Att inspireras av andra men behålla sig själv

Vi känner det inom oss. Men kommer inte loss riktigt. Känner att vi vill. Men kan jag verkligen? Vågar jag verkligen. Jag har ju aldrig..... Klart jag kan! Klart du kan! Det kan vi. Vi kan!

Ta till exempel det mest livsavgörande som finns bland oss människor. Vi behöver mat, annars dör vi. Laga mat. Äta mat. Njuta av mat. Mat för nöjets skull. Mat för att överleva. Anledningarna är tyvärr skiftande beroende på var i världen vi föddes och blev kvar i.

Jag älskar att laga mat. Skapa nya smaker. Slänga kokboken åt sidan precis när jag fattar vad just den kocken är ute efter. Sedan spetsar jag till smakerna liiite som just jag vill ha dem. Ändå. Alltid. Varför kan jag aldrig lyda dem från första deciliter till sista saltkorn? Skit samma. Jag trivs med det upplägget.

Klättra högre på stegen. Varför inte. Det är ju så jädrans roligt med smaker som lyfter en till nya höjder. Och så handlar det om att utmana sig själv. Att lita på sin egen förmåga. "Jag kan. Jag vill." (ett mantra kanske?)

Jag brukar tävla med mig själv när jag står i köket. Skulle den här maträtten räcka i Mästerkocken? Hade jag hunnit servera denna trerätters på "Halv åtta hos mig"? Ju fler kastruller och pannor jag har igång desto häftigare känsla. Disken blir mera disk. Men jag är noga att hela tiden svepa runt med disktrasan och "hålla arbetsytan ren" (som det brukar tjatas om bland kockarna på TV). Jag håller med dem. Det är roligare att skapa när det är fint runt omkring.

Tiden! Herregud, nu sa ju Jamie Oliver att detta skulle vara klart på 30 minuter Och en annan gång räcker 15 minuter. Och så kom jag på att jag ville ha lite färska grönsaker från landet.... ut å plocka! Där spricker bubblan för mig. Erkänner! Tiden rinner lätt iväg. (eller var det miss i planeringen?) Smakerna är jag oftast nöjd med i alla fall.

Något gott i glaset höjer maten till nya dimensioner. 

Drömscenarie: Många nära och kära samlas runt köksbordet och äter och pratar om smakerna och skålar och prata strunt och allvar. Gud så härligt! Ja, jättelyckligt!

Vardagsscenarie: Vi är fyra i familjen. Det finns härliga middagstunder då vi både pratar och lyssnar på varann och jag känner, "vilken härlig familj jag har"! Sedan finns det andra stunder då jag tänker, "herregud vi är en krisfamilj, kan vi inte ens äta middag ihop utan att bli osams"! 

Som tur är gillar hela familjen god mat. Och tre av oss hjälps åt att laga mat. Vilken lyx! Den fjärde går på inskolning kan man väl säga. Han lagar mest åt sig själv, typ var tredje timme... Tror det har att göra med växtkraft faktiskt.

Jag testar gärna mina gränser inom andra roliga områden också. Som till exempel att skriva. Om jag pratade om det här skulle det räcka för att prata sig ända till Sommar i P1? Törs jag vill jag ställa mig på en poesiscen?

Jo, höga hästar. Men vadå?! Är det inte härligt med högflygande tankar!?

Drömma dem. Krama kudden jädrigt hårt så drömmen blir sann.

Sedan är det bara upp till mig. Fixa det. Gör det. Do it!

Att inspireras av andra men behålla sitt eget jag det är en fin tanke att förvalta och bära framåt till handling.