Ett stilla sommarregn

Jag satte mig ner och lyssnade på regnet. Tänk så lugnande det är. Tyst fast ändå inte. Smattrar. Droppar.

Hur ofta går vi egentligen ut och vänder upp ansiktet mot skyn? Alldeles för sällan är nog svaret för många. Nästa gång så tar vi vara på kraften. Eller hur. Blött är ingen fara. Torrt däremot känns rätt torrt när jag tänker efter. Torkar gör vi alltid.

Sedan efteråt. Dropparna letar vägar som inte fanns. Dofterna blir nya. Lovar mycket. Jag fyller lungorna med nytt hopp.

Det är magiskt. Det är det.

Omtanke - hel och halv

Här går jag och tänker på vad vi gör och inte. Vad ord innebär i tanke och handling.

Tänk om. Att tänka om. Om tanke. Omtanke

Ja herregud vad språket svänger!

Om vi delar på omtanken så blir den så mycket roligare att ha. Och då menar jag inte på själv ordet utan på hela begreppet. Innebörden. Handlingen. Någon tänker på någon annan. Och någon blir glad över att bli tänkt på.

Hel tanke. Halv omtanke. Vad menar hon!? tänker kanske du. 

Då tänker jag mig mera att ena partnern i en relation sliiiter sig hes för att det tvåsamma ska blomma. Och den andra partnern fattar inte ens att det fanns ett problem. Va?! Har vi problem? Är vi delade? Fast är vi inte två? Ja och ändå inte. Näe kanske inte. Men jooo kanske ändå. Ett plus ett är två. Eller?

Manligt. Kvinnligt. Personligt. Det är så lätt att säga "typiskt killar/män" "typiskt tjejer/kvinnor".

Men om vi säger personligt istället då. "Typiskt personligt". Hur låter det? För du är du. Du är din tanke och din handling. Personligt. Det är du. Du är ditt ansvar. 

Ta reda på din egen vilja. Red ut dig. Ta reda på vad någon annan vill. Omtanke.


Människor.

Omtanke.

Tänk om.

Att tänka om.

Manligt.

Kvinnligt.

Personligt.

Livsviktigt.

Om tanke.

Omtanke.

Ja till omtanke. Ja! Fin tanke. Hellre hel än halv.

När det kommer spontant besök

Ni vet när en CV ska skrivas. Går skrivande på slentrian eller är det verkligen mitt jag som hamnar där på pappret. Jag är positiv, flexibel, gillar många bollar i luften etc.....

Är det verkligen jag eller blir jag någon annan som jag tror att de andra vill ha? Det kan vi fundera på. 

Och apropå flexibel.....hur bra går det egentligen?

Alltså om vi tänker oss den här situationen; vi ska preciiis ta det där varma badet som vi har längtat efter i ett halvår minst (badsaltet ligger i och badbubblorna ropar "komsi komsi", vi har tänt levande ljus och tagit fram bästa läsningen).

Just när vi står där och nynnar på badsången så ser vi en bil stanna utanför huset. Då kommer tanken; neeeej inte till miiiiiig, just nu. Någon är på väg mot just vårat hus och ja, pling pling. Att krypa iväg på golvet och låtsas inte-vara-hemma-grejen är ju ingen idé för precis innan vi skulle lägga oss i badet kom vi ju på att att det behövdes lite ny luft in i huset. Öppen dörr är ju liksom lika med att någon är hemma. Och den som står där utanför råkar vi ju dessutom gilla väldigt mycket.

"Hoho är det någon här"?

"Nämen heeeej" säger vi och kramar om personen. "Kul att du kommer förbi såhär spontant". (det tycker vi också av hela vårt hjärta, men inte just nu när badet väntar!).

Det kan ju gälla i princip vad som helst som du har totalt fokus på när din tankebana får besök. 

Ja, hur flexibel är vi egentligen? 

Nästa tanke när spontanbesöket kommit kan vara "vad har jag att bjuda på"? "oj, jag som har lagt tvätthögen i vardagsrummet".

Hur som. En gäst vill jag gärna ge något gott att fika. Så är det bara. En slät kopp kaffe är inte min grej. Hur kul är det?! Inte mycket.

Med en hög kladdkakemuffins i frysen, grädde i kylen, myntasocker i en burk och bär i trädgården eller i frysen kan man överraskar både gäster och sig själv. 

Sedan går det ju även bra att bjuda på en chokladbit och en skorpa. Men bara i nödfall.

Att inspireras av andra men behålla sig själv

Vi känner det inom oss. Men kommer inte loss riktigt. Känner att vi vill. Men kan jag verkligen? Vågar jag verkligen. Jag har ju aldrig..... Klart jag kan! Klart du kan! Det kan vi. Vi kan!

Ta till exempel det mest livsavgörande som finns bland oss människor. Vi behöver mat, annars dör vi. Laga mat. Äta mat. Njuta av mat. Mat för nöjets skull. Mat för att överleva. Anledningarna är tyvärr skiftande beroende på var i världen vi föddes och blev kvar i.

Jag älskar att laga mat. Skapa nya smaker. Slänga kokboken åt sidan precis när jag fattar vad just den kocken är ute efter. Sedan spetsar jag till smakerna liiite som just jag vill ha dem. Ändå. Alltid. Varför kan jag aldrig lyda dem från första deciliter till sista saltkorn? Skit samma. Jag trivs med det upplägget.

Klättra högre på stegen. Varför inte. Det är ju så jädrans roligt med smaker som lyfter en till nya höjder. Och så handlar det om att utmana sig själv. Att lita på sin egen förmåga. "Jag kan. Jag vill." (ett mantra kanske?)

Jag brukar tävla med mig själv när jag står i köket. Skulle den här maträtten räcka i Mästerkocken? Hade jag hunnit servera denna trerätters på "Halv åtta hos mig"? Ju fler kastruller och pannor jag har igång desto häftigare känsla. Disken blir mera disk. Men jag är noga att hela tiden svepa runt med disktrasan och "hålla arbetsytan ren" (som det brukar tjatas om bland kockarna på TV). Jag håller med dem. Det är roligare att skapa när det är fint runt omkring.

Tiden! Herregud, nu sa ju Jamie Oliver att detta skulle vara klart på 30 minuter Och en annan gång räcker 15 minuter. Och så kom jag på att jag ville ha lite färska grönsaker från landet.... ut å plocka! Där spricker bubblan för mig. Erkänner! Tiden rinner lätt iväg. (eller var det miss i planeringen?) Smakerna är jag oftast nöjd med i alla fall.

Något gott i glaset höjer maten till nya dimensioner. 

Drömscenarie: Många nära och kära samlas runt köksbordet och äter och pratar om smakerna och skålar och prata strunt och allvar. Gud så härligt! Ja, jättelyckligt!

Vardagsscenarie: Vi är fyra i familjen. Det finns härliga middagstunder då vi både pratar och lyssnar på varann och jag känner, "vilken härlig familj jag har"! Sedan finns det andra stunder då jag tänker, "herregud vi är en krisfamilj, kan vi inte ens äta middag ihop utan att bli osams"! 

Som tur är gillar hela familjen god mat. Och tre av oss hjälps åt att laga mat. Vilken lyx! Den fjärde går på inskolning kan man väl säga. Han lagar mest åt sig själv, typ var tredje timme... Tror det har att göra med växtkraft faktiskt.

Jag testar gärna mina gränser inom andra roliga områden också. Som till exempel att skriva. Om jag pratade om det här skulle det räcka för att prata sig ända till Sommar i P1? Törs jag vill jag ställa mig på en poesiscen?

Jo, höga hästar. Men vadå?! Är det inte härligt med högflygande tankar!?

Drömma dem. Krama kudden jädrigt hårt så drömmen blir sann.

Sedan är det bara upp till mig. Fixa det. Gör det. Do it!

Att inspireras av andra men behålla sitt eget jag det är en fin tanke att förvalta och bära framåt till handling.

Livskris 4.8

Sommaren har stundtals varit skitjobbig! Ja, så var det sagt. Rakt ut. Utan fallskärm liksom. Pang och ont. Andra stunder har varit underbara. Visst sådant är livet. Det ljusa och det mörka. Men när dalarna är mörkare än topparna är ljusa... det är då det blir jobbigt.

Och ändå fick jag sträcka ut under hela fem veckor. Fem veckors semester. Det var skönt. Rekommenderas. Skapar mersmak. 

Tänker så jag tänker så jag tänker.... På vad? På livet. På tiden. På dagarna som rusar. På mina barn. Måtte de få ett fint liv. Miljöproblemen.... hur ska det gå för barnen och sedan deras barn. Hur kommer allt se ut? Tänker på sambon. Blir så arg på honom ibland! Och ibland är han så bäst! 

Mina vänner. Å så fina ni är. Och tack för att ni är ni! Vi träffas inte ofta, men när vi träffas ger vi varann av det bästa. Livskvalitet.

Jo, den där jobbiga känslan... Sommaren är inte bara underbar, grön och skön och fylld med gemenskap. Den kan vara skitjobbig och ensam och fisljummen! Ja du får ursäkta Ernst men ibland går det inte att renovera. Allt bara rasar!

Vad ska hända med allt tänker jag? Ja, det undrar jag också. Kloka jag pratar med mitt andra jag. 

Känner du igen det där när en liten du med vassa horn sitter och dinglar på den ena axeln och du med tindrande gloria sitter på den andra. Ibland tar liksom hornen över helt och hållet! 

Blir så arg! Arg är bra sägs det. Reaktioner överhuvudtaget är bättre än inga alls.

Ja ja ja. Så är det. Hur duktig måste man vara egentligen? Kanske lite ändå. 

Något måste göras tänkte jag och började gå varannan dag. Uppför och utför. Mot utsikten (gud så vackert vi bor!) och sedan ner igen. Det kändes bra. Blev glad och det var bra.

Koll på något är bra. Koll på benen. Men inte mer än så. Livet svajigt. Skönt att få göra det erkännandet för mig själv. Och ja, nu för den som råkar läsa dessa rader. Hoppas du inte blir besvärad över min ärlighet. Det behöver du inte. Jag skäms inte alls. Tvärtom känns det jädrans skönt att vara ärlig. Lägga livskrisen på bordet, så att säga.

Vet inte hur lång krisen är. Den går i vågor. Kaos kaos kaos. 

4.8..... ja alltså hur kan det komma sig att jag ska bli 5.0 om två år. Låter helt osannolikt. När blev livet så mitt i? Jag känner mig som 22 här inne. Du ser det inte med så känns det. Ja så känns det. Jag känns ju uuuung! 

Det var en konstig sommar det här. För första gången har inte familjen åkt på gemensam semester. Dottern är 18 och fick jobb hela sommaren. Inte att räkna med alltså. Livets gång Lotta. Ja, jag vet. Men det är väldans svårt att ställa om sig! Sonen hängde med mig och sambon till Stockholm en sväng. Så var vi tre alltså. Det gick fint. Vi hade trevliga dagar. Men ändå. Den där känslan. Inte som förut. Men något nytt. Något annat. Tiden som förändras.

Det får gå.

Det ska gå.

Det kommer att gå.

Yoga i alla ära men nu krävs det komplement. 

För att bli vän med tiden måste jag sluta fokusera på just tiden.

Jag läser en väldigt bra bok nu. Den heter "Konsten att höra hjärtslag". I ett avsnitt får huvudpersonen Tin Win ett gott råd av en munk: Ha tålamod. Sätt dig ner och meditera. Då kommer tiden att förlora sin mening".

Det ska jag. Det vill jag. Meditera blir bra.

Pizzafestival här hemma

En klassisk kombo: västerbottenost och kantareller. Tomatsås och ost fick hänga med. Oregano och spenat från köksträdgården.

Vilken smarrig och lyckad kväll vi hade runt köksbordet igår! Vi fick för oss att överraska oss själva med lite nya smaker på pizzorna. Inspirationen fick vi från helgens Urkult vid Nämforsen då vi åt de mest gudomliga vegetariska pizzor till tonerna av världsmusik! Vi valde lite andra smaker bara. 

Degen gjorde vi själva. Ha tålamod med jäsningen då blir bottnarna så mycket godare! Och de gräddades på bakplåtspapper på två bakstenar som vi lägger på ett galler i ugnen. Vi har skaffat oss en bakbräda i trä. Upp med pizzan på den och fös in den på stenarna.

Päron, gorgonzola och karamelliserad gul lök. Ringlad honung ovanpå. En riktig blekfis! Men en god sådan. Ingen tomatsås här inte! Cirka fem minuter innan den är klar så kastar du på valnötter. När den är färdiggräddad så strö på färsk rosmarin.

Serranoskinka, mozarella, spenat och tomatsås.

Om jag inte sa det innan så gör vi tomatsåsen själv. Krydda med massor av örter, vitlök och lite salt. En skvätt olivolja brukar också få plats. 

Vi befann oss i alla faser på en gång.... äta, grädda, toppa med ingredienser. Skar upp den ena, åt och njöt. Diskuterade smaker. Härligt med liv och rörelse runt bordet. Tur att det är stort.

Slasket som blev över toppades denna med! Mangold ovanpå. Det blev jättesmarrigt! 
Totalt fick vi ihop sex pizzor. Fem vuxna och ett barn. Mätta är bara förnamnet.

Blev du sugen? Det hoppas jag :-)

Blåbär är kroppens bästa vän

Livskvalitet. Bästa sorten. Tänk så bra vi har det. Ett stenkast bort från hemma finns skogens blåa guld. Och kroppens bästa vän. Tycker jag. I skogen avrundade jag min semester. Det är rätt härligt att tänka tanken på blåbärspaj, sylt och sånt. Bor så bra så jag kan cykla till blåbärsskogen. Det gjorde jag idag. Blev kvar längre än jag tänkt. Och tack vare det blev det kring fyra liter med hem. 

Egentligen ska jag väl inte skylta med vad jag gjort på cykelturen, men det blev så snyggt att pynta lite. 

Är lika glad varje gång ungdomarna vill göra något med sin mamma. Idag var det faktiskt dottern som tyckte vi skulle plocka blåbär. Hon var nöjd efter en yoghurtburk (en liten en). Sedan åkte hon hem och jag blev kvar där bland riset. Efter en stund kom min lillasyster med sin dotter. De har sina sista semesterdagar här nu sedan åker de hem till Sundbyberg. Jag är så glad för varje minut vi har tillsammans.

Blåbärspaj, sylt till pannkakorna och blåbär i filen. Så kommer hösten och vintern se ut här hemma.

Tacksam.