Ett stilla sommarregn

Jag satte mig ner och lyssnade på regnet. Tänk så lugnande det är. Tyst fast ändå inte. Smattrar. Droppar.

Hur ofta går vi egentligen ut och vänder upp ansiktet mot skyn? Alldeles för sällan är nog svaret för många. Nästa gång så tar vi vara på kraften. Eller hur. Blött är ingen fara. Torrt däremot känns rätt torrt när jag tänker efter. Torkar gör vi alltid.

Sedan efteråt. Dropparna letar vägar som inte fanns. Dofterna blir nya. Lovar mycket. Jag fyller lungorna med nytt hopp.

Det är magiskt. Det är det.