Ett minne från havet

Vi körde österut. Det var jag som längtade. Du sa ok vi kör. Om en timme. Havet precis som det vill vara. Jag förväntansfull. Du upptagen med att köra bil. 

Fikakorgen packad med godsaker. Hemgjord jordgubbssaft och sockerkaka med rivet citronskal i. Kaffe. Mungoda muggar. Något mjukt att sitta på.

Jag vilade blicken på en vildvuxen sommaräng. Den bredde ut sig ända bort mot skogskanten. Kossorna som betade i solen. En skock med får i hagen intill. Blå himmel och fågelsång.

En medryckande låt på radion. Vi sjöng med båda två. Känslan av samhörighet bredde ut sig i bröstet. Att en enda sång kan kännas så mycket.

En korsning bort och så vägen rakt fram. Snart framme. Jag förväntansfull. Du upptagen med att köra bil. 

Plötsligt uppslukad av det blåa. Himlen som möter havet och tvärtom. Sådär så att man inte ser någon början och slut. Mäktigt. Pålandsvind. Stenarna. Uppvärmda och redo för fikagäster från inlandet. 

Du som föste undan hårslingan från mitt ansikte så jag skulle se havet bättre. Jag som masserade dina axlar mjuka inför bilfärden hemåt. 

Andetagen. Salta.

Som det kan vara. Tillsammans. 

Muggar som smakar minnen

En hög med lera som smakar minnen och är mungoda. Det är njutning. Visst är det så att keramik har sin plats i minnet. En gåva. Något köpt. Dricker en kopp och ler åt ögonblicksbilder. De kommer över mig. Olika. Allt beroende på vilken mugg jag dricker ur.

Här är de bästa jag har...

Dessa är lite kärva i både känsla och smak. Men läckra. De brukade stå ovanför spiskåpan hemma hos mormor. När hon var pigg och bodde i sitt eget hem var hon mycket intresserad av inredning. Så till den milda grad att allt alltid var i rörelse. Att köpa, byta ut och göra om var hennes passion. Och hon gjorde det storstilat! När tröttheten till slut tog över flyttade hon in på ett äldreboende. Mycket skulle rensas bort. Bland annat dessa muggar. De värmer mitt hjärta.

Kopp och fat. Delikat. Min kära syster har en vän som är keramiker. Dessa fick jag i födelsedagspresent. De är så finurliga med sitt fat. Håller drycken varm längre. 

Det finns en vän som jag har känt länge. Hon är min livlina i många ögonblick. Vi är så lika och ändå så olika. När jag var ung och hon ännu yngre brukade jag få en sån här kopp på min födelsedag. Hoppades varje år att en till skulle dyka upp...och det gjorde det under en handfull år.

En kompis som kan sin sak vid drejskivan är Lisbeth De-signe Eriksson. När jag dricker ur hennes koppar tänker jag ofta på den gången hon gav mig och Norrfrids Eija en lektion i drejning i sin verkstad. Vi hade väldigt roligt och höga tankar om vår skaparkraft. Vips så låg leran i knät. Men efter centrering av värdinnan fick jag till en liten blomkruka med fat. Minsann!

Keramik är vackert ända inifrån och ut! 

Mungoda muggar på rad. Såhär exponerar jag en del av min samling. På väggen. Det är både praktiskt och ren ögonglädje.


För visst är det vackra viktigt för att själen ska blomstra? Så känner jag oavbrutet. Därför är det bara så enkelt att jag skapar mig vackra ögonblick varje dag.

Kom att tänka på min fantastiska syster

Ett ögonblick jag gärna vill minnas. Min syster och jag på en strand vid kanten av Atlanten i en liten by strax utanför Lissabon.

En syster. Min syster. Två systrar. Vi. Hon. Jag. 

Det är en stor känsla att bära på. Blommande året om. Leende mest. Tårögd ibland.

Det är vi. Långt ifrån varandra fågelvägen. Nära bland varma tankar. 

Hon är hon. Det är stort. Jag beundrar henne. Det är stort. Min lillasyster. Så klok.

Ringer henne ibland. När jag tvekar ger hon mig insikten att allt är där det ska vara. Och att allt går att göra. Och att ibland behövs ingenting alls.

Våran resa är gemensam. Våran resa är fri.En syster. Min syster. Två systrar. Vi. Hon. Jag.

Underbart och fantastiskt. 

Ögonblicken är förevigade av min fantastiska svåger Filipe Balestra.

En grävling och en skräckfylld upplevelse

Det var meningen att jag skulle förtränga detta. Men när jag körde bil på väg hem från Sundsvall härom kvällen kom det upp till ytan igen. Och en intressant frågeställning som är värd att funderas på redan nu: Vad hade hänt om jag inte hade sprungit...?

Jag och en kollega hade varit på kurs i Sundsvall och körde över skogen mot Sollefteå. Det finns mycket skog i dessa trakter. Det började mörkna. Plötsligt såg vi en grävling som irrade runt på sidan av vägen. 

Oj, så liten och rädd den var, tänkte jag då.

Lika liten och oskyldig kändes inte den som jag stötte på härom veckan när jag kom gående ensam i skymningen...

Såhär gick det till; Det doftade nybakat bröd här hemma och jag skulle gå över till mamma och pappa med en påse för att göra dem glada.

Till saken hör att jag några dagar innan hade gjort mig rejält illa på knät under ett cross circle pass.

Min plan var att ta en promenad så gott det gick med blåslaget knä. Rörelse är bra, tänkte jag. Att gå till mamma och pappa var en lagom bit. Vi bor knappt en kilometer från varandra. 

De blev glada över både besöket och brödet. "Tack, snälla". Det blev lite prat kring allt möjligt. När jag skulle gå hem ville pappa ge mig några burkar äppelmos, som han gjort på gårdens äpplen. 

-Var försiktig med burkarna nu, sa han.

Javisst, svarade jag hurtigt och ställde ner dem i ryggsäcken.

Vi sa hej då och jag gick hemåt.

Det finns en bäck längs vägen. När jag kom ner mot den tänkte jag på hur fint den porlade. Och hur stilla kvällen var för övrigt. I samma ögonblick började det prassla ljudligt i gräset till vänster om mig. En katt låter liksom diskret. Detta prassel var väldigt tungt och ivrigt. 

Så jag tittar snett framför mig och ser ett vitt och svartrandigt ansikte som rör sig ner mot vattnet.  

Innan jag visste ordet av så hade primalhjärna börjat jobba på högvarv och signalerat fara med stora bokstäver. Fly, fly, fly! Jag tvärvände blixtsnabbt och sprang det snabbaste jag kunde. Det prasslade ännu mer bakom mig. Fick för mig att grävlingen var nära, så nära och skulle hugga mig i benet. Jag sprang verkligen för mitt liv. Det enda jag förmådde mig att säga var h-vete! Det var galet. Jag var galen. Grävlingen var galen (väl?) 

Till slut kunde jag knappt springa längre på grund av adrenalinet som pumpade runt i kroppen. Benen var helt stumma. Ryggsäcken snurrade omkring som en centrifug på högvarv.

Jag var nu tillbaka på mina föräldrars gård och ringde på dörrklockan som en galning. Med 200 i puls försökte jag berätta vad som hade hänt. Pappa hade mage att skratta åt min berättelse! Va! Jag som varit så nära döden för en stund.

För visst har vi väl alla hört att grävlingen inte alls är att leka med utan biter tag i benet och släpper inte förrän det knakar. Att de råkar vara närsynta och vegetarianer kan man väl knappast ta hänsyn till under omständigheter som dessa?

Det slutade med att kära mamma fick skjutsa mig hem med bil. Jag erkänner rakt ut. Vuxna jag! Rädd för en grävling. Ja, så var det. 

Väl hemma kändes kroppen fortfarande upp och ner och knät värkte av språngmarschen. Men jag log ändå lite för mig själv. Jag hade ju trots allt varit med om något som var värt att lägga ner i "livets ryggsäck". Och äppelmosen? Ja, burkarna hade som tur var klarat sig i flykten de med.

Jag vill inte skrämmas, men var redo, ibland krävs snabba ben där ute. 

Och ibland gör vi bäst i att stanna upp i livet och möta våra faror öga mot öga. Men detta kändes inte som en sådan gång. 

Bland rost och rosor

och plötsligt blev jag stående bland rost och rosor

värmen har gjort min enda New Dawn så stolt och sprudlande

...så här står jag och står

bland helande doft och tänkta tankar


ler smått

blir varm i hjärtat

vänder kinden mot solsidan

i många minuter


just så

att förundras

mitt i ett andetag

Något är nytt

Hur många känslor, hur många upplevelser,
hur mycket skratt och gråt
ryms det i en människa?

Du vet känslan...

när det bubblar av glädje i bröstet.

Var bor glädjen kan man fråga sig? Är det i själen, i hjärtat eller bara i tanken? 

Spelar det någon större roll förresten? 

Huvudsaken att man tillåter sig att känna det som känns, tar in det, säger "hej och välkommen till mig", njuter och släpper alla skuggor fria.

I måndags kväll upplevde jag ett varmt och milt ögonblick, som slungade mina känslor högt upp i himlen och fick tårarna att rinna.

Det var min dotter...

... som kom hem från en tre veckors språkresa i London.

Jag och en kompis stod på perrongen för hon väntade hon med, på sin dotter som varit med min dotter.

"Nu kommer tåget"

Vi kikade bortåt perrongen.

Så såg vi dem. De kom gående med håret slängande, som om det log det med.

Deras steg

deras packning

och våra tårar

allas

och kramar

och fler kramar

och alla skratt på vägen hem i bilen

och våra frågor

och deras bubblande svar

Något är nytt...

Min tjej blommar 

hennes blick är annorlunda 

något har landat däri

Något hon vet...

som att världen 

är i ständig rörelse 

med människor och känslor överallt

Något som finns...

här och där 

när hon är redo

och själv vill

Alla lika, alla olika

Alla lika, alla olika. I full blom i min trädgård, du vackra Akleja.

Se dig omkring. Så många människor det finns. Se så glad vi blir

 när någon väljer att se oss istället för att låta blicken 

passera rakt igenom eller långt på sidan om.

På sätt som du inte trodde var möjligt, pratar du helt 

plötsligt samma språk som någon du kanske aldrig tänkt på att ens säga hej till.

Jag träffade en kvinna. Hon och hennes man drev en hamburgerbar

 i min stad.

En dag klev jag in genom dörren och sa hej.

Hon var från Syrien. Längtan efter släkt och vänner var stor. 

Men många som gjorde henne glad fanns ändå i Sverige. Om än 

söderut.

Det hon längtade mest efter var att mänskligheten tog sitt 

ansvar för varandra. Vi pratade om fred och kärlek. Vi pratade 

om lätta saker och lite svårare. Allt som hon tyckte. Och jag. 

Vår ögonkontakt var äkta.

"Så roligt att träffas", sa hon plötsligt. 

"Tänk det tycker jag med", sa jag.

Hennes hår var korpsvart. Hennes ögon gnistrade i mörkaste 

brunt. Hon var färgstark och mycket vacker. Jag nordiskt 

finfjunig i kalufsen och med grågröna ögon. 

Hennes tankar var fyllda av drömmar och verklighet. 

Som mina. 

Så olika vi såg ut. Så lika vi såg på saker och ting.

Vi trivdes tillsammans en lång stund.

Sen måste jag gå. Så gick jag.

Det var det enda samtalet mellan oss. Vi såg varann på stan 

ibland och gav varann ett igenkännande leende. Det räckte för 

oss båda.

Ett tag därefter blev det så att hon och hennes familj flyttade 

från min stad.

Jag hoppas hon lever sitt liv på lätta steg.

Våra vägar passerade varandra.

Tänk vilken rikedom att mötas.

Kort och länge.

Så ville du inte mer...

Har inte tänkt på dig på många dagar. Men när jag stod här ute och andades in det nya efter en lång regntimme kom tanken över mig...så ljuvligt att leva. Så sorgligt att inte...

Du var en vän. En ungdomens gåva. Sen ville du inte mera. Vandrade bortåt. Som det kan bli när viljan inte går att laga.

Kära du.

Hur det blev.

Blev det som du ville?

Att jag inte visste…

Visste du hela tiden?

Hade du vandrat i många timmar

med det onda i allt som var ditt?

Liv

Tvivel

Kärlek

Hur är det möjligt att inte vilja andas?

Att lämna bort sig till andra sidan.

Inte mer.

Inte mer.

Kan jag inte se dig.

Ögonen skymmer.

Min hand här. Om du vill.

Så vilar du från allvaret och det ljuvliga.

Det goda och det onda.

Skrattet. Gråten.

Inte mer.

Inte mer.

Nu ser jag dig.

Du sitter vid den vita trädgårdsmöbeln 

som är placerad under en stolt lönn. 

Det nya gröna. Så förväntansfullt. 

En lätt sommarbris dansar genom ditt hår. 

Det fladdrar fritt. Du huttrar till. Du drar koftan kring barheten.

Spetsblusen nystruken. Du läser en bok. 

Bekymmersrynkan mellan dina ögon hårdnar. 

Är det allvaret som drar förbi? 

Kanske det duger så. 

Vore jag där skulle min hand strukit din hud fri.

Ingen att fråga. Kaffet i vit och blåblommig kopp. 

Det tunna porslinet, som smakar godare än kaffet.

Du sträcker på dig. Rätar på ryggen och lutar din längtan mot himlen. 

Det blåa i solens rike. Molnen bjuder upp till dans.

Dyrbarhetens sista timme.

Inte mer.

Inte mer.

[by me]

Farmor dansar fri

Just denna vackra planta fick jag av min farmor en sommar som jag inte minns riktigt när. Men det spelar ingen roll.  Vårdade den ömt de 35 milen jag hade att resa hem till mitt. Minnet är fint. Den växer sig vacker varje år. Blommar snart igen. Då minns jag ditt vackra leende.

Livet svämmar liksom över ibland. Det fina blir så mycket finare. Det sorgliga blir så mycket sorgligare. 

Vackra farmor. Du har varit trött länge. Nu kan du vandra fritt i din himmelska trädgård. Vila fint och dansa fri.

Jag vet att din bästa tid var när du fick vara i din trädgård eller när du svävade runt med farfar på dansgolvet. 

Så som ni möttes. Sedan resten av livet. Ni.

Det värsta var när du inte längre kunde vara där din själ skrattade som mest. Hemma. Sitta där du helst ville. Andas blå himmel. Se våren bjuda på äppelblom. Plocka in ett fång med rosor.

Dikten här nedanför skrev jag när mitt hjärta slet ont över att se dig där du inte ville vara. I ett rum, på ett äldreboende. Allt lika. Aj, så det skavde illa i mig. Men samtidigt var den stunden det starkaste ögonblick jag har haft på länge. 

Tack vackra farmor.
Tack.

"Jag från det gröna. Nyss. 

Bakom dörren du. Alltid. 

"Hej", det är jag.

Du stilla och skör.

I dödens väntrum.

Ögonen. Inte vakna.

Kroppen. Inte vaken.

Hjärtat som går och går.

"Hej", det är jag.

Du?

Ja.

Så ler du nästan.

Vackra farmor.

Precis så en timme till. Försök. Alla vill väl.

Är det du?

Ja.

Men varför brinner min kudde.

Eldslågorna slickar mina minnen.

Du?

Ja, farmor det är jag.

Jag håller dig nära. Känner du. 

Din hand vilar i min. Smeker din kind.

Så svalt bultar ditt hjärtat.

"Det är du"?

"Ja, farmor, det är jag".

"Det är jag".

Du?

Ja.

Nu.

"Jag älskar dig, farmor".

"Jag älskar dig".

"Jag vet", svarar du. Så klart som om hela du plötsligt kommit tillbaka till livet.

Våra händer minns tillsammans.

Jag berättar. Du blundar. Nickar. Ler. Minns. 

Det gröna.

Skratten under äppelträden.

Krusbärskrämen.

Rösten nästan inget.

Stunden stor. 

Orkar du farmor?

Kom så dansar vi.

Hon ler. Livet i ett ögonblick.

Ett ögonblick av viktighet.

Ja. Kom. Vi dansar.

Att lämna helvetesgapet.

Att bli fri.

Se det gröna och sen smärtan.

Att ramla. Att inte stå.

Dörren.

Att bli på andra sidan.

Lämna livet utanför.

Som att ställa skorna i farstun.

Falla.

Tårarna.

Ligga kvar fast vilja gå.

"Ja, vad längtar du mest efter farmor?

Att dansa"?

Och plötsligt glittrar dina ögon till av liv. 

"Ja, dansa"

Minns du?

Så det gnistrar. 

Vi minns dansen. 

Här inne.

Liksom fri.

Din hand i min.

Så många dagar att minnas

Dansa med mig timmen ut.

En enda.

"Farmor, jag älskar dig".

"Jag älskar dig".

"Jag vet", sa du.

Så ligger du här och lever. 

Så länge som benen darrar.

Och hela du regnar bort.

Att minnas och glömma

En liten diamant bland blommor. Färgätmigej...glöm mig ej.


Vandra barfota. Fötterna jublar. 

Minnas. Minns du? 


Dagar att lägga i en ask med locket på. 

Dagar att släppa fria i vinden.


Lita på sig själv. Vara glad över. Krama livet.

Konsten att släppa taget. 

Glömma om vi måste. 

Minnas om vi vill.


Säga förlåt och gråta en smula.

Inte glömma om du inte vill.

Och jag. Minns jag? Vill jag?


Det viktigaste.


Glöm mig ej.


[By me]

En stund vid älven

Det finns många vackra platser i landskapet där jag bor. Att stå här på bron och titta ut över vattnet skapar en vidunderlig känsla i bröstet.

Se hur världen speglar sig i älvfåran. Otroligt att få vara med här på jorden. Vara frisk. Ha fina människor omkring sig. Ren luft. Gott vatten (ja, många besökare förundras över hur gott det smakar här).

Precis så bra . Visst räcker det långt?

Att stå här på bron väcker minnen till liv.

Vi flyttade hit på 70-talet. Mamma och pappa valde den här platsen just för att de kände att de kunde andas fritt. Naturen nockade dem. Liksom den gör med mig. Jag förundras ständigt över det vackra.

Pappsen blev fiskebiten. Ja, bildligt talat alltså. Så till den grad att inget väder var för tufft. Här på bron kunde han stå i många timmar tillsammans med andra fiskare. Då bodde vi i ett hyreshus ett stenkast från älven. Jag brukade ibland gå förbi och se hur det gick.

"Tålamod är en fiskares bästa vän" sägs det och det stämmer nog.

Det var en sommarmorgon. Pappa hade turen på sin sida. En präktig lax låg där bredvid hans fötter. Vi gick hem strax efteråt.

Pappa la fisken i badkaret och den täckte banne mig hela karet! Mamma gjorde sig redo att rensa bjässen. På golvet fick det bli. Rätt som det var hörde jag ett vrål från köket. Där stod hon på alla fyra och skrek "fisken leeeever",när jag och pappa kom inspringande i köket. Stjärtfenan hade nämligen träffat henne i rumpan när hon skar i fisken. Det var en rätt roligt syn ska jag säga. Mamma var nog mindre road.
  

 Tidens tand. Om jag säger rätt nu, så är bron byggd i början på 60-talet. Inte speciellt anmärkningsvärd. Men ändå.

En annan händelse som utspelat sig på just denna bro är att scener till filmen "I rymden finns inga känslor" har spelats in här.

 En kille på packmoppe kör över en bro. Det är Hågestabron.Kika så får du se :-)

Måsar och ljuvlig musik

Vackert med vatten. Finns inte havet nära går det bra med en älv.

Har ni hört hur måsarna skriar? De flyger, sitter, spanar och framför allt skriar.  När jag hör måsarnas läte förflyttas jag till havet. Tycker de hör ihop. Jag kan längta så mycket efter havshorisonten och doften. Det är något speciellt att stå där och blicka ut över vattnet. Frihet. Jag kan gärna stå där länge. På land känns bra. Båt åker jag inte gärna. Var och en får välja. Det är ju skönt.

Om man bor här hos oss i fred. Vi får skänka dem en tanke de som tvingas fly undan svåra omständigheter.Ibland via båt. I många dagar. Ibland går det bra. Ibland inte. Omänskligt. Skänker en tanke. Hoppas på det bästa för alla. Det måste gå...

Det här är Ångermanälven. Den rinner genom min stad.

Här trivs måsarna just nu. Försökte äta en glass på en bänk nära älven. Gick inte bra. Hade plötsligt ett vitt moln ovanför huvudet. Måsar var namnet på det molnet. Gick vidare. Glassen var liksom viktig. Hittade tillslut en annan plats, men då vad glassen nästan slut. Inget problem av stora mått, men ändå.

Förutom havet så får måsar mig att tänka på en händelse från när min dotter var liten. Kanske 10 år. Hon hade en kompis här hemma, som skulle sova över. Just den kvällen spelade jag klassik musik i köket. Tjejerna hade trevligt med sitt. Vid läggdags fick jag för mig att låta tjejerna varva ner till klassiska toner. Dottern har växt upp med blandad musik men jag visste inte hur kompisen skulle reagera. 

Kände mig väldigt seriös. Släckte på deras rum. Pratade lite om allt möjligt. Höll ett tyst och lugnande tonläge så de skulle landa ännu mer. Så sa jag att nu ska ni få lyssna på en kompositör som jag tycker mycket om. Sådan musik är bra för alla. Han heter Mozart.

Och då hände det...kompisen gapskrattade en lång stund och sa sedan mycket frågande "måsstjärt!?". Kunde jag annat än skratta gott jag med. Hur tokiga de än var den kvällen så slutade det ändå med att jag satte igång "Sagan om Mozart" (måsstjärt...) med Thomas von Brömsen som berättarröst. 

De blev tysta. De lyssnade. De somnade.

God vänskap och god mat

Smart lösning när det är mycket som ska få plats. Värden kan minsann snickra han!

God vänskap ger lika mycket energi som god mat. Om inte mer...jo helt klart mer! Och när man får både och vid samma tillfälle är mysfaktorn uppe i minst hundra procent. 

Idag var en sådan dag. Vi var på knytkalas hos goda vänner, som bor ute på landet på en plats jag gärna vill åka till ofta...och inte lämna på många timmar. Ja, sova över vore fint det med. Mina två barn håller med mig. De vill alltid vara kvar när det är dags att åka hem. Min sambo är lite mer modest, men jag vet att han trivs där han med.

Den järnspisen är vacker. Påskbrödet smakade ljuvligt. 

De bor i ett hus som har charm från topp till tå. Ja, charm har värdparet och deras två ungdomar med. Sicken härlig kombo. Jag fyller på till bredden med energi när jag är hos dem.  

Värdinnan och jag har varit vänner i massor av år. Fina allihopa. Tror jag kan säga att vi är själsfränder. Visst är det så vi känner Hanna? Ja, ni som har sådan vänskap vet vilken rikedom jag pratar om. 

Att finnas för varann i både sol och regn.

Som den där sommaren då jag inte skrattade så mycket...jag åkte till Hanna för att bara vara. Hon placerade mig bland ett hav med kuddar i en gammal rostig järnsäng som står under en ståtlig lönn på gården. Jag blundade och lyssnade på sommarvindens viskningar som drev genom grenarna. Hanna kom tillbaka med läskande lemonad. Så gott det smakade och så glad jag blev. Plötsligt kände jag faktiskt att livsandarna vaknade inom mig. Hanna donade på gården. Våra döttrar var ute på en ridtur. Våra söner var nere vid älven och fiskade. Jag fick bara vara som jag var. 

Sådan är den, vänskapen.

Hos vännerna där ute på den underbara platsen bor även två ulliga damer. Nyklippta och fina och höggravida. Ullis heter denna donna. Lammen är beräknade att komma vilken dag som helst. Jag och en till av gästerna gick bort till hagen flera gånger idag för att kika om det magiska ögonblicket hade startat. Nähä, inte på beställningen alltså. Hanna, som dessutom kan stoltsera med yrkestiteln barnmorska, har lovat att höra av sig bums när det är dags. Då tänker jag och min dotter åka dit och titta på de små underverken. 

Det är livskvalitet. Det är vänskap. Det är underbart!

Apropå röd solhatt...

Det ni ska får höra nu hände för 

17 år sedan.

Det känns som om preskiberingstiden har gått ut, så därför törs jag berätta...

Det var 5 april 1997 och vårt första barn hade bestämt sig för att det var dags att se dagens ljus.

Allt gick som det skulle; blod, svett, tårar och glädjerop allt i en härlig mix. 
Det blev en underbar hon 

som fick namnet Sofia.

Amningen kom igång. Men gud så ont det gjorde efter ett par dagar! 

Enligt en barnmorska skulle jag testa en salva gjord på röd solhatt.

Nästa gång sambon kom på besök berättade jag vad jag behövde. "Barnmorskorna har nog", sa jag. Han spatserade iväg (som nybliven pappa går man ju på lätta steg har jag märkt). 

Jag och Sofia myste. 

Så kom Per tillbaka och räckte fram det jag frågat efter...som han tolkat min beskrivning. I handen höll han nämligen en röd virkad solhatt i form av en jordgubbe. Hahahaaa vad vi skrattade. Eller vänta, var det bara jag som höll på att dö av skratt? 

Den här gången var hans steg lite mer av det hasande slaget. Efter en stund kom han tillbaka med salvan. Alla nöjda. Och jag fnissade fortfarande.

Apropå röd solhatt alltså. Det är ju en blomma och den är en av mina favoriter i trädgården. 

Vilken härlig attityd den har 

både som knopp och fullvuxen! 

Visar några sagolika skeenden längre ner på sidan.

Trädgårdslivet är härligt. 

Se här vilken fin kombo. 
Solhatt (alltså Rudbeckia), Rosenflockel, Sockblomma, Näva, Vintergröna och Humle 
är några som står och trivs i denna rabatt i min trädgård (som du bara ser en del av här). 

Rosenflockel är helt underbar! 

På två säsonger har du en perenn som stoltserar cirka 2 meter hög.

Dubbelrekommenderas!!

Här nedanför kan du se mina solhattar 
Rudbeckia Magnus i vackra skeenden.