Alla lika, alla olika

Alla lika, alla olika. I full blom i min trädgård, du vackra Akleja.

Se dig omkring. Så många människor det finns. Se så glad vi blir

 när någon väljer att se oss istället för att låta blicken 

passera rakt igenom eller långt på sidan om.

På sätt som du inte trodde var möjligt, pratar du helt 

plötsligt samma språk som någon du kanske aldrig tänkt på att ens säga hej till.

Jag träffade en kvinna. Hon och hennes man drev en hamburgerbar

 i min stad.

En dag klev jag in genom dörren och sa hej.

Hon var från Syrien. Längtan efter släkt och vänner var stor. 

Men många som gjorde henne glad fanns ändå i Sverige. Om än 

söderut.

Det hon längtade mest efter var att mänskligheten tog sitt 

ansvar för varandra. Vi pratade om fred och kärlek. Vi pratade 

om lätta saker och lite svårare. Allt som hon tyckte. Och jag. 

Vår ögonkontakt var äkta.

"Så roligt att träffas", sa hon plötsligt. 

"Tänk det tycker jag med", sa jag.

Hennes hår var korpsvart. Hennes ögon gnistrade i mörkaste 

brunt. Hon var färgstark och mycket vacker. Jag nordiskt 

finfjunig i kalufsen och med grågröna ögon. 

Hennes tankar var fyllda av drömmar och verklighet. 

Som mina. 

Så olika vi såg ut. Så lika vi såg på saker och ting.

Vi trivdes tillsammans en lång stund.

Sen måste jag gå. Så gick jag.

Det var det enda samtalet mellan oss. Vi såg varann på stan 

ibland och gav varann ett igenkännande leende. Det räckte för 

oss båda.

Ett tag därefter blev det så att hon och hennes familj flyttade 

från min stad.

Jag hoppas hon lever sitt liv på lätta steg.

Våra vägar passerade varandra.

Tänk vilken rikedom att mötas.

Kort och länge.