Våren, ljuset och oron

Så vaknar våren. Jorden luktar bäst och lite skit.  Luktar förändring. Ljuset som blir ljusare. Och mera liv överallt. Många tankar och önskningar famlar runt i sinnet. Nu är det dags. Eller aldrig.

Vi är många som vill men inte vågar. Och vi är många som vågar fast vi inte vill. Som hon i den här berättelsen. Som letar och letar fastän det bästa finns alldeles inuti. Och varje resa börjar och tar slut. Och vi lever som mest alldeles mitt i...

"Att längta längre bort än man törs åka. Sådan var hon. Det var det där ljuset som drog. Lovade så mycket. Gjorde drömmarna mer levande. 

Hon tänkte starta före solen. Längtan och förväntan som drog och slet i henne och ville så mycket mer. Blyskorna som drog åt andra hållet. Som att längta långt bort, men ändå vilja vara nära det det som känns invant och tryggt. 

Resan. Redan bestämt. Den var hennes. Allt förberett från tandborste till kameralins. Hon ryckte till när Smirra strök sin kärlek kring hennes smalben. Hon kurrade så högt vid beröring. Som om hon var omättlig på kärlek, men bara när hon själv ville. Det mysiga och invanda. Som om den fyrbenta visste mer än hon själv. Och kanske att det var så. Trygg tanke. Djur hade ju förmågan långt bortom det sedda.  

"Vi ses", sa hon och satte solhatten på plats. Hej då var inte hennes grej. "Vi ses", ett perfekt avslut. Inga tårar. Packningen kändes lätt. Kanske inget mera. Bara lätt. Som packad för just "vi ses".

Hon tog ett stadigt grepp om resväskan. Som om den gav henne balans. Vill. Vill inte. Dubbeldörren gled upp ljudlöst. Hon som alltid retade sig på att det knarrade. Hade han oljat in den i morse tro? Hon tittade ner mot sjön. Där på bryggan stod han som inte var beredd att säga "vi ses". Han blickade ut över vattnet. och armarna hårt runt sig själv. Hon höjde handen som för att vinka åt honom. Tvekade och tog ett hårdare tag runt väskan.

Bilen rullade ut från gården. Hon tvekade lite på gasen. Hon föste bort en blond hårslinga som envisades med att ramla ner i ansiktet hela tiden. 

Var det så lätt? Bara gasa. Bara styra. I backspegeln timmerfasaden, som om den ville vinka henne tillbaka till det trygga. Han med katten i famnen. Hemma och stabilt och varmt med alla kakelugnar. Trygghet och morgonkyssar. Men nej, nu var det framåt som gällde. Trotsa rädslan. Säga ifrån. Utmana. Som det måste bli förr eller senare. Nu var det hennes tur. Att följa hjärtslagen. Stå emot alla stillastående ögonblick. Rädda sig själv. För vilken annan skulle kunna laga såren? 

Hon tryckte foten på gaspedalen. Lite mer än hon vågat förut. Känslan kittlade fint i magen. Spänning. Vinden i håret. Hon kramade fingrarna lite hårdare runt ratten. Solen och förväntan. Så väldigt välkommet. 

Solen klättrade vidare. Hade modet att blända henne. Solkatterna visade vägen. Där var raksträckan vid Svedboms gård. De nymjölkade kossorna som råmade. Guldfärgade sädesfält. Daggen som lämnats kvar från sommarnatten. Glittrade som diamanter ovanpå gräsbäddarna. Bortanför hagen rörde sig älven söderut. Bergets blågråa skiftningar. Fågelhimlen i perfekt formation.

Vinden lyfte hennes hår. Kittlade henne i nacken. Hon lät det bestämma själv, virvla omkring i full frihet. Hon andades djupt. Något väcktes till liv. Energin började sprida sig. Nog kände hon lättnad i bröstet. Något nytt och nyttigt.

Hon närmade sig. Andades in. Växlade ner. Fyrvägskorsningen. Bestämma sig. Hjärtklappningen när hon valde att svänga utan att tveka. Höger. Mot det nya. Möjligheter. Speglingar och uppehåll. 

Hon började sjunga högt. Hon var glad. Och lite sorgsen. Det kändes som en märklig blandning. Borde hon skämmas? Men nej. Inte.

Kanske inget mera. Bara lättnad. Och lite tomt.

Och en obokad returbiljett".

Söndagsbrunch med gäster på menyn

Brunch är superhärligt! Idag blev det extra trevligt eftersom vi hade bjudit in vänner.

Menyn bestod av broccolisoppa toppat med små ostpajer och groddar. Bovetepannkakor med frukt, bär, frön och grädde. Bacon, ägg och vita bönor för de som gillar sådant (några av ungdomarna blev extra glad över den köttiga kombon).

Och som vi åt! Mycket och länge. Det är så jag trivs allra bäst, med nära och kära  runt köksbordet och med god mat på tallrikarna.

Bovetepannkakor har jag aldrig gjort förut. Vego all in. Stekte dem till och med i kokosolja. En rolig utmaning. Upptäckte att de ska stekas väldigt tunna för att bli bäst. Får öva mer på det en annan gång.


Vill du har recepten så självklart! Den på broccolisoppan kommer här nedanför. Pannkakorna har jag lånat ur boken Green Kitchen Travels (se sid 217). En superbok väl värd att ha i synlig i kökshyllan. 

Visst är det väl dessertkänsla på pannkakor. Blåbär, kiwi, bananer, toppat med kokos och pumpakärnor fick det bli denna gång. Och så ringlade vi honung överst. Galet gott! Just ja, gräddklicken fanns också med.

I lördags morse satte sambon surdeg, som skulle jäsa över natten. I morse gräddade vi dem. Resultatet blev tre underbara levinbröd. Passade perfekt till soppan.


Broccolisoppa
här för 4 pers

2 fina buketter broccoli.
1 stor gul lök.
6 dl vatten.
1 dl matlagningsgrädde
1-2 grönsaksbuljong.
Svartpeppar, cayennepeppar och ev lite mer salt.

Jag gjorde soppan kvällen innan.

Skär löken smått. Bryn den i kastrull med olja. Koka broccolin mjuk.
Jag använder bara kokspadet om jag jobbat med ekologisk broccoli. Annars tycker jag du ska plocka upp dem med en hålslev och hälla bort vattnet.

Alltså. Mixa lök, broccoli och vatten lite i taget. Häll över i en kastrull successivt. Det ska bli en slät soppa. Smaksätt med buljong. Häll ner grädden. Smaka av. Låt puttra en stund. 

Ostpajer
4 ägg
2 dl ost med attityd
4 msk grädde
kanske lite kryddor med sting

Rör ihop allt. Fördela i smorda muffinsformar. Jag tog små formar denna gång och fick till 12 stycken. Annars blir det ca 6-7 stycken med stora formar.
Grädda i 175 grader. De små i cirka 15-17 minuter. De stor i cirka 20-25 minuter.

Önskar dig en fin brunch!

Kära Bodil Malmsten...

Kära Bodil... 

Hej! 

Dig har jag mycket att tacka för. Min vandring bland ord i knut och sedan det lätta. 

Tack.  

Kanske en rosa vallmo skulle få dig att kräkas, men ja, jag utmanar. Liksom du gjorde.

Någon sa 71 år. Jag har aldrig tänkt dig som åldrande. Mera som en gestalt som står med svärdet och inte låter blodet hejda en sanning. 

Om någon skulle be mig välja ett djur för att gestalta dig skulle jag svara dagsländan. Vackrast i nuet. Beklädd med både skirhet och pansar. En dag vaken. Nästa inte. Och återkommande igen och igen och igen. Att kämpa. Att njuta. Att leva. Att inte. Förbannat ont. Ljuvligt nära.

Den där malande oron, missnöjet och lyckan. Livet som knackar på och kanske att vi öppnar dörren. Men bara kanske om dagen är en bra dag. Just så tror jag du skulle gjort (alltid eller ibland, är strunt samma). Liksom jag. Knack, knack.

Orden. Ordningen. Närvaro. Att finnas. Att inte finnas. 

Som du svarade en journalist när hon frågade om du tycker om att skriva. Ditt svar var rakt på i 180 knyck "Nej!, men allt annat är ju så förbaskat tråkigt". Sedan ett skratt. Och ja, jag såg glimten i dina ögon. Braiga och modiga Bodil!

Och jag kan ana hur din livsvandring sett ut. De där förbaskade orden som inte kan lämna sinnet ifred. Surrar omkring i huvudet som en jädra bisvärm. 

Och belöningen. Som honung. Ibland.

Alltid är en sanning. 
Aldrig är en lögn.

Kära Bodil...


Inte visste du ens om att jag fanns här under fullmånen, solskenet, regnskurarna och  äppelträden. 

Jag har mött dig i många dagar. Men ibland har jag inte orkat med dina sanningar.  Ärligt. Ja. Trassligt. Ja.

Många böcker blev till. Många har jag läst. 

Tack!

och kanske dessa ord når dig en vacker dag när du kliver ut i lavendelfältet och lyfter blicken ut över havslinjen, drar en hårslinga bort från ansiktet, och glimmar till, trots allt.


Kära Bodil...


Vi lever nu. 


Sedan 

inte 

mer.

Nej till cancer, ja till livet!

"Jag har cancer" sa du.

Min allra första tanke var: "Du ska ju alltid finnas"! Det ska du. Som du är. Som du. Såklart.Sedan stirrade jag på dig och fattade inget. Jag försökte se den feta hemska textremsan som du hade kastat upp framför mig, men allt blev så ruttet, genomskinligt och vattnigt för en stund.

Cancer.....är det såhär den ser ut, tänkte jag sedan och tittade på min vän, som såg ut som hon alltid brukar göra.  Så där obekymrat naturligt rufsig och strålande som bara hon kan.

Jaha, då får vi ta det då, tänkte jag. Tog ett djupt andetag och kramade om henne hela dagen.

Om tankar och sorg har vandrat genom mig i omgångar vad ska det då inte ha gjort för dig under den här påtvingade resan. Behandlingar. Biverkningar. Återhämtning. Mycket hår. Lite hår. Inget hår alls. Glad. Ledsen. Blandat och skakat alltihopa.

Vi är många som är skakade. Vi är många som älskar dig! Framför allt älskar vid dig!

Precis i samma veva som jag fick veta att du var sjuk hade jag lyssnat på ett framträdande med Poetry slam. Det var nytt för mig. Och hade gjort mig nyfiken på formen. Försökte återskapa den språkrytm jag hört den där dagen. Ja, jo, det kanske är något att närma sig, tänkte jag. Försöka duger. Så en dag när jag tänkte extra mycket på det orättvisa som drabbat dig så kände jag mig så rasande. Och orden, ja de började flöda.

Det här är till dig vännen (om du vill):

Det kom ett bud
och det var du
som sa
jag mår inte så bra
jag mår inte så bra.

Tvärt om från igår
se så fort tiden går,
säg vad är det vi får?

Det vi tar, vem ger?
Öppnar själen, vem ser?

En minut kan bli ditt bästa du
En hel livstid - säg
ska jag börja leva nu
eller nu?

Och där står hela du
med svärdet höjt för kamp,
fast du gråter skrattar du
och tvärtom ibland.


Eldsflamman som är du
som måste leva nu.

omfamnar det du ser
trasig i håret
men du ger och ger.

Trasig i håret
och med strålad själ,
du vet så mycket
och jag vill dig väl.

Stick iväg!
Fuck you cancer!
Fuck you!

Och till dig
och till you
säger jag bara
det bästa ögonblicket
det är du!

Det är ingen fara,
det är ingen fara,
jag målar din bilder
säg vart vill du fara?

Till Marocko,
sa du en gång.
Vi skulle njuta av nya andetag
bland kryddor och sång.

Jag målar dina bilder
säg vart du vill gå?

Eldsflamman som är du,
stick fucking cancer!
Stick!
Fuck du!

Du blir lite naken
och fryser för att livet tittar djupare in,
nu ska du smycka dina armar
och vrister med gyllene ting.

Glittra vacker gång på gång.
Dansa hela natten. Och sjunga livets sång.

Väntan är det värsta, säger du.
Och frågar mig: Är jag fucking cancer?
Jag svarar: Nej, nej, du är du!

Och vem är jag
som inte sa,
du blir bra,
du blir bra.

Varför smyga när livet är nu,
och för att du är du.

Du är elementen
allt i ett,
det du känner
det blir inte lätt.

Jävligt svårt under en tid
säg vad är viktigt,
säg vad är ett liv?


Det går en stig
bortom dina fötter,
så kom,
flyg med mig fågelvägen
bort från svarta rötter.

Så ser vi sol och måne
och allt på en gång
ett ögonblick som är för evigt
och en väg som är lång.


Om det måste
så måste det bli,
du gör dig frisk,
jag gör dig fri.


Nu dansar vi
och plötsligt
finns inget då.
Nu är nu
det är skrattet
och jag bär dig
mjukt på tå.

Det är så
det måste gå,

det måste gå.


Vilken jävla karta bryr sig
att du är bruten
och kompassen likaså,
låt oss söka mening.

 Så finns det saker bara du kan förstå,
som måste skrapa bort skiten
när vi andra knackar på.


Och där står hela du
med svärdet höjt för kamp,
fast du gråter skrattar du
och tvärtom ibland.

[By me]


Nej till cancer!
Ja till livet!

Hamburgare och äppelpaj

Börja helgen med en burgare eller avsluta den. Så gör vi ibland. Ofta blir det hamburgare på mald högrev. En gammal hederlig vevmaskin gör sitt bästa och vi blir nöjda. En loppisgåva från min pappa. Tackar tackar. Färsen blir luftig och fin. För att den ska hålla sig så är tipset att inte röra färsen för mycket. Krydda snabbt och forma burgare i önskad storlek. Har du ork att tända grillen så blir de ju så mycket godare.

Den här gången hade vi syltad rödlök till. Väldigt gott. Det kommer vi helt klart göra om. Ärligt talat var det dottern som hade gjort den som tillbehör till tacos någon dag tidigare. Och inte vilka tacos som helst. Även hon hade testat ett recept på högrev, som skulle puttra i gryta i en evighet och sedan var det bara att dra isär köttet.

Ja mat är underbart gott och spännande!

Äppel päppelsäsongen hänger ju över oss och vi som har lyckan att äga några träd har nog ett rätt bra skördeår på gång. De verkar mogna lite senare än vanligt men strunt samma. Den som väntar på något gott...

Mina transparent blanche är inte helt mogna men tillräckligt. Jag piffade till dem såhär innan det var dags för ugnen...

Skivade dem tunt och la dem i en skål. Kryddade med nymald kardemumma, kanel, pressad citronsaft och ringlade över lite honung. Den här mumman fick stå och dra i ca 30 minuter. Sedan la jag äpplena i en form. Klassisk smulpaj ovanpå. Gräddade tills färgen var gyllene. Som tillbehör blev det både vaniljglass och vaniljsås.

Sedan var vi mätta och nöjda och hade nästan paltkoma.

Kanske du får lite tips inför söndagsmenyn i alla fall.

Allt gott!

När borsten blir hårig och kläderna får ben

Alltså jag undrar om jag skulle ta av mig brallorna på gågatan om mina barn i panik ropar "behöver dem just idag, snääälla". 

Intressant tanke. 

Det kan gälla stort och smått. Ja, som en hårborste. Varför är den plötsligt full med blonda hårstrån när jag själv har rött hår? Färgat visserligen. Och varför hinner jag alltid rensa den först?! Eller en roll on. Jag köpte en igår, men var är den idag? (jaha, en ungdom råkade visst få med sig den i alla hast i sin egen gympaväska).

Eller som ajöss till nästa dags lunchlåda för att en ungdom som växer är hungrig på middag nummer två kvällen innan. Och jag har försökt med samma pratiga taktik som min morfar sägs gjort mot sina barn: "hellre äter jag själv än ser mina barn svälta". Men njaaa det blev mest skratt där i köket och ingen tog mig på allvar.

Och en annan sak. Tänk att kläder kan få ben...och plötsligt har garderoben flyttat in till dotterns rum. Är jag modemedveten också? Ja, tänka sig.

Jag vill inte på något sätt säga att jag är självutplånande mot mig själv. Icke. Nej. Det är ju inte vad det handlar om i detta sammanhang. 

Kärlek. Ja. Och kanske inte alltid ok att låna ut allt. Och säga ja, där nej vore bättre. Men helt klart kärlek. Och lite charmig tillvaro faktiskt. Och ja, vi pratar om ekonomi där hemma. Och ja, jag blir så arg när allt försvinner hela tiden.

Ibland börjar sambon dagen med att skrika "vem har tagit min kam"?! (som han alltid envisas med att köpa för dyra pengar hos en frisör). Eller ännu värre när han bara hittar en halv kam. Då låter det nästan värre från badrummet. Då vill jag verkligen få honom att tänka snällare tankar och säger; "Tids nog är det bara du och jag här hemma" Tänk vad tråkigt det kommer att bli". Han brukar sluta andas några sekunder och ser ut att tycka det där med flytt låter underbart. Jaha. Vi verkar ha lite olika tänk om det med att barnen en dag flyttar hemifrån.

Men när det gäller kammar så är jag jättemycket oskyldig i dessa sammanhang ska jag be att få tala om. Det finns bra många fler att välja på där hemma. Två tonåringar till exempel. 

Eller för den delen när jag ska cykla iväg på morgonen och så är det punka på däcket. Och då minns jag plötsligt att någon i familjen snällt frågade om han fick låna den kvällen innan och jag kan möjligtvis ha sagt "javisst" i ett obevakat ögonblick. Behöver jag nämna att jag redan var sen till jobbet innan cykelturen började?

Så där är de, alla dessa charmiga ögonblick. Som vi kanske kunde ha klarat oss utan, men nja ändå inte. För tids nog har vi bara varandra att försöka charma, sambon och jag.

Världen är så grym och god på samma gång

Förflyttar mig till sommarens ögonblick. Jag bär min systerdotter, snart tre i famnen och slås av vilken opolerad livsgnista och självkänsla som ryms i ett litet barn. 

Sedan tänker jag på det lilla barnet som låg uppspolad på en sandstrand, som spreds som en löpeld på sociala medier torsdag den 3 september.

En pappa förvriden av sorg. Och många många flera.

Hur många tårar ryms i en människa?

Som balans till livets sorgligaste stunder finns som tur är även godhet i världen. Det är bara det att det onda brukar synas så mycket ondare.

Jag ställer mig frågan. Hur kan jag bidra? Hur kan jag hjälpa? Rusa ut i världen handgripligen. Eller ”bara” skänka pengar. 

Jag som du, som lever gott här. Vi som suckar stort över punktering på cykeln, hår i maten, sand i skorna.

För en flykting skulle säkert känslan av sand i skorna kännas som en ren välsignelse. Om det nu fanns några skor kvar på fötterna. Det skulle vara ett säkert tecken på att denne någon just överlevt en helvetesfärd på öppet hav.

Denna yogamorgon gav jag så mycket energi utåt som jag bara kunde. För de människor som tvingas fly för sina liv, men aldrig kommer fram till ett nytt. För alla ångestfyllda själar som lyckats nå ny mark. Ni är varmt välkomna. Tillsammans är vi starka.

Som vi alla vill och är värda. Ett helt liv utan förtryck. Ett liv med fria andetag. Utan havsvatten i lungorna. Utan blod på händerna.