Färgsymfoni, vårlökar och garnnystan

Det sprakar i mig som bland höstfärgerna. Samtidigt är det något som dör en smula.

Daggen har flyttat in. Gör det vackra så mycket vackrare i mitten av en solstrimma. 

Det är tid för att sätta lökar. Tulpaner, scilla, pärlhyacint, snödroppe och kungsängslilja. Sedan blir våren som en färgpalett i mina ögon.


Hand i hand med mörkare kvällar går min längtan efter att sticka. Har du tänkt på hur fascinerande samstämmigt ett löv och ett garnnystan kan vara? 

Jag satsar på en turkos poncho. Va?! Turkosa löv?! Nej det har jag inte hittat än. Hur som helst kommer den att göra ett efterlängtat och busigt intryck tillsammans med min orange/gröna rumpvärmare (läs: en kort kjol) som jag stickat en annan höst och som skimrar som höstlöven.

Hade jag fler tummar skulle jag hålla allihopa för att mitt projekt kommer att lyckas. För hur bra kan det gå egentligen  för en stickerska som ständigt kallar beskrivningar för recept!? 

Min obotliga drivkraft kryddad med "jag är bra - jag är duktig - jag är modig mantrat" får allt i sin ordning. Till slut. Efter att jag tappat räkningen på uppläggningsvarvet minst fem gånger. Men ger mig det gör jag sällan. När jag väl förmått mig att ta klivet och sätta igång vill säga.


I en enda droppe bor stor magi. 

Allt som föds. 

I regnet återspeglat.

Naturen samlar sig.

Och människan.

Det är tid för summering och eftertanke.


Redo. 
För att vi måste.
För att vi vill.

Tids nog och för alltid.

I en enda droppe bor stor magi.

Allt som blommar och vissnar.


Det är vi.

[By me]