 |
En hög med lera som smakar minnen och är mungoda. Det är njutning. Visst är det så att keramik har sin plats i minnet. En gåva. Något köpt. Dricker en kopp och ler åt ögonblicksbilder. De kommer över mig. Olika. Allt beroende på vilken mugg jag dricker ur. Här är de bästa jag har... |
 |
Dessa är lite kärva i både känsla och smak. Men läckra. De brukade stå ovanför spiskåpan hemma hos mormor. När hon var pigg och bodde i sitt eget hem var hon mycket intresserad av inredning. Så till den milda grad att allt alltid var i rörelse. Att köpa, byta ut och göra om var hennes passion. Och hon gjorde det storstilat! När tröttheten till slut tog över flyttade hon in på ett äldreboende. Mycket skulle rensas bort. Bland annat dessa muggar. De värmer mitt hjärta. |
 |
Kopp och fat. Delikat. Min kära syster har en vän som är keramiker. Dessa fick jag i födelsedagspresent. De är så finurliga med sitt fat. Håller drycken varm längre. |
 |
Det finns en vän som jag har känt länge. Hon är min livlina i många ögonblick. Vi är så lika och ändå så olika. När jag var ung och hon ännu yngre brukade jag få en sån här kopp på min födelsedag. Hoppades varje år att en till skulle dyka upp...och det gjorde det under en handfull år. |
 |
En kompis som kan sin sak vid drejskivan är Lisbeth De-signe Eriksson. När jag dricker ur hennes koppar tänker jag ofta på den gången hon gav mig och Norrfrids Eija en lektion i drejning i sin verkstad. Vi hade väldigt roligt och höga tankar om vår skaparkraft. Vips så låg leran i knät. Men efter centrering av värdinnan fick jag till en liten blomkruka med fat. Minsann! |
 |
Keramik är vackert ända inifrån och ut! |
 |
Mungoda muggar på rad. Såhär exponerar jag en del av min samling. På väggen. Det är både praktiskt och ren ögonglädje. För visst är det vackra viktigt för att själen ska blomstra? Så känner jag oavbrutet. Därför är det bara så enkelt att jag skapar mig vackra ögonblick varje dag. |
