Att hitta ro trots oro

Den där kvinnan, mamman, sambon, världsmedborgaren som älskar och andas och hoppas och tror, men som aldrig kan få ro.

Den där kvinnan, som är jag, som är tankar och frågor och svar. Som kan gråta fast solen skiner och som kan skratta fast det regnar.

Vi är många som är där vi är. I ro fast oro. Och vi skapar hela tiden. För att det inte går att andas utan.

Det kan visa sig genom en tanke som måste bli till ord och på andra sidan är den där bästa dikten plötsligt skriven. 

Det kan vara en spade i jorden, som formar den där trädgården som dina ögon badat i bland tankar och drömmar så länge.

Det kan verka som ingenting, men som plötsligt blir den vackraste stjärnhimlen vi någonsin skådat.

Eller så målas köksstolarna i en ny färg och genast önskar vi att alla nära och kära satt med oss runt köksbordet. 

Vi är många. Jag och du och du. Och vi lär oss mer och mer varje dag. 

Oro. Ro. Och att finna ro. Att göra det bästa fastän vi står mitt i stormens öga.