Lycka är

Lycka är

en stund längre än du tänkt

en stund längre än du trodde

att landa i

att bjuda sig själv på


för att du är värd det sedan länge


och många gånger igen


Fingertoppskänsla.



Marmelad på nygräddat bröd.

Kaffe. Mörkrost. Eko.

Två koppar minst.



Det är lycka för mig.


Och bara som vardag för någon annan.

Sådana är vi.

O
l
i
k
a

När något träffar mitt i hjärtat

Du vet den där känslan när något träffar en som blixten mitt i. Precis. Direkt. Ingen tvekan. Mitt i. En plats som känns i bröstet. Som du inte visste fanns. Som en eld brinner där inne, här inne. Och sekunderna blir utan tid.

Något vaknar, något brinner, något värmer som en kram från den du ville mest.

Så gick jag på stigen i solskugga och annat. Bland grönt. Mötte bilar och människor. Visste nästan vart vi skulle gå. Mina ögon var som nya.

Och så syrsorna som inte får värmeslag. Kisspausen. Viktig för att kunna tänka på annat än panik. Kissa ofta.

Och så mycket sol, sanden och stranden och havet. Utbrett. Brett. Överallt och ivrigt. Pulserade mot sanden. Som namaste i mig och andetagen lätta. Och inte tankar. Bara horisonten. Som allt som behövdes. Att sitta och sitta och känna. Blunda. Andas. Le.

En fikapaus. En flaska vatten. Ormgropar att inte gilla. Kostigar. Fyren viktig. Stenkaos och perfektion. 

Så tänker jag plötsligt. I nästa liv blir jag en fågel. Låter vinden föra mig vidare. Mäktigt att guppa fritt på vågor utan kallsupar. Ingen hajmat. 

Flyger högt och högre. Trädtopparna som grässtrån.

I all enkelhet. Viktigt med stunden. Jag. Du. Semestern. Och vi som hade vett att njuta. 

Tacksamhet. 

Österlen i mitt hjärta.

Sanningar och sanningar

någon sa vem du var

och du tappade orden

och det brydde sig någon inte om

för någon hade fullt upp med att sprida sanningar omkring sig

någon sa vem du var en gång till

och ditt syre tog slut

och det brydde sig någon inte om

för någon hade fullt upp med att sprida sanningar omkring sig

någon sa en gång för alla vem du var

och du blev genomskinlig

och det brydde sig någon inte om

för någon hade fullt upp med att sprida sanningar omkring sig

något har sagts

något blir aldrig mer som förut

och ändå går solen upp imorgon igen

Att hitta ro trots oro

Den där kvinnan, mamman, sambon, världsmedborgaren som älskar och andas och hoppas och tror, men som aldrig kan få ro.

Den där kvinnan, som är jag, som är tankar och frågor och svar. Som kan gråta fast solen skiner och som kan skratta fast det regnar.

Vi är många som är där vi är. I ro fast oro. Och vi skapar hela tiden. För att det inte går att andas utan.

Det kan visa sig genom en tanke som måste bli till ord och på andra sidan är den där bästa dikten plötsligt skriven. 

Det kan vara en spade i jorden, som formar den där trädgården som dina ögon badat i bland tankar och drömmar så länge.

Det kan verka som ingenting, men som plötsligt blir den vackraste stjärnhimlen vi någonsin skådat.

Eller så målas köksstolarna i en ny färg och genast önskar vi att alla nära och kära satt med oss runt köksbordet. 

Vi är många. Jag och du och du. Och vi lär oss mer och mer varje dag. 

Oro. Ro. Och att finna ro. Att göra det bästa fastän vi står mitt i stormens öga.

Naturlig skönhet och lite kokosolja

Det där med skönhet är som det är. Vad är det? Vem är det? Hur blir man det? Är man det redan från början? Vem bestämmer? Vad avgör? Hur skön kan vi bli?

Finns bara ett svar. Du duger precis som du är. Inga krämer i världen kan stoppa dig från att vara den du är bästa på att vara - du! Ja, du! Smaka på den du!

Jag fightas mot tyngdlagen. Står på huvudet så ofta jag kan. Ja, det kallas yogapose. Tycker det hänger lite överallt i ansiktet. Vill säga stopp! Men inte lyssnar tiden på mig. Medicin för slät hud finns det? Njaaae. Är man snart mitt i livet så får man ta det som det kommer. Men om det kommer för fort då? Jag vill vara som en persika! Slät och mogen! Och underbar!

Några bra sätt kan vara dessa: Tänk glada tankar, gör yoga varje dag, bry dig om dig själv och andra. Gör sådant som gör dig glad. Ät mycket grönt och ännu mer än du tänkt. Dryck livets dryck ofta (ja, jag menar vatten). Vegetarian är jag inte men jag äter vegetariskt flera dagar i veckan. Kött någon gång ibland, men då ska det vara naturbeteskött helst av allt. Jag känner en bonde som kan det där med kött och eko och allt möjigt bra. Hon heter Eija och är en förebild för många. Ja, det är  är bara att sträcka på sig norrfridnaturbruk!

Har upptäckt en kräm som jag tror slår vilken dyrgrip som helst där ute i butikerna. Den heter kokosolja är ekologisk och passar utmärkt som nattkräm i ansiktet. Jag tar den förresten även på nagelbanden och på fötterna. Det låter galet och ja, det är galet bra! Rekommenderar dig att prova. Lukta kokosnöt är väl inte det sämsta som finns. Eller?!

Ja, sånt är livet runt mitt i livet.
Go kokoshelg på dig!

Du är värdefull

En person i mitt liv lättade sitt hjärta...

"Ibland finns jag inte. Som till exempel en dag i april".  

Jag funderade på det vännen sagt. Sorterade lite inombords. Känslan är värd att tas på allvar. Försökte se på mig själv och mitt eget liv. Jag är värd att tas på allvar. Alltså är alla andra i min omgivning det också. Inte kanske. Bara att. Precis så.

Jag sa: Jag ser dig! Du finns, du syns, du är värd att må bra! Det kan ingen, ingen ta ifrån dig.

Du förstår, det dumma folk gör att de envisas med att jämföra sina nära och kära med varandra. Pappor med söner. Mammor med döttrar. Kors och tvärs. Saker som sagts och inte. Ouppklarade bråk, eller i bästa fall kärlek. Saker som har en förmåga att flytta in i nästa generation och nästa och nästa. Saker som klarar av att bo in sig riktigt bra och till slut vägrar att lämna. Till slut undrar man vem som styr vem.

Missnöje kan vara som groddar. Växer snabbt om det vattnas. Frågan är vilken törst vi väljer att släcka. Vilka eldar vi väljer att mata lite till.

Det är så lätt att falla in i onyttiga mönster. Varför inte välja det bästa på en gång? Tar mindre kraft. Ger äkta glädje. Föder inte ånger.

Det finns så mycket vi gör för att någon annan gjorde det före oss. Kan skada. Kan värma. Det gäller att se vad som är vad. Vart är jag på väg? Vad vill jag nå för mål i livet? Hur kan jag göra för att ta mig dit? Utan att skada andra. Eller mig själv.

Så varför upprepar vi ändå dessa mönster? Som gör så att vi inte finns på en hel dag eller först efter tre soluppgångar och fyra fullmånar. 

Jag sa: Är man mitt i något orimligt, så ska man säga "stopp"! Det där får du ta med någon annan, det där vill jag inte höra. Det gör mig ledsen". 

Kanske blir de lite småkränkta de där typerna som tror sig ha rätten att tycka saker om dig. Såklart. Lite naggade i kanten. De får i bästa fall en kalldusch, som leder till en tankeställare. Och fler tankar. Och i bästa fall vaknar de upp ur sin bubbla, som kallas repris på någon annans ouppklarade liv.

Jag sa: Jag ser dig! Du finns, du syns, du är värd att må bra! Det kan ingen, ingen ta ifrån dig.

Ett helt liv. Och du är ok varje dag.

Våren, ljuset och oron

Så vaknar våren. Jorden luktar bäst och lite skit.  Luktar förändring. Ljuset som blir ljusare. Och mera liv överallt. Många tankar och önskningar famlar runt i sinnet. Nu är det dags. Eller aldrig.

Vi är många som vill men inte vågar. Och vi är många som vågar fast vi inte vill. Som hon i den här berättelsen. Som letar och letar fastän det bästa finns alldeles inuti. Och varje resa börjar och tar slut. Och vi lever som mest alldeles mitt i...

"Att längta längre bort än man törs åka. Sådan var hon. Det var det där ljuset som drog. Lovade så mycket. Gjorde drömmarna mer levande. 

Hon tänkte starta före solen. Längtan och förväntan som drog och slet i henne och ville så mycket mer. Blyskorna som drog åt andra hållet. Som att längta långt bort, men ändå vilja vara nära det det som känns invant och tryggt. 

Resan. Redan bestämt. Den var hennes. Allt förberett från tandborste till kameralins. Hon ryckte till när Smirra strök sin kärlek kring hennes smalben. Hon kurrade så högt vid beröring. Som om hon var omättlig på kärlek, men bara när hon själv ville. Det mysiga och invanda. Som om den fyrbenta visste mer än hon själv. Och kanske att det var så. Trygg tanke. Djur hade ju förmågan långt bortom det sedda.  

"Vi ses", sa hon och satte solhatten på plats. Hej då var inte hennes grej. "Vi ses", ett perfekt avslut. Inga tårar. Packningen kändes lätt. Kanske inget mera. Bara lätt. Som packad för just "vi ses".

Hon tog ett stadigt grepp om resväskan. Som om den gav henne balans. Vill. Vill inte. Dubbeldörren gled upp ljudlöst. Hon som alltid retade sig på att det knarrade. Hade han oljat in den i morse tro? Hon tittade ner mot sjön. Där på bryggan stod han som inte var beredd att säga "vi ses". Han blickade ut över vattnet. och armarna hårt runt sig själv. Hon höjde handen som för att vinka åt honom. Tvekade och tog ett hårdare tag runt väskan.

Bilen rullade ut från gården. Hon tvekade lite på gasen. Hon föste bort en blond hårslinga som envisades med att ramla ner i ansiktet hela tiden. 

Var det så lätt? Bara gasa. Bara styra. I backspegeln timmerfasaden, som om den ville vinka henne tillbaka till det trygga. Han med katten i famnen. Hemma och stabilt och varmt med alla kakelugnar. Trygghet och morgonkyssar. Men nej, nu var det framåt som gällde. Trotsa rädslan. Säga ifrån. Utmana. Som det måste bli förr eller senare. Nu var det hennes tur. Att följa hjärtslagen. Stå emot alla stillastående ögonblick. Rädda sig själv. För vilken annan skulle kunna laga såren? 

Hon tryckte foten på gaspedalen. Lite mer än hon vågat förut. Känslan kittlade fint i magen. Spänning. Vinden i håret. Hon kramade fingrarna lite hårdare runt ratten. Solen och förväntan. Så väldigt välkommet. 

Solen klättrade vidare. Hade modet att blända henne. Solkatterna visade vägen. Där var raksträckan vid Svedboms gård. De nymjölkade kossorna som råmade. Guldfärgade sädesfält. Daggen som lämnats kvar från sommarnatten. Glittrade som diamanter ovanpå gräsbäddarna. Bortanför hagen rörde sig älven söderut. Bergets blågråa skiftningar. Fågelhimlen i perfekt formation.

Vinden lyfte hennes hår. Kittlade henne i nacken. Hon lät det bestämma själv, virvla omkring i full frihet. Hon andades djupt. Något väcktes till liv. Energin började sprida sig. Nog kände hon lättnad i bröstet. Något nytt och nyttigt.

Hon närmade sig. Andades in. Växlade ner. Fyrvägskorsningen. Bestämma sig. Hjärtklappningen när hon valde att svänga utan att tveka. Höger. Mot det nya. Möjligheter. Speglingar och uppehåll. 

Hon började sjunga högt. Hon var glad. Och lite sorgsen. Det kändes som en märklig blandning. Borde hon skämmas? Men nej. Inte.

Kanske inget mera. Bara lättnad. Och lite tomt.

Och en obokad returbiljett".

Söndagsbrunch med gäster på menyn

Brunch är superhärligt! Idag blev det extra trevligt eftersom vi hade bjudit in vänner.

Menyn bestod av broccolisoppa toppat med små ostpajer och groddar. Bovetepannkakor med frukt, bär, frön och grädde. Bacon, ägg och vita bönor för de som gillar sådant (några av ungdomarna blev extra glad över den köttiga kombon).

Och som vi åt! Mycket och länge. Det är så jag trivs allra bäst, med nära och kära  runt köksbordet och med god mat på tallrikarna.

Bovetepannkakor har jag aldrig gjort förut. Vego all in. Stekte dem till och med i kokosolja. En rolig utmaning. Upptäckte att de ska stekas väldigt tunna för att bli bäst. Får öva mer på det en annan gång.


Vill du har recepten så självklart! Den på broccolisoppan kommer här nedanför. Pannkakorna har jag lånat ur boken Green Kitchen Travels (se sid 217). En superbok väl värd att ha i synlig i kökshyllan. 

Visst är det väl dessertkänsla på pannkakor. Blåbär, kiwi, bananer, toppat med kokos och pumpakärnor fick det bli denna gång. Och så ringlade vi honung överst. Galet gott! Just ja, gräddklicken fanns också med.

I lördags morse satte sambon surdeg, som skulle jäsa över natten. I morse gräddade vi dem. Resultatet blev tre underbara levinbröd. Passade perfekt till soppan.


Broccolisoppa
här för 4 pers

2 fina buketter broccoli.
1 stor gul lök.
6 dl vatten.
1 dl matlagningsgrädde
1-2 grönsaksbuljong.
Svartpeppar, cayennepeppar och ev lite mer salt.

Jag gjorde soppan kvällen innan.

Skär löken smått. Bryn den i kastrull med olja. Koka broccolin mjuk.
Jag använder bara kokspadet om jag jobbat med ekologisk broccoli. Annars tycker jag du ska plocka upp dem med en hålslev och hälla bort vattnet.

Alltså. Mixa lök, broccoli och vatten lite i taget. Häll över i en kastrull successivt. Det ska bli en slät soppa. Smaksätt med buljong. Häll ner grädden. Smaka av. Låt puttra en stund. 

Ostpajer
4 ägg
2 dl ost med attityd
4 msk grädde
kanske lite kryddor med sting

Rör ihop allt. Fördela i smorda muffinsformar. Jag tog små formar denna gång och fick till 12 stycken. Annars blir det ca 6-7 stycken med stora formar.
Grädda i 175 grader. De små i cirka 15-17 minuter. De stor i cirka 20-25 minuter.

Önskar dig en fin brunch!

Kära Bodil Malmsten...

Kära Bodil... 

Hej! 

Dig har jag mycket att tacka för. Min vandring bland ord i knut och sedan det lätta. 

Tack.  

Kanske en rosa vallmo skulle få dig att kräkas, men ja, jag utmanar. Liksom du gjorde.

Någon sa 71 år. Jag har aldrig tänkt dig som åldrande. Mera som en gestalt som står med svärdet och inte låter blodet hejda en sanning. 

Om någon skulle be mig välja ett djur för att gestalta dig skulle jag svara dagsländan. Vackrast i nuet. Beklädd med både skirhet och pansar. En dag vaken. Nästa inte. Och återkommande igen och igen och igen. Att kämpa. Att njuta. Att leva. Att inte. Förbannat ont. Ljuvligt nära.

Den där malande oron, missnöjet och lyckan. Livet som knackar på och kanske att vi öppnar dörren. Men bara kanske om dagen är en bra dag. Just så tror jag du skulle gjort (alltid eller ibland, är strunt samma). Liksom jag. Knack, knack.

Orden. Ordningen. Närvaro. Att finnas. Att inte finnas. 

Som du svarade en journalist när hon frågade om du tycker om att skriva. Ditt svar var rakt på i 180 knyck "Nej!, men allt annat är ju så förbaskat tråkigt". Sedan ett skratt. Och ja, jag såg glimten i dina ögon. Braiga och modiga Bodil!

Och jag kan ana hur din livsvandring sett ut. De där förbaskade orden som inte kan lämna sinnet ifred. Surrar omkring i huvudet som en jädra bisvärm. 

Och belöningen. Som honung. Ibland.

Alltid är en sanning. 
Aldrig är en lögn.

Kära Bodil...


Inte visste du ens om att jag fanns här under fullmånen, solskenet, regnskurarna och  äppelträden. 

Jag har mött dig i många dagar. Men ibland har jag inte orkat med dina sanningar.  Ärligt. Ja. Trassligt. Ja.

Många böcker blev till. Många har jag läst. 

Tack!

och kanske dessa ord når dig en vacker dag när du kliver ut i lavendelfältet och lyfter blicken ut över havslinjen, drar en hårslinga bort från ansiktet, och glimmar till, trots allt.


Kära Bodil...


Vi lever nu. 


Sedan 

inte 

mer.

Nej till cancer, ja till livet!

"Jag har cancer" sa du.

Min allra första tanke var: "Du ska ju alltid finnas"! Det ska du. Som du är. Som du. Såklart.Sedan stirrade jag på dig och fattade inget. Jag försökte se den feta hemska textremsan som du hade kastat upp framför mig, men allt blev så ruttet, genomskinligt och vattnigt för en stund.

Cancer.....är det såhär den ser ut, tänkte jag sedan och tittade på min vän, som såg ut som hon alltid brukar göra.  Så där obekymrat naturligt rufsig och strålande som bara hon kan.

Jaha, då får vi ta det då, tänkte jag. Tog ett djupt andetag och kramade om henne hela dagen.

Om tankar och sorg har vandrat genom mig i omgångar vad ska det då inte ha gjort för dig under den här påtvingade resan. Behandlingar. Biverkningar. Återhämtning. Mycket hår. Lite hår. Inget hår alls. Glad. Ledsen. Blandat och skakat alltihopa.

Vi är många som är skakade. Vi är många som älskar dig! Framför allt älskar vid dig!

Precis i samma veva som jag fick veta att du var sjuk hade jag lyssnat på ett framträdande med Poetry slam. Det var nytt för mig. Och hade gjort mig nyfiken på formen. Försökte återskapa den språkrytm jag hört den där dagen. Ja, jo, det kanske är något att närma sig, tänkte jag. Försöka duger. Så en dag när jag tänkte extra mycket på det orättvisa som drabbat dig så kände jag mig så rasande. Och orden, ja de började flöda.

Det här är till dig vännen (om du vill):

Det kom ett bud
och det var du
som sa
jag mår inte så bra
jag mår inte så bra.

Tvärt om från igår
se så fort tiden går,
säg vad är det vi får?

Det vi tar, vem ger?
Öppnar själen, vem ser?

En minut kan bli ditt bästa du
En hel livstid - säg
ska jag börja leva nu
eller nu?

Och där står hela du
med svärdet höjt för kamp,
fast du gråter skrattar du
och tvärtom ibland.


Eldsflamman som är du
som måste leva nu.

omfamnar det du ser
trasig i håret
men du ger och ger.

Trasig i håret
och med strålad själ,
du vet så mycket
och jag vill dig väl.

Stick iväg!
Fuck you cancer!
Fuck you!

Och till dig
och till you
säger jag bara
det bästa ögonblicket
det är du!

Det är ingen fara,
det är ingen fara,
jag målar din bilder
säg vart vill du fara?

Till Marocko,
sa du en gång.
Vi skulle njuta av nya andetag
bland kryddor och sång.

Jag målar dina bilder
säg vart du vill gå?

Eldsflamman som är du,
stick fucking cancer!
Stick!
Fuck du!

Du blir lite naken
och fryser för att livet tittar djupare in,
nu ska du smycka dina armar
och vrister med gyllene ting.

Glittra vacker gång på gång.
Dansa hela natten. Och sjunga livets sång.

Väntan är det värsta, säger du.
Och frågar mig: Är jag fucking cancer?
Jag svarar: Nej, nej, du är du!

Och vem är jag
som inte sa,
du blir bra,
du blir bra.

Varför smyga när livet är nu,
och för att du är du.

Du är elementen
allt i ett,
det du känner
det blir inte lätt.

Jävligt svårt under en tid
säg vad är viktigt,
säg vad är ett liv?


Det går en stig
bortom dina fötter,
så kom,
flyg med mig fågelvägen
bort från svarta rötter.

Så ser vi sol och måne
och allt på en gång
ett ögonblick som är för evigt
och en väg som är lång.


Om det måste
så måste det bli,
du gör dig frisk,
jag gör dig fri.


Nu dansar vi
och plötsligt
finns inget då.
Nu är nu
det är skrattet
och jag bär dig
mjukt på tå.

Det är så
det måste gå,

det måste gå.


Vilken jävla karta bryr sig
att du är bruten
och kompassen likaså,
låt oss söka mening.

 Så finns det saker bara du kan förstå,
som måste skrapa bort skiten
när vi andra knackar på.


Och där står hela du
med svärdet höjt för kamp,
fast du gråter skrattar du
och tvärtom ibland.

[By me]


Nej till cancer!
Ja till livet!