Någon minns allt...

Någon väntar

Någon har gått


Någon somnar in och vaknar inte mer


Någon sträcker ut en hand

Någon tar emot den


Någon fryser i själen
Någon värmer ett hjärta


Någon väntar

Någon har gått

Någon minns allt

Någon vill bara glömma 

Lyckad kväll med ungdomarna i köket

Vilken lyckad kväll hos våra vänner! Ungdomarna i köket och föräldrarna....ja vi satt mest och väntade på "varsågod" och hade det mysigt i soffan.

Vi är två familjer som känner varandra sedan många år tillbaka. Våra barn är som syskon. De växte upp som grannar i ett sekelskifthus, som låg som på landet fast mitt i stan. Sedan flyttade vi alla från det vackra huset. Nu bor våra vänner på landet och vi i stan. Allt med guldkant! Det ger glad själ att tänka på. Vi har alltid roligt tillsammans.

Skratt och vänskap.

Jag känner enorm tacksamhet.

Tack tack tack!

Till middag ja...17-åringarna gjorde mustiga italienska köttbullar med färsk pasta och 15-åringarna knåpade ihop en oemotståndlig kladdkaka med grädde.

När vi tackade för maten syntes nöjda glimtar i deras ögon. Så roligt det måste varit att få uppleva för dem.

Det vet vi ju alla hur det känns att ha gjort något som andra hyllar. Bekräftelse behöver alla. Likaså utmaningar.

Prova att låta era ungdomar styra i köket. De och ni kommer att bli hur nöjda som helst.

Vitlöken ner och rödbetorna in

"Från varmt till kallt

från rörelse till det frusna


tålmodig väntan



från ljus

till det mörkaste mörka


att beskåda

stjärnor i oändlighet"

[by me]

Igår insåg jag att oktober rusar vidare och mina vitlökar ligger kvar på köksbordet. Minusgrader igår. Frusen jord. Frusna fötter i ofodrade gummistövlar. Dubbla handskar. Ivrig att få ner vitlökarna i jorden. Nu ska det ske. Gärna tidigare innan allt riskerar att ha frusit fast. Men inser att denna oktober visat sig från den milda sidan. Bäst att förstå och agera innan vintertäcket bestämmer allt. 

Djupa hål. Klyfta för klyfta. Rad för rad. Så nästa år skördar vi dem i slutet av sommaren. Vilken resa! 

Senare än någonsin, men så blev det bara. Att lägga in rödbetor är ju kul! Kokas med båda "rumporna" kvar. Sedan är det bara att skala av ytterhöljet, skiva dem och göra lag och hälla över och voila så står en gudagod burk i kylen och väntar på rätt tillfälle. Kryddar dem med färsk pepparrot, som växer så det knakar hos mig. Och så i med några senapsfrön. Ibland toppar jag även med vitlök. Prova vad du gillar mest. 

När vi ätit gott kött ena dagen och det blir lite över så skriiiker bitarna om att bli en hemgjord pytt i panna. Det är då vi plockar fram de hemgjorda rödbetorna och njuter på ett alldeles speciellt sätt. Gärna massor av färsk persilja på toppen.

Jag minns när sonen som gillar Felix "bit i kubik" fick hemgjord pytt för första gången. Han grät och ropade efter sin goda Felix. Jisses, tänkte jag, här behövs mer av det äkta. Och på den vägen är det......även om sonen prisar köpepytten när han kommer hem vrålhungrig efter skolan. Får väl gå någon gång ibland, säger jag.

Vi borde alla styra våra liv mot det äkta. Ett steg i taget, en dag i taget. Viljan finns. Det är bra. Så mår vi bättre och bättre. Människan, djuren, jorden.

Ladda med skratt och kramar

 "Det viktigaste är att vi kommer ihåg att skratta och kramas" brukar jag säga till mina barn. Kropp och själ får liksom sitt. Tror det kan hjälpa oss på vägen. I många situationer.

"En flyktig kram. 

Lång tröst. 

Ett skratt. 

Tillsammans. 

Något. 

Viktigt. 

Ser dig. 

Se mig. 

Vi ser varandra. 

Och hela världen ler".

[by me]

Naturen och trädgården på trappan

På affären finns massor av ljung. Men jag kände inte för det i år. Ville utmana mig själv istället. Nu blev det gjort. Jag  plockade lite i naturen och i trädgården. Genast känns det så mycket roligare att kliva in genom dörren. Du vet känslan när det är färdigt. Man står och betraktar och känner sig nöjd. Hämtar familjen och säger "se så fint det blev". Jaa, säger de och går in ingen. Jag kanske överdriver, men så enkla saker får mig lycklig.
 

Små fina pumpor på en bädd av granris. Det var första gången jag skördade sådana. De var gröna när jag plockade in dem. Sedan blev de orange. Spännande process. Blir väl något till Halloween av dem. Och kanske en pumpasoppa. Sägs vara gott.

Men såhär blev det med de små pumporna på granbädden. Och så en doft av alunrot bara för att. Plötsligt kom Hedwig susande. Jag blir lika lättad varje gång hon kommer hem helskinnad. Det finns ju så många faror där ute i skogen för en liten kattjej.  

En lykta, enris, alunrot och några trädpinnar ihopbundna med tjockt natursnöre. Duger fint tycker jag.

Oktober är fortfarande mild. Snö känns främmande. Som jag tänker varje höst. Hur ska man stå ut i kylan? Hur står vi ut? Står vi ut? Ja, på något sätt gör vi ju det.

Mycket bra blandat med en del svårigheter. Så får vi lov att ha det.

Allt gott till dig.

Goda gröna tomater

Vi som odlat i växthus i sommar har nog hittat en och annan grön tomat. Själv hittade jag många. Förstår inte varför de inte ville bli röda i år. Fel på jorden, för litet växthus, för varmt? Det måste jag ta och fundera på inför säsongen 2015.

När tomaterna inte vill bli röda så finns det en lösning på det problemet också.

För jag presentera en alldeles gudomligt god marmelad gjord på gröna tomater...häng med på receptet här nedanför.

Du behöver

1 kg tomater

En citron med skal och allt

2 msk riven färsk ingefära

7 1/2 dl socker

(använd ekologiskt så blir både kroppen och världen gladare :-)

Skiva och skär tomaterna och citronen i bitar. Lägg detta och ingefäran i en kastrull. Kokas snällt under lock i ca 25 minuter.

Häll i sockret och låt blandningen koka i ca 10 minuter till utan lock.

Nu doftar det ganska så gott kan jag tro.

Häll upp marmeladen i glasburkar som du gillar. Små är bra så håller marmeladen längre. Och det är trevligt att ge bort till vänner och bekanta.

Vill du hamstra så kan du lägga marmelad i plastburkar och frysa in.

Välj ett bröd du gillar och en dag som passar för att sitta länge och njuta.

Allt gott!

En grävling och en skräckfylld upplevelse

Det var meningen att jag skulle förtränga detta. Men när jag körde bil på väg hem från Sundsvall härom kvällen kom det upp till ytan igen. Och en intressant frågeställning som är värd att funderas på redan nu: Vad hade hänt om jag inte hade sprungit...?

Jag och en kollega hade varit på kurs i Sundsvall och körde över skogen mot Sollefteå. Det finns mycket skog i dessa trakter. Det började mörkna. Plötsligt såg vi en grävling som irrade runt på sidan av vägen. 

Oj, så liten och rädd den var, tänkte jag då.

Lika liten och oskyldig kändes inte den som jag stötte på härom veckan när jag kom gående ensam i skymningen...

Såhär gick det till; Det doftade nybakat bröd här hemma och jag skulle gå över till mamma och pappa med en påse för att göra dem glada.

Till saken hör att jag några dagar innan hade gjort mig rejält illa på knät under ett cross circle pass.

Min plan var att ta en promenad så gott det gick med blåslaget knä. Rörelse är bra, tänkte jag. Att gå till mamma och pappa var en lagom bit. Vi bor knappt en kilometer från varandra. 

De blev glada över både besöket och brödet. "Tack, snälla". Det blev lite prat kring allt möjligt. När jag skulle gå hem ville pappa ge mig några burkar äppelmos, som han gjort på gårdens äpplen. 

-Var försiktig med burkarna nu, sa han.

Javisst, svarade jag hurtigt och ställde ner dem i ryggsäcken.

Vi sa hej då och jag gick hemåt.

Det finns en bäck längs vägen. När jag kom ner mot den tänkte jag på hur fint den porlade. Och hur stilla kvällen var för övrigt. I samma ögonblick började det prassla ljudligt i gräset till vänster om mig. En katt låter liksom diskret. Detta prassel var väldigt tungt och ivrigt. 

Så jag tittar snett framför mig och ser ett vitt och svartrandigt ansikte som rör sig ner mot vattnet.  

Innan jag visste ordet av så hade primalhjärna börjat jobba på högvarv och signalerat fara med stora bokstäver. Fly, fly, fly! Jag tvärvände blixtsnabbt och sprang det snabbaste jag kunde. Det prasslade ännu mer bakom mig. Fick för mig att grävlingen var nära, så nära och skulle hugga mig i benet. Jag sprang verkligen för mitt liv. Det enda jag förmådde mig att säga var h-vete! Det var galet. Jag var galen. Grävlingen var galen (väl?) 

Till slut kunde jag knappt springa längre på grund av adrenalinet som pumpade runt i kroppen. Benen var helt stumma. Ryggsäcken snurrade omkring som en centrifug på högvarv.

Jag var nu tillbaka på mina föräldrars gård och ringde på dörrklockan som en galning. Med 200 i puls försökte jag berätta vad som hade hänt. Pappa hade mage att skratta åt min berättelse! Va! Jag som varit så nära döden för en stund.

För visst har vi väl alla hört att grävlingen inte alls är att leka med utan biter tag i benet och släpper inte förrän det knakar. Att de råkar vara närsynta och vegetarianer kan man väl knappast ta hänsyn till under omständigheter som dessa?

Det slutade med att kära mamma fick skjutsa mig hem med bil. Jag erkänner rakt ut. Vuxna jag! Rädd för en grävling. Ja, så var det. 

Väl hemma kändes kroppen fortfarande upp och ner och knät värkte av språngmarschen. Men jag log ändå lite för mig själv. Jag hade ju trots allt varit med om något som var värt att lägga ner i "livets ryggsäck". Och äppelmosen? Ja, burkarna hade som tur var klarat sig i flykten de med.

Jag vill inte skrämmas, men var redo, ibland krävs snabba ben där ute. 

Och ibland gör vi bäst i att stanna upp i livet och möta våra faror öga mot öga. Men detta kändes inte som en sådan gång.