Sanningar och sanningar

någon sa vem du var

och du tappade orden

och det brydde sig någon inte om

för någon hade fullt upp med att sprida sanningar omkring sig

någon sa vem du var en gång till

och ditt syre tog slut

och det brydde sig någon inte om

för någon hade fullt upp med att sprida sanningar omkring sig

någon sa en gång för alla vem du var

och du blev genomskinlig

och det brydde sig någon inte om

för någon hade fullt upp med att sprida sanningar omkring sig

något har sagts

något blir aldrig mer som förut

och ändå går solen upp imorgon igen

Du är värdefull

En person i mitt liv lättade sitt hjärta...

"Ibland finns jag inte. Som till exempel en dag i april".  

Jag funderade på det vännen sagt. Sorterade lite inombords. Känslan är värd att tas på allvar. Försökte se på mig själv och mitt eget liv. Jag är värd att tas på allvar. Alltså är alla andra i min omgivning det också. Inte kanske. Bara att. Precis så.

Jag sa: Jag ser dig! Du finns, du syns, du är värd att må bra! Det kan ingen, ingen ta ifrån dig.

Du förstår, det dumma folk gör att de envisas med att jämföra sina nära och kära med varandra. Pappor med söner. Mammor med döttrar. Kors och tvärs. Saker som sagts och inte. Ouppklarade bråk, eller i bästa fall kärlek. Saker som har en förmåga att flytta in i nästa generation och nästa och nästa. Saker som klarar av att bo in sig riktigt bra och till slut vägrar att lämna. Till slut undrar man vem som styr vem.

Missnöje kan vara som groddar. Växer snabbt om det vattnas. Frågan är vilken törst vi väljer att släcka. Vilka eldar vi väljer att mata lite till.

Det är så lätt att falla in i onyttiga mönster. Varför inte välja det bästa på en gång? Tar mindre kraft. Ger äkta glädje. Föder inte ånger.

Det finns så mycket vi gör för att någon annan gjorde det före oss. Kan skada. Kan värma. Det gäller att se vad som är vad. Vart är jag på väg? Vad vill jag nå för mål i livet? Hur kan jag göra för att ta mig dit? Utan att skada andra. Eller mig själv.

Så varför upprepar vi ändå dessa mönster? Som gör så att vi inte finns på en hel dag eller först efter tre soluppgångar och fyra fullmånar. 

Jag sa: Är man mitt i något orimligt, så ska man säga "stopp"! Det där får du ta med någon annan, det där vill jag inte höra. Det gör mig ledsen". 

Kanske blir de lite småkränkta de där typerna som tror sig ha rätten att tycka saker om dig. Såklart. Lite naggade i kanten. De får i bästa fall en kalldusch, som leder till en tankeställare. Och fler tankar. Och i bästa fall vaknar de upp ur sin bubbla, som kallas repris på någon annans ouppklarade liv.

Jag sa: Jag ser dig! Du finns, du syns, du är värd att må bra! Det kan ingen, ingen ta ifrån dig.

Ett helt liv. Och du är ok varje dag.

Våren, ljuset och oron

Så vaknar våren. Jorden luktar bäst och lite skit.  Luktar förändring. Ljuset som blir ljusare. Och mera liv överallt. Många tankar och önskningar famlar runt i sinnet. Nu är det dags. Eller aldrig.

Vi är många som vill men inte vågar. Och vi är många som vågar fast vi inte vill. Som hon i den här berättelsen. Som letar och letar fastän det bästa finns alldeles inuti. Och varje resa börjar och tar slut. Och vi lever som mest alldeles mitt i...

"Att längta längre bort än man törs åka. Sådan var hon. Det var det där ljuset som drog. Lovade så mycket. Gjorde drömmarna mer levande. 

Hon tänkte starta före solen. Längtan och förväntan som drog och slet i henne och ville så mycket mer. Blyskorna som drog åt andra hållet. Som att längta långt bort, men ändå vilja vara nära det det som känns invant och tryggt. 

Resan. Redan bestämt. Den var hennes. Allt förberett från tandborste till kameralins. Hon ryckte till när Smirra strök sin kärlek kring hennes smalben. Hon kurrade så högt vid beröring. Som om hon var omättlig på kärlek, men bara när hon själv ville. Det mysiga och invanda. Som om den fyrbenta visste mer än hon själv. Och kanske att det var så. Trygg tanke. Djur hade ju förmågan långt bortom det sedda.  

"Vi ses", sa hon och satte solhatten på plats. Hej då var inte hennes grej. "Vi ses", ett perfekt avslut. Inga tårar. Packningen kändes lätt. Kanske inget mera. Bara lätt. Som packad för just "vi ses".

Hon tog ett stadigt grepp om resväskan. Som om den gav henne balans. Vill. Vill inte. Dubbeldörren gled upp ljudlöst. Hon som alltid retade sig på att det knarrade. Hade han oljat in den i morse tro? Hon tittade ner mot sjön. Där på bryggan stod han som inte var beredd att säga "vi ses". Han blickade ut över vattnet. och armarna hårt runt sig själv. Hon höjde handen som för att vinka åt honom. Tvekade och tog ett hårdare tag runt väskan.

Bilen rullade ut från gården. Hon tvekade lite på gasen. Hon föste bort en blond hårslinga som envisades med att ramla ner i ansiktet hela tiden. 

Var det så lätt? Bara gasa. Bara styra. I backspegeln timmerfasaden, som om den ville vinka henne tillbaka till det trygga. Han med katten i famnen. Hemma och stabilt och varmt med alla kakelugnar. Trygghet och morgonkyssar. Men nej, nu var det framåt som gällde. Trotsa rädslan. Säga ifrån. Utmana. Som det måste bli förr eller senare. Nu var det hennes tur. Att följa hjärtslagen. Stå emot alla stillastående ögonblick. Rädda sig själv. För vilken annan skulle kunna laga såren? 

Hon tryckte foten på gaspedalen. Lite mer än hon vågat förut. Känslan kittlade fint i magen. Spänning. Vinden i håret. Hon kramade fingrarna lite hårdare runt ratten. Solen och förväntan. Så väldigt välkommet. 

Solen klättrade vidare. Hade modet att blända henne. Solkatterna visade vägen. Där var raksträckan vid Svedboms gård. De nymjölkade kossorna som råmade. Guldfärgade sädesfält. Daggen som lämnats kvar från sommarnatten. Glittrade som diamanter ovanpå gräsbäddarna. Bortanför hagen rörde sig älven söderut. Bergets blågråa skiftningar. Fågelhimlen i perfekt formation.

Vinden lyfte hennes hår. Kittlade henne i nacken. Hon lät det bestämma själv, virvla omkring i full frihet. Hon andades djupt. Något väcktes till liv. Energin började sprida sig. Nog kände hon lättnad i bröstet. Något nytt och nyttigt.

Hon närmade sig. Andades in. Växlade ner. Fyrvägskorsningen. Bestämma sig. Hjärtklappningen när hon valde att svänga utan att tveka. Höger. Mot det nya. Möjligheter. Speglingar och uppehåll. 

Hon började sjunga högt. Hon var glad. Och lite sorgsen. Det kändes som en märklig blandning. Borde hon skämmas? Men nej. Inte.

Kanske inget mera. Bara lättnad. Och lite tomt.

Och en obokad returbiljett".

Kära Bodil Malmsten...

Kära Bodil... 

Hej! 

Dig har jag mycket att tacka för. Min vandring bland ord i knut och sedan det lätta. 

Tack.  

Kanske en rosa vallmo skulle få dig att kräkas, men ja, jag utmanar. Liksom du gjorde.

Någon sa 71 år. Jag har aldrig tänkt dig som åldrande. Mera som en gestalt som står med svärdet och inte låter blodet hejda en sanning. 

Om någon skulle be mig välja ett djur för att gestalta dig skulle jag svara dagsländan. Vackrast i nuet. Beklädd med både skirhet och pansar. En dag vaken. Nästa inte. Och återkommande igen och igen och igen. Att kämpa. Att njuta. Att leva. Att inte. Förbannat ont. Ljuvligt nära.

Den där malande oron, missnöjet och lyckan. Livet som knackar på och kanske att vi öppnar dörren. Men bara kanske om dagen är en bra dag. Just så tror jag du skulle gjort (alltid eller ibland, är strunt samma). Liksom jag. Knack, knack.

Orden. Ordningen. Närvaro. Att finnas. Att inte finnas. 

Som du svarade en journalist när hon frågade om du tycker om att skriva. Ditt svar var rakt på i 180 knyck "Nej!, men allt annat är ju så förbaskat tråkigt". Sedan ett skratt. Och ja, jag såg glimten i dina ögon. Braiga och modiga Bodil!

Och jag kan ana hur din livsvandring sett ut. De där förbaskade orden som inte kan lämna sinnet ifred. Surrar omkring i huvudet som en jädra bisvärm. 

Och belöningen. Som honung. Ibland.

Alltid är en sanning. 
Aldrig är en lögn.

Kära Bodil...


Inte visste du ens om att jag fanns här under fullmånen, solskenet, regnskurarna och  äppelträden. 

Jag har mött dig i många dagar. Men ibland har jag inte orkat med dina sanningar.  Ärligt. Ja. Trassligt. Ja.

Många böcker blev till. Många har jag läst. 

Tack!

och kanske dessa ord når dig en vacker dag när du kliver ut i lavendelfältet och lyfter blicken ut över havslinjen, drar en hårslinga bort från ansiktet, och glimmar till, trots allt.


Kära Bodil...


Vi lever nu. 


Sedan 

inte 

mer.

När borsten blir hårig och kläderna får ben

Alltså jag undrar om jag skulle ta av mig brallorna på gågatan om mina barn i panik ropar "behöver dem just idag, snääälla". 

Intressant tanke. 

Det kan gälla stort och smått. Ja, som en hårborste. Varför är den plötsligt full med blonda hårstrån när jag själv har rött hår? Färgat visserligen. Och varför hinner jag alltid rensa den först?! Eller en roll on. Jag köpte en igår, men var är den idag? (jaha, en ungdom råkade visst få med sig den i alla hast i sin egen gympaväska).

Eller som ajöss till nästa dags lunchlåda för att en ungdom som växer är hungrig på middag nummer två kvällen innan. Och jag har försökt med samma pratiga taktik som min morfar sägs gjort mot sina barn: "hellre äter jag själv än ser mina barn svälta". Men njaaa det blev mest skratt där i köket och ingen tog mig på allvar.

Och en annan sak. Tänk att kläder kan få ben...och plötsligt har garderoben flyttat in till dotterns rum. Är jag modemedveten också? Ja, tänka sig.

Jag vill inte på något sätt säga att jag är självutplånande mot mig själv. Icke. Nej. Det är ju inte vad det handlar om i detta sammanhang. 

Kärlek. Ja. Och kanske inte alltid ok att låna ut allt. Och säga ja, där nej vore bättre. Men helt klart kärlek. Och lite charmig tillvaro faktiskt. Och ja, vi pratar om ekonomi där hemma. Och ja, jag blir så arg när allt försvinner hela tiden.

Ibland börjar sambon dagen med att skrika "vem har tagit min kam"?! (som han alltid envisas med att köpa för dyra pengar hos en frisör). Eller ännu värre när han bara hittar en halv kam. Då låter det nästan värre från badrummet. Då vill jag verkligen få honom att tänka snällare tankar och säger; "Tids nog är det bara du och jag här hemma" Tänk vad tråkigt det kommer att bli". Han brukar sluta andas några sekunder och ser ut att tycka det där med flytt låter underbart. Jaha. Vi verkar ha lite olika tänk om det med att barnen en dag flyttar hemifrån.

Men när det gäller kammar så är jag jättemycket oskyldig i dessa sammanhang ska jag be att få tala om. Det finns bra många fler att välja på där hemma. Två tonåringar till exempel. 

Eller för den delen när jag ska cykla iväg på morgonen och så är det punka på däcket. Och då minns jag plötsligt att någon i familjen snällt frågade om han fick låna den kvällen innan och jag kan möjligtvis ha sagt "javisst" i ett obevakat ögonblick. Behöver jag nämna att jag redan var sen till jobbet innan cykelturen började?

Så där är de, alla dessa charmiga ögonblick. Som vi kanske kunde ha klarat oss utan, men nja ändå inte. För tids nog har vi bara varandra att försöka charma, sambon och jag.

Omtanke - hel och halv

Här går jag och tänker på vad vi gör och inte. Vad ord innebär i tanke och handling.

Tänk om. Att tänka om. Om tanke. Omtanke

Ja herregud vad språket svänger!

Om vi delar på omtanken så blir den så mycket roligare att ha. Och då menar jag inte på själv ordet utan på hela begreppet. Innebörden. Handlingen. Någon tänker på någon annan. Och någon blir glad över att bli tänkt på.

Hel tanke. Halv omtanke. Vad menar hon!? tänker kanske du. 

Då tänker jag mig mera att ena partnern i en relation sliiiter sig hes för att det tvåsamma ska blomma. Och den andra partnern fattar inte ens att det fanns ett problem. Va?! Har vi problem? Är vi delade? Fast är vi inte två? Ja och ändå inte. Näe kanske inte. Men jooo kanske ändå. Ett plus ett är två. Eller?

Manligt. Kvinnligt. Personligt. Det är så lätt att säga "typiskt killar/män" "typiskt tjejer/kvinnor".

Men om vi säger personligt istället då. "Typiskt personligt". Hur låter det? För du är du. Du är din tanke och din handling. Personligt. Det är du. Du är ditt ansvar. 

Ta reda på din egen vilja. Red ut dig. Ta reda på vad någon annan vill. Omtanke.


Människor.

Omtanke.

Tänk om.

Att tänka om.

Manligt.

Kvinnligt.

Personligt.

Livsviktigt.

Om tanke.

Omtanke.

Ja till omtanke. Ja! Fin tanke. Hellre hel än halv.