 |
Såhär kan jag bli stående hur länge som helst. Älskar att fästa blicken längst bort, vid havshorisonten.
Frihet och kraft är orden. Doften, ljudet, rörelsen. Blundar. Andas. In. Ut. I takt med vågornas rörelse längs strandlinjen.
Det kan storma. Det kan vara lugnt. Känslan består. Frihet och kraft. Enormt, underbart och farligt på samma gång.
Kom att tänka på en påsk för rätt så många år sedan. Innan vi fick barn var det visst. Så om vi säger si sådär 20 år sedan. Ja, herregud vad tiden flyger! Jag fick sambon att förstå att vi behövde havsluft innan påskbuffen vi var bjudna till nästa dag. "Men det är ju så dåligt väder", sa sambon. "Men vid kusten skiner alltid solen", sa jag. Vi packade fika och susade iväg de cirka 6 milen ut till kusten. Norrfällsviken fick det bli. Jag såg fram emot att titta på havet och fika lite. Sambon hade fortfarande inte bestämt sig för om utflykten var en bra idé överhuvudtaget. Redan på väg ner mot vattnet insåg jag att skitvädret tydligen hade kört ikapp med oss. Dimman låg tät, vinden ven och regnet piskade mot våra ryggar. Såg inte en havshorisont så långt ögat nådde. "Passa på att andas nu då", sa sambon. Jag låtsades inte höra. Vi sa inte mycket. Drack kaffe med havssaltad bulle. Jag gick en sväng extra bland stenarna för att liksom bevisa att det inte finns något dåligt väder utan bara väldigt dåliga klädval... Jaha. Det var det. In i bilen och hemåt igen. När vi kommit ungefär halvvägs blev det tvärstopp. Bilen ville inte köra en endaste meter till. Vi ville väldigt mycket mer. Komma hem till exempel. Stendöd var ordet. Sambon ringde en livlina som bodde ett par mil bort. Japp, han kunde komma. Phu, vilken tur. Han visade sig var duktig på att meka dessutom. Ett par timmar senare rullade vi vidare. Jag hade en hel del jag ville säga om den där bilen, men insåg att det var bästa att inte nämna något. Inte precis där och då i alla fall. Och ja, havet har jag såklart återvänt till många gånger efter den där incidenten. Både med och utan sambo ;-) Visst är det roligt med minnen? |
fredag 21 mars 2014
Andas hav och äta saltad bulle
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Härlig blogg du har Lotta �� Tänkvärt, fina bilder, personligt och igenkännande. Dej ska jag följa ��
SvaraRaderaTack Malin, så roligt att höra! Då ses vi igen. Skapa dig en fin dag :-)
RaderaHavet och fjället! Det är outstanding oavsett väder:) tror det ligger just i det där med horisonten.... Och kraften. Fel hanterat blir härligt härligt till farligt farligt...// hewomen
SvaraRaderaså rätt så rätt, Hewoman :-) samma känsla uppstår när jag står på en fjälltopp och du med har jag förstått ;-) vi keep it up :-) ses igen
RaderaVad skönt ändå att du fick sambon att följa med till en stunds avkoppling med havsluft, bara det en bedrift! Alltid din positiva livsinställning jag försöker minnas och välja då de mörkare dagarna drar ner sinnet. Trots salta bullar och havsstänk.
SvaraRaderaOj så stort att få vara en del av din källa till livsglädje Eija. Vi ger och vi tar emot... Det kanske rent av blir en puss till påsk ;-) Havet drar, och bergstopparna. Det är det där med horisonten...
RaderaJag känner själv stor dragningskraft till havet, man blir så levande och närvarande i dess närhet. Det har en lugnande effekt samtidigt som det är respektingivande. Även om ni inte fick det bästa vädret, så smakar aldrig fikat, så gott som när man får äta det ute..... Sen vet jag inte vad det är med dig och bilar Lotta..;-)
SvaraRaderaPrecis, njuter bäst av havet när jag står vid strandkanten. Och du...bilar och jag...och du har en egen härlig historia som jag aaaldrig kommer glömma. Hahahah ;-) Kram å välkommen tillbaka till bloggen :-)
Radera