Den där kvinnan, mamman, sambon, världsmedborgaren som älskar och andas och hoppas och tror, men som aldrig kan få ro.
Den där kvinnan, som är jag, som är tankar och frågor och svar. Som kan gråta fast solen skiner och som kan skratta fast det regnar.
Vi är många som är där vi är. I ro fast oro. Och vi skapar hela tiden. För att det inte går att andas utan.
Det kan visa sig genom en tanke som måste bli till ord och på andra sidan är den där bästa dikten plötsligt skriven.
Det kan vara en spade i jorden, som formar den där trädgården som dina ögon badat i bland tankar och drömmar så länge.
Det kan verka som ingenting, men som plötsligt blir den vackraste stjärnhimlen vi någonsin skådat.
Eller så målas köksstolarna i en ny färg och genast önskar vi att alla nära och kära satt med oss runt köksbordet.
Vi är många. Jag och du och du. Och vi lär oss mer och mer varje dag.
Oro. Ro. Och att finna ro. Att göra det bästa fastän vi står mitt i stormens öga.
Det är nåt visst med dej Lotta... Du har nåt speciellt. Som en aura omkring dej som utstrålar massor av positiva energier. Vissa har bara det, och du är en sån. Det är speciellt och unikt. För mej är du en levnadskonstnär som berikats med förmågan att kunna skriva texter på ett sätt som får läsaren att både kunna se och känna det du beskriver. Du tar bilder på det lilla och enkla, som blir det mest vackra. I din trädgård, i ditt kök eller i en solhälsning på en äng. Allt du gör blir små konstverk.
SvaraRaderaVad ska du bli när du blir stor Lotta? 😅 Kram från en trogen läsare♡
Jag blir så mycket av dina ord, svårt att säga vad, men väldigt glad och lätt.
RaderaTusen tack, Malin <3
Du träffar så rätt.
SvaraRaderaKram H
Tack fina. Och alltid när vi träffas känns livet lätt :-)
RaderaTack för fina kloka meningar som berör.. mvh Anna
SvaraRaderadet glädjer mig att höra
Raderafint att du tittade in på min blogg, logg eller vad det nu är :-)