mellan träden och i mig. Kände mig så oerhört glad och levande

Kom att tänka på det viktigaste

det allra viktigaste

att vi får vara friska

det är allt vi kan begära av livet

...att leva

att vakna

en vacker dag

som ny

och lycklig många dagar till

att vi får vara friska

mitt i en solstrimma

eller i stormens öga

Tack så väldigt mycket

för att jag lever 

så jag kan fortsätta älska 

de jag älskar mest.

En grävling och en skräckfylld upplevelse

Det var meningen att jag skulle förtränga detta. Men när jag körde bil på väg hem från Sundsvall härom kvällen kom det upp till ytan igen. Och en intressant frågeställning som är värd att funderas på redan nu: Vad hade hänt om jag inte hade sprungit...?

Jag och en kollega hade varit på kurs i Sundsvall och körde över skogen mot Sollefteå. Det finns mycket skog i dessa trakter. Det började mörkna. Plötsligt såg vi en grävling som irrade runt på sidan av vägen. 

Oj, så liten och rädd den var, tänkte jag då.

Lika liten och oskyldig kändes inte den som jag stötte på härom veckan när jag kom gående ensam i skymningen...

Såhär gick det till; Det doftade nybakat bröd här hemma och jag skulle gå över till mamma och pappa med en påse för att göra dem glada.

Till saken hör att jag några dagar innan hade gjort mig rejält illa på knät under ett cross circle pass.

Min plan var att ta en promenad så gott det gick med blåslaget knä. Rörelse är bra, tänkte jag. Att gå till mamma och pappa var en lagom bit. Vi bor knappt en kilometer från varandra. 

De blev glada över både besöket och brödet. "Tack, snälla". Det blev lite prat kring allt möjligt. När jag skulle gå hem ville pappa ge mig några burkar äppelmos, som han gjort på gårdens äpplen. 

-Var försiktig med burkarna nu, sa han.

Javisst, svarade jag hurtigt och ställde ner dem i ryggsäcken.

Vi sa hej då och jag gick hemåt.

Det finns en bäck längs vägen. När jag kom ner mot den tänkte jag på hur fint den porlade. Och hur stilla kvällen var för övrigt. I samma ögonblick började det prassla ljudligt i gräset till vänster om mig. En katt låter liksom diskret. Detta prassel var väldigt tungt och ivrigt. 

Så jag tittar snett framför mig och ser ett vitt och svartrandigt ansikte som rör sig ner mot vattnet.  

Innan jag visste ordet av så hade primalhjärna börjat jobba på högvarv och signalerat fara med stora bokstäver. Fly, fly, fly! Jag tvärvände blixtsnabbt och sprang det snabbaste jag kunde. Det prasslade ännu mer bakom mig. Fick för mig att grävlingen var nära, så nära och skulle hugga mig i benet. Jag sprang verkligen för mitt liv. Det enda jag förmådde mig att säga var h-vete! Det var galet. Jag var galen. Grävlingen var galen (väl?) 

Till slut kunde jag knappt springa längre på grund av adrenalinet som pumpade runt i kroppen. Benen var helt stumma. Ryggsäcken snurrade omkring som en centrifug på högvarv.

Jag var nu tillbaka på mina föräldrars gård och ringde på dörrklockan som en galning. Med 200 i puls försökte jag berätta vad som hade hänt. Pappa hade mage att skratta åt min berättelse! Va! Jag som varit så nära döden för en stund.

För visst har vi väl alla hört att grävlingen inte alls är att leka med utan biter tag i benet och släpper inte förrän det knakar. Att de råkar vara närsynta och vegetarianer kan man väl knappast ta hänsyn till under omständigheter som dessa?

Det slutade med att kära mamma fick skjutsa mig hem med bil. Jag erkänner rakt ut. Vuxna jag! Rädd för en grävling. Ja, så var det. 

Väl hemma kändes kroppen fortfarande upp och ner och knät värkte av språngmarschen. Men jag log ändå lite för mig själv. Jag hade ju trots allt varit med om något som var värt att lägga ner i "livets ryggsäck". Och äppelmosen? Ja, burkarna hade som tur var klarat sig i flykten de med.

Jag vill inte skrämmas, men var redo, ibland krävs snabba ben där ute. 

Och ibland gör vi bäst i att stanna upp i livet och möta våra faror öga mot öga. Men detta kändes inte som en sådan gång. 

Kramar ett träd

En kram betyder så mycket.

Att stå här vid foten av ett träd och känna kraften är magi.

Ge dig tid att prova.

Bara känn.

Bara andas.

Bara ge och ta emot.

Utan ansträngning.

Rikare. 

Gladare.

Helt enkelt.

Det flög en korp över mitt huvud

Det flög en korp över mitt huvud. Tumlade runt. Kraxade. Det har aldrig hänt tidigare. Är det ett omen?

 

Just nu läser jag den intressantaste och viktigaste boken jag någonsin mött "Munken som sålde sin Ferrari". Var det därför korpen visade sig? 

Ju mer jag får veta om kraften som bor i mig desto mer kraftfulla blir mina reaktioner. Jag är öppen. Jag är redo för att utveckla mig själv. Jag vill. Jag kan.

De flesta dagarna lever jag. Andra dagar försöker jag överleva.

Känslor är, som tur är, inget statiskt tillstånd utan en färd i ständig rörelse bland olika färgskalor. Sådant är mitt liv.  

Vårdar mig själv, ett steg i taget, en dag i taget, en natt i taget.

Så kan livet se ut. 

Du...jag föreslår att du gör glada saker för dig själv. Njut av dem. Låt dem uppfylla hela ditt väsen. De kommer att vara till stor nytta för dig och speglar sedan av sig på personer i din omgivning. 

Men vad stod det då om korpen? Jag googlade fram detta på en sida; 

"Korp
Skapelse, magi, upplysning

Korpen är sedan urminnes tider förknippad med kraftfull magi och varsel (omen). 

Alaskaindianerna anser att korpen är en hjälte i sin egenskap att hjälpa människor. 

Korpen symboliserar också natten, den tid man ska vila sig för återhämtning och inta budskap i drömmarna".

Handdukar på stege i badrummet

Ni vet när den slår ner....ja inte åskan alltså, utan en idé. Ligger där och puttrar i sinnet. Såhär? Sådär? Ja, det blir bra! Tänker man. Tänker jag.

Vårat badrum blev nytt förra året. Vi dröjde med att borra upp hängare till handdukar. Det är ju inte bra att borra för mycket i kakel, sägs det. Sen dröjde det lite till. Och jag började känna mig frustrerad.

Nu har det gått många fler dagar sedan dess. Men så slog idén ner i mig för någon vecka sedan. Och igår gjorde jag den.....stegen som handdukarna numera hänger på. Nada borrhål i kaklet dessutom.

Ja, jag är faktiskt väldigt nöjd. Den var enkel att göra och rätt unik, tror jag. 

WG som i Wera Göransson, min farfars mor. Visst gör den sig fint på stegen?

Sett från toastolen, om jag så säger.

Krokarna fyndade jag nyss på en härlig butik vi har i stan. Eller rättare sagt, hade. För när jag köpte dessa var det utförsäljning. Synd. Men jag är glad över krokarna, som gjorde sig bra på stegen. 

Ville så gärna ha en lykta hängande på stegen. Eftersom jag inte hade någon över här hemma gjorde jag om en syltburk. Blev bra det med, eller hur?

Har du haft någon ide som slagit ner som en blixt från en klar himmel?