Du är värdefull

En person i mitt liv lättade sitt hjärta...

"Ibland finns jag inte. Som till exempel en dag i april".  

Jag funderade på det vännen sagt. Sorterade lite inombords. Känslan är värd att tas på allvar. Försökte se på mig själv och mitt eget liv. Jag är värd att tas på allvar. Alltså är alla andra i min omgivning det också. Inte kanske. Bara att. Precis så.

Jag sa: Jag ser dig! Du finns, du syns, du är värd att må bra! Det kan ingen, ingen ta ifrån dig.

Du förstår, det dumma folk gör att de envisas med att jämföra sina nära och kära med varandra. Pappor med söner. Mammor med döttrar. Kors och tvärs. Saker som sagts och inte. Ouppklarade bråk, eller i bästa fall kärlek. Saker som har en förmåga att flytta in i nästa generation och nästa och nästa. Saker som klarar av att bo in sig riktigt bra och till slut vägrar att lämna. Till slut undrar man vem som styr vem.

Missnöje kan vara som groddar. Växer snabbt om det vattnas. Frågan är vilken törst vi väljer att släcka. Vilka eldar vi väljer att mata lite till.

Det är så lätt att falla in i onyttiga mönster. Varför inte välja det bästa på en gång? Tar mindre kraft. Ger äkta glädje. Föder inte ånger.

Det finns så mycket vi gör för att någon annan gjorde det före oss. Kan skada. Kan värma. Det gäller att se vad som är vad. Vart är jag på väg? Vad vill jag nå för mål i livet? Hur kan jag göra för att ta mig dit? Utan att skada andra. Eller mig själv.

Så varför upprepar vi ändå dessa mönster? Som gör så att vi inte finns på en hel dag eller först efter tre soluppgångar och fyra fullmånar. 

Jag sa: Är man mitt i något orimligt, så ska man säga "stopp"! Det där får du ta med någon annan, det där vill jag inte höra. Det gör mig ledsen". 

Kanske blir de lite småkränkta de där typerna som tror sig ha rätten att tycka saker om dig. Såklart. Lite naggade i kanten. De får i bästa fall en kalldusch, som leder till en tankeställare. Och fler tankar. Och i bästa fall vaknar de upp ur sin bubbla, som kallas repris på någon annans ouppklarade liv.

Jag sa: Jag ser dig! Du finns, du syns, du är värd att må bra! Det kan ingen, ingen ta ifrån dig.

Ett helt liv. Och du är ok varje dag.

Söndagsbrunch med gäster på menyn

Brunch är superhärligt! Idag blev det extra trevligt eftersom vi hade bjudit in vänner.

Menyn bestod av broccolisoppa toppat med små ostpajer och groddar. Bovetepannkakor med frukt, bär, frön och grädde. Bacon, ägg och vita bönor för de som gillar sådant (några av ungdomarna blev extra glad över den köttiga kombon).

Och som vi åt! Mycket och länge. Det är så jag trivs allra bäst, med nära och kära  runt köksbordet och med god mat på tallrikarna.

Bovetepannkakor har jag aldrig gjort förut. Vego all in. Stekte dem till och med i kokosolja. En rolig utmaning. Upptäckte att de ska stekas väldigt tunna för att bli bäst. Får öva mer på det en annan gång.


Vill du har recepten så självklart! Den på broccolisoppan kommer här nedanför. Pannkakorna har jag lånat ur boken Green Kitchen Travels (se sid 217). En superbok väl värd att ha i synlig i kökshyllan. 

Visst är det väl dessertkänsla på pannkakor. Blåbär, kiwi, bananer, toppat med kokos och pumpakärnor fick det bli denna gång. Och så ringlade vi honung överst. Galet gott! Just ja, gräddklicken fanns också med.

I lördags morse satte sambon surdeg, som skulle jäsa över natten. I morse gräddade vi dem. Resultatet blev tre underbara levinbröd. Passade perfekt till soppan.


Broccolisoppa
här för 4 pers

2 fina buketter broccoli.
1 stor gul lök.
6 dl vatten.
1 dl matlagningsgrädde
1-2 grönsaksbuljong.
Svartpeppar, cayennepeppar och ev lite mer salt.

Jag gjorde soppan kvällen innan.

Skär löken smått. Bryn den i kastrull med olja. Koka broccolin mjuk.
Jag använder bara kokspadet om jag jobbat med ekologisk broccoli. Annars tycker jag du ska plocka upp dem med en hålslev och hälla bort vattnet.

Alltså. Mixa lök, broccoli och vatten lite i taget. Häll över i en kastrull successivt. Det ska bli en slät soppa. Smaksätt med buljong. Häll ner grädden. Smaka av. Låt puttra en stund. 

Ostpajer
4 ägg
2 dl ost med attityd
4 msk grädde
kanske lite kryddor med sting

Rör ihop allt. Fördela i smorda muffinsformar. Jag tog små formar denna gång och fick till 12 stycken. Annars blir det ca 6-7 stycken med stora formar.
Grädda i 175 grader. De små i cirka 15-17 minuter. De stor i cirka 20-25 minuter.

Önskar dig en fin brunch!

Nej till cancer, ja till livet!

"Jag har cancer" sa du.

Min allra första tanke var: "Du ska ju alltid finnas"! Det ska du. Som du är. Som du. Såklart.Sedan stirrade jag på dig och fattade inget. Jag försökte se den feta hemska textremsan som du hade kastat upp framför mig, men allt blev så ruttet, genomskinligt och vattnigt för en stund.

Cancer.....är det såhär den ser ut, tänkte jag sedan och tittade på min vän, som såg ut som hon alltid brukar göra.  Så där obekymrat naturligt rufsig och strålande som bara hon kan.

Jaha, då får vi ta det då, tänkte jag. Tog ett djupt andetag och kramade om henne hela dagen.

Om tankar och sorg har vandrat genom mig i omgångar vad ska det då inte ha gjort för dig under den här påtvingade resan. Behandlingar. Biverkningar. Återhämtning. Mycket hår. Lite hår. Inget hår alls. Glad. Ledsen. Blandat och skakat alltihopa.

Vi är många som är skakade. Vi är många som älskar dig! Framför allt älskar vid dig!

Precis i samma veva som jag fick veta att du var sjuk hade jag lyssnat på ett framträdande med Poetry slam. Det var nytt för mig. Och hade gjort mig nyfiken på formen. Försökte återskapa den språkrytm jag hört den där dagen. Ja, jo, det kanske är något att närma sig, tänkte jag. Försöka duger. Så en dag när jag tänkte extra mycket på det orättvisa som drabbat dig så kände jag mig så rasande. Och orden, ja de började flöda.

Det här är till dig vännen (om du vill):

Det kom ett bud
och det var du
som sa
jag mår inte så bra
jag mår inte så bra.

Tvärt om från igår
se så fort tiden går,
säg vad är det vi får?

Det vi tar, vem ger?
Öppnar själen, vem ser?

En minut kan bli ditt bästa du
En hel livstid - säg
ska jag börja leva nu
eller nu?

Och där står hela du
med svärdet höjt för kamp,
fast du gråter skrattar du
och tvärtom ibland.


Eldsflamman som är du
som måste leva nu.

omfamnar det du ser
trasig i håret
men du ger och ger.

Trasig i håret
och med strålad själ,
du vet så mycket
och jag vill dig väl.

Stick iväg!
Fuck you cancer!
Fuck you!

Och till dig
och till you
säger jag bara
det bästa ögonblicket
det är du!

Det är ingen fara,
det är ingen fara,
jag målar din bilder
säg vart vill du fara?

Till Marocko,
sa du en gång.
Vi skulle njuta av nya andetag
bland kryddor och sång.

Jag målar dina bilder
säg vart du vill gå?

Eldsflamman som är du,
stick fucking cancer!
Stick!
Fuck du!

Du blir lite naken
och fryser för att livet tittar djupare in,
nu ska du smycka dina armar
och vrister med gyllene ting.

Glittra vacker gång på gång.
Dansa hela natten. Och sjunga livets sång.

Väntan är det värsta, säger du.
Och frågar mig: Är jag fucking cancer?
Jag svarar: Nej, nej, du är du!

Och vem är jag
som inte sa,
du blir bra,
du blir bra.

Varför smyga när livet är nu,
och för att du är du.

Du är elementen
allt i ett,
det du känner
det blir inte lätt.

Jävligt svårt under en tid
säg vad är viktigt,
säg vad är ett liv?


Det går en stig
bortom dina fötter,
så kom,
flyg med mig fågelvägen
bort från svarta rötter.

Så ser vi sol och måne
och allt på en gång
ett ögonblick som är för evigt
och en väg som är lång.


Om det måste
så måste det bli,
du gör dig frisk,
jag gör dig fri.


Nu dansar vi
och plötsligt
finns inget då.
Nu är nu
det är skrattet
och jag bär dig
mjukt på tå.

Det är så
det måste gå,

det måste gå.


Vilken jävla karta bryr sig
att du är bruten
och kompassen likaså,
låt oss söka mening.

 Så finns det saker bara du kan förstå,
som måste skrapa bort skiten
när vi andra knackar på.


Och där står hela du
med svärdet höjt för kamp,
fast du gråter skrattar du
och tvärtom ibland.

[By me]


Nej till cancer!
Ja till livet!

Muggar som smakar minnen

En hög med lera som smakar minnen och är mungoda. Det är njutning. Visst är det så att keramik har sin plats i minnet. En gåva. Något köpt. Dricker en kopp och ler åt ögonblicksbilder. De kommer över mig. Olika. Allt beroende på vilken mugg jag dricker ur.

Här är de bästa jag har...

Dessa är lite kärva i både känsla och smak. Men läckra. De brukade stå ovanför spiskåpan hemma hos mormor. När hon var pigg och bodde i sitt eget hem var hon mycket intresserad av inredning. Så till den milda grad att allt alltid var i rörelse. Att köpa, byta ut och göra om var hennes passion. Och hon gjorde det storstilat! När tröttheten till slut tog över flyttade hon in på ett äldreboende. Mycket skulle rensas bort. Bland annat dessa muggar. De värmer mitt hjärta.

Kopp och fat. Delikat. Min kära syster har en vän som är keramiker. Dessa fick jag i födelsedagspresent. De är så finurliga med sitt fat. Håller drycken varm längre. 

Det finns en vän som jag har känt länge. Hon är min livlina i många ögonblick. Vi är så lika och ändå så olika. När jag var ung och hon ännu yngre brukade jag få en sån här kopp på min födelsedag. Hoppades varje år att en till skulle dyka upp...och det gjorde det under en handfull år.

En kompis som kan sin sak vid drejskivan är Lisbeth De-signe Eriksson. När jag dricker ur hennes koppar tänker jag ofta på den gången hon gav mig och Norrfrids Eija en lektion i drejning i sin verkstad. Vi hade väldigt roligt och höga tankar om vår skaparkraft. Vips så låg leran i knät. Men efter centrering av värdinnan fick jag till en liten blomkruka med fat. Minsann!

Keramik är vackert ända inifrån och ut! 

Mungoda muggar på rad. Såhär exponerar jag en del av min samling. På väggen. Det är både praktiskt och ren ögonglädje.


För visst är det vackra viktigt för att själen ska blomstra? Så känner jag oavbrutet. Därför är det bara så enkelt att jag skapar mig vackra ögonblick varje dag.

Någon minns allt...

Någon väntar

Någon har gått


Någon somnar in och vaknar inte mer


Någon sträcker ut en hand

Någon tar emot den


Någon fryser i själen
Någon värmer ett hjärta


Någon väntar

Någon har gått

Någon minns allt

Någon vill bara glömma 

Lyckad kväll med ungdomarna i köket

Vilken lyckad kväll hos våra vänner! Ungdomarna i köket och föräldrarna....ja vi satt mest och väntade på "varsågod" och hade det mysigt i soffan.

Vi är två familjer som känner varandra sedan många år tillbaka. Våra barn är som syskon. De växte upp som grannar i ett sekelskifthus, som låg som på landet fast mitt i stan. Sedan flyttade vi alla från det vackra huset. Nu bor våra vänner på landet och vi i stan. Allt med guldkant! Det ger glad själ att tänka på. Vi har alltid roligt tillsammans.

Skratt och vänskap.

Jag känner enorm tacksamhet.

Tack tack tack!

Till middag ja...17-åringarna gjorde mustiga italienska köttbullar med färsk pasta och 15-åringarna knåpade ihop en oemotståndlig kladdkaka med grädde.

När vi tackade för maten syntes nöjda glimtar i deras ögon. Så roligt det måste varit att få uppleva för dem.

Det vet vi ju alla hur det känns att ha gjort något som andra hyllar. Bekräftelse behöver alla. Likaså utmaningar.

Prova att låta era ungdomar styra i köket. De och ni kommer att bli hur nöjda som helst.