Vårens första rabarberpaj

Det finns många ögonblick som känns som det allra härligaste. Detta är ett. Tänk att något så banalt som en rabarberpaj kan göra mig så lycklig. Men så är det ju! Känslan över att rabarbern ens ville kika upp ur trädgården. Hurra! Känslan när jag väljer ut de finaste stammarna. Hurra! Känslan när jag skär den i tunna skivor som frasar fint. Hurra!

Rabarbern är användbar till massor av godsaker. Men som sagt, det är vårens första paj som skapar den här lite högtidliga känslan. (om det var vårens första rabarberkräm jag gjorde skulle det nog vara den som var den bästa känslan :-)

I skuggan av en syren...

och till pajen blev det hemgjord vaniljsås...

Att rabarber gifter sig suveränt med jordbuggar är ingen hemlighet. Minst lika underbart och viktigt för att rätt smakexplosion ska infinna sig i munnen är att vaniljsåsen är hemgjord.

Tänk nu inte "gud va svårt"! Tänk istället "gud va gott"! Såsen är rätt lätt att vispa ihop dessutom. Bara att knäcka några ägg och liten annat.

Har du inte bestämt dig för vad kära mor eller någon annan du vill fira ska får för godis till kaffet idag så kan detta vara räddningen. 

Recepten varsågod.

Vårens första rabarberpajDegen:
200 gram smält smör
5 1/2 dl vetemjöl
1 dl socker
1/2 tsk bakpulver
1 knivsudd salt
Fyllningen:
Ca 600-800 gram rabarber
1-1 1/2 dl socker
Knappt 2 msk potatismjöl

Smält smöret. Skär rabarbern i tunna skivor. (var medveten om hur härligt frasig den låter när du skär bitarna)
Blanda de torra ingredienserna. Rör i det smälta smöret. Arbeta ihop degen. Spar en del till topping ovanpå pajen. Kläm fast ett bakplåtspapper i en pajform med avtagbar kant. Tumma ut degen i den. 

Strö potatismjölet på pajskalet. Lägg i 2-3 lager med rabarber varvat med sockret. Strö över det sista av pajdegen ovanpå.

Grädda i 200 grader i ca 30-40 minuter. Pajen ska vara riktigt gräddad, men inte bränd såklart.

Vaniljsås med vaniljstång
4 dl mjölk
2 äggulor
1/2 dl socker
1 msk maizena

1/2 vaniljstång eller 2-3 tsk äkta vaniljsocker
(och tycker du att det ska smaka ännu mer vanilj så tillsätt lite till såklart)

När såsen kallnat ska sedan 1 1/2 dl lättvispad grädde röras i.

Blanda mjölk, äggula, socker och maizena. Slitsa upp vaniljstången och skrapa ur vaniljen i såsen. Lägg även ner den del av vaniljstången du har skrapat ur. Låt såsen sjuda försiktigt. Rör gärna under tiden. Tjocknar efter ca 6 minuter. Ge inte upp! Låt såsen kallna.

Sedan blandar du ner den vispade grädden. 

Häll upp såsen i en kanna eller skål som du gillar mycket.

Nu är det dags att njuta!

Livet är gott. Mycket smakar underbart! Njut av ögonblicket (och en bit paj med vaniljsås i munnen :-)

Nu är fröna i jorden

Jag kanske är lite sen med sådden. Men å andra sidan har inte värmen behagat visa sig i maj heller. Jag tror faktiskt att jag har hamnat i precis rätt fas. Det lovas nämligen regn några dagar framöver. Sedan vädrar jag solsken! Det borde vara dags för sommar snart!

I år har köksträdgården utökats med en bädd på 4x1,10 meter. I den blir det mangold, spenat, pak choi och plocksallad. Vi byggde 4 bäddar förra året men kände att nog skulle det passa med en till. Det är mycket som ska samsas i landen och vips är utrymmet slut. 

Nu finns förutom den senaste bädden 2 stycken 5x1,2 meter, 2 stycken 2x1,2 meter och i mitten en rundel för bönor att klättra på. Nu känns det som vi klarar oss ett tag.

Precision a la rödbetor. Ett frö i taget. Alltså är det något jag är kass på så är det att följa råden på fröpåsarna. Vem orkar peta ner ett och ett med lagom stora avstånd? Men ikväll vet jag inte vad som flög i mig. Jag var väldigt noggrann. Hoppas bara det ger resultat också. Jag återkommer säkert med en rapport när det börjar knaka av växtkraft i bäddarna.

Nya redskap med träskaft gör mig glad.

Vitlökarna som petades ner hösten 2014 växer vidare. Det är verkligen en tacksam växt att odla här i norr! Rekommenderas varmt! I bakgrunden skymtar rabarbern. I helgen ska jag baka vårens första paj. Håll utkik efter receptet inom kort, för det är värt att testas kan jag lova!

Islandshästar, vitsippor och vårskrik

Jag promenerade förbi en grannes tomt härom dagen. Det är en gammaldags trädgård där det märks att rhododendro och vitsippor trivs som fisken i vattnet. Det var vitsipporna som fick mig att tänka på en underbar dag jag var med om för några år sedan.

Jag fyllde jämt och fick en tur på islandshäst i födelsedagspresent av en vän. Eftersom jag fyller år i mörkaste januari bestämde vi oss för att ta ridturen i maj. Vårblommor och fågelkvitter lät som ett bra upplägg. 

Dagen D närmade sig. Jag stod utanför jobbet med lite fjärilar i magen och väntade på att Hanna skulle hämta mig med bil. Vi hade prickat in vädret perfekt. Himlen var klarblå och en ljummen försommarvind träffade mitt ansikte. 

Vi skulle rida en bit längs Höga Kusten leden. Där ute är precis så vackert så man aldrig vill åka därifrån mer. Bilturen gick smidigt. Vi skrattade och pratade så där lättsamt som nära vänner gör. 

Efter någon timme var vi framme. Svängde upp på en gårdsplan mot ett stort boningshus och ett stall. "Hej och välkommen" och lite småprat med mannen som skulle följa med oss på turen. Vi gick för att hämta hästarna. Förstår inte varför pulsen ökade så. Jag som ser mig själv som rätt modig. Hästarna kikade nyfiket på oss. Plötsligt var det dags att sitta upp. Jag kände mig förväntansfull. Satt bra i sadeln tror jag. Tummade lite på tömmarna. Kändes verkligen fötterna rätt i stigbyglarna? Jo då, nu var vi redo.

Hästarna började röra på sig. Vi genade över landsvägen in i skogen. Jag försökte slappna av och lita på hästen. Det märktes att den visste vart den skulle. Jag var tyst och djupt koncentrerade på att hitta rytmen. 

Plötsligt var vi omringade av ett hav med vitsippor. Vilken syn! Det vackra tog sig långt in i mitt bröst och värmde hela mig. Hästarna frustade. Nu började det gå uppför. Dags för samtliga att skärpa till sig lite mer. Hovarna parerade vant bland stenar på stigen. Högre skulle vi. Och högre. Längst där upp tappade vi andan för en stund. Det vackra har en förmåga att påverka oss så bara vi själv vill.

Så bar det utför och vi red in i urskogen. Solstrålarna gjorde sitt bästa för att hitta in mellan de tjocka trädstammarna. Ljuset landade mjukt i mossan. Så tyst det hade blivit helt plötsligt. Här inne kvittrade inte fåglarna lika ivrigt som ute i lövskogen. Lite magisk känsla. För en stund kände jag mig som Ronja Rövardotter och fick lust att brista ut i ett vårskrik. Visste inte vad hästen skulle tycka om den saken så jag nöjde mig med att nynna lite på en melodi istället. Jag blundade och lät mig uppfyllas av alltihop. Solskuggan fladdrade förbi ögonlocken. Där och då fick jag mitt andra så kallade big moment för dagen. 

Vi kom ut på ängsmark och började tölta. Så roligt det var! Nu kände jag mig mer modig. Vinden tog tag i i håret på både oss och hästarna. "Vill ni prova att galoppera lite", frågade mannen. Ja, varför inte tänkte jag eftersom jag hade bestämt mig för att den här dagen var en modig dag rakt igenom. Jag tror att min vän tänkt likadant för plötsligt satte hennes häst av i galopp. Och framför henne såg jag färdledaren sticka iväg. Och det var då jag kände att galopp kanske inte var ok ändå... Hanna lutade plötsligt oroväckande i sadeln och benen var överallt utom i stigbyglarna. Nu var det istället hon som gav i från sig ett sorts vårskrik. Hur det gick till vet jag inte men hon lyckades sitta kvar på hästryggen. Jag höll andan och bestämde mig för att galoppera högst någon meter eller så. Det gick bra men kändes inte säkert. Tölta var mer min grej. Och Hannas också för den delen. Det var vi väldigt överens om. 

Strax efter denna pulshöjare kom vi ut på landsvägen och längre fram skymtade stallet. Redan? Precis när vi börjat få kläm på det här med islandshästar. Vi sa hej då och kände omedelbart att detta var något vi gärna ville göra om inom en snar framtid.  

Nu var det dags för nästa del av födelsedagspresenten. Vi skulle nämligen åka vidare till min väns stuga som låg bara en bit bort. Där var det mat och bastubad på menyn. Och mera prat och mera skratt. Och ett par vågade dopp i 10-gradigt havsvatten. 

Lätt att känna tacksamhet över sådana minnen. Över fin vänskap och spännande ögonblick. 

Värme nu tack!

Nu händer det. Tulpanbladen visar sig. Och Kungsängsliljorna kämpar för att visa sitt vackraste. Snart. Mycket snart. Och sedan kommer allt det andra. Perenner mest överallt. Så har jag byggt upp mina rabatter.

Värmen kom en stund igår och sedan kom åska och hagel. Sådan är årstiden i våran del av Sverige. Vet att det är så. Men hoppas alltid att det inte ska ske. 

Nu får värmen ta kommandot! Eller hur? 

Många lediga dagar ligger framför oss. Hoppas vi kan jobba i trädgården och njuta av vårens dofter och ljud.

Må fint du där ute.

Ett minne från havet

Vi körde österut. Det var jag som längtade. Du sa ok vi kör. Om en timme. Havet precis som det vill vara. Jag förväntansfull. Du upptagen med att köra bil. 

Fikakorgen packad med godsaker. Hemgjord jordgubbssaft och sockerkaka med rivet citronskal i. Kaffe. Mungoda muggar. Något mjukt att sitta på.

Jag vilade blicken på en vildvuxen sommaräng. Den bredde ut sig ända bort mot skogskanten. Kossorna som betade i solen. En skock med får i hagen intill. Blå himmel och fågelsång.

En medryckande låt på radion. Vi sjöng med båda två. Känslan av samhörighet bredde ut sig i bröstet. Att en enda sång kan kännas så mycket.

En korsning bort och så vägen rakt fram. Snart framme. Jag förväntansfull. Du upptagen med att köra bil. 

Plötsligt uppslukad av det blåa. Himlen som möter havet och tvärtom. Sådär så att man inte ser någon början och slut. Mäktigt. Pålandsvind. Stenarna. Uppvärmda och redo för fikagäster från inlandet. 

Du som föste undan hårslingan från mitt ansikte så jag skulle se havet bättre. Jag som masserade dina axlar mjuka inför bilfärden hemåt. 

Andetagen. Salta.

Som det kan vara. Tillsammans.