Så ville du inte mer...

Har inte tänkt på dig på många dagar. Men när jag stod här ute och andades in det nya efter en lång regntimme kom tanken över mig...så ljuvligt att leva. Så sorgligt att inte...

Du var en vän. En ungdomens gåva. Sen ville du inte mera. Vandrade bortåt. Som det kan bli när viljan inte går att laga.

Kära du.

Hur det blev.

Blev det som du ville?

Att jag inte visste…

Visste du hela tiden?

Hade du vandrat i många timmar

med det onda i allt som var ditt?

Liv

Tvivel

Kärlek

Hur är det möjligt att inte vilja andas?

Att lämna bort sig till andra sidan.

Inte mer.

Inte mer.

Kan jag inte se dig.

Ögonen skymmer.

Min hand här. Om du vill.

Så vilar du från allvaret och det ljuvliga.

Det goda och det onda.

Skrattet. Gråten.

Inte mer.

Inte mer.

Nu ser jag dig.

Du sitter vid den vita trädgårdsmöbeln 

som är placerad under en stolt lönn. 

Det nya gröna. Så förväntansfullt. 

En lätt sommarbris dansar genom ditt hår. 

Det fladdrar fritt. Du huttrar till. Du drar koftan kring barheten.

Spetsblusen nystruken. Du läser en bok. 

Bekymmersrynkan mellan dina ögon hårdnar. 

Är det allvaret som drar förbi? 

Kanske det duger så. 

Vore jag där skulle min hand strukit din hud fri.

Ingen att fråga. Kaffet i vit och blåblommig kopp. 

Det tunna porslinet, som smakar godare än kaffet.

Du sträcker på dig. Rätar på ryggen och lutar din längtan mot himlen. 

Det blåa i solens rike. Molnen bjuder upp till dans.

Dyrbarhetens sista timme.

Inte mer.

Inte mer.

[by me]