Livskris 4.8

Sommaren har stundtals varit skitjobbig! Ja, så var det sagt. Rakt ut. Utan fallskärm liksom. Pang och ont. Andra stunder har varit underbara. Visst sådant är livet. Det ljusa och det mörka. Men när dalarna är mörkare än topparna är ljusa... det är då det blir jobbigt.

Och ändå fick jag sträcka ut under hela fem veckor. Fem veckors semester. Det var skönt. Rekommenderas. Skapar mersmak. 

Tänker så jag tänker så jag tänker.... På vad? På livet. På tiden. På dagarna som rusar. På mina barn. Måtte de få ett fint liv. Miljöproblemen.... hur ska det gå för barnen och sedan deras barn. Hur kommer allt se ut? Tänker på sambon. Blir så arg på honom ibland! Och ibland är han så bäst! 

Mina vänner. Å så fina ni är. Och tack för att ni är ni! Vi träffas inte ofta, men när vi träffas ger vi varann av det bästa. Livskvalitet.

Jo, den där jobbiga känslan... Sommaren är inte bara underbar, grön och skön och fylld med gemenskap. Den kan vara skitjobbig och ensam och fisljummen! Ja du får ursäkta Ernst men ibland går det inte att renovera. Allt bara rasar!

Vad ska hända med allt tänker jag? Ja, det undrar jag också. Kloka jag pratar med mitt andra jag. 

Känner du igen det där när en liten du med vassa horn sitter och dinglar på den ena axeln och du med tindrande gloria sitter på den andra. Ibland tar liksom hornen över helt och hållet! 

Blir så arg! Arg är bra sägs det. Reaktioner överhuvudtaget är bättre än inga alls.

Ja ja ja. Så är det. Hur duktig måste man vara egentligen? Kanske lite ändå. 

Något måste göras tänkte jag och började gå varannan dag. Uppför och utför. Mot utsikten (gud så vackert vi bor!) och sedan ner igen. Det kändes bra. Blev glad och det var bra.

Koll på något är bra. Koll på benen. Men inte mer än så. Livet svajigt. Skönt att få göra det erkännandet för mig själv. Och ja, nu för den som råkar läsa dessa rader. Hoppas du inte blir besvärad över min ärlighet. Det behöver du inte. Jag skäms inte alls. Tvärtom känns det jädrans skönt att vara ärlig. Lägga livskrisen på bordet, så att säga.

Vet inte hur lång krisen är. Den går i vågor. Kaos kaos kaos. 

4.8..... ja alltså hur kan det komma sig att jag ska bli 5.0 om två år. Låter helt osannolikt. När blev livet så mitt i? Jag känner mig som 22 här inne. Du ser det inte med så känns det. Ja så känns det. Jag känns ju uuuung! 

Det var en konstig sommar det här. För första gången har inte familjen åkt på gemensam semester. Dottern är 18 och fick jobb hela sommaren. Inte att räkna med alltså. Livets gång Lotta. Ja, jag vet. Men det är väldans svårt att ställa om sig! Sonen hängde med mig och sambon till Stockholm en sväng. Så var vi tre alltså. Det gick fint. Vi hade trevliga dagar. Men ändå. Den där känslan. Inte som förut. Men något nytt. Något annat. Tiden som förändras.

Det får gå.

Det ska gå.

Det kommer att gå.

Yoga i alla ära men nu krävs det komplement. 

För att bli vän med tiden måste jag sluta fokusera på just tiden.

Jag läser en väldigt bra bok nu. Den heter "Konsten att höra hjärtslag". I ett avsnitt får huvudpersonen Tin Win ett gott råd av en munk: Ha tålamod. Sätt dig ner och meditera. Då kommer tiden att förlora sin mening".

Det ska jag. Det vill jag. Meditera blir bra.