Islandshästar, vitsippor och vårskrik

Jag promenerade förbi en grannes tomt härom dagen. Det är en gammaldags trädgård där det märks att rhododendro och vitsippor trivs som fisken i vattnet. Det var vitsipporna som fick mig att tänka på en underbar dag jag var med om för några år sedan.

Jag fyllde jämt och fick en tur på islandshäst i födelsedagspresent av en vän. Eftersom jag fyller år i mörkaste januari bestämde vi oss för att ta ridturen i maj. Vårblommor och fågelkvitter lät som ett bra upplägg. 

Dagen D närmade sig. Jag stod utanför jobbet med lite fjärilar i magen och väntade på att Hanna skulle hämta mig med bil. Vi hade prickat in vädret perfekt. Himlen var klarblå och en ljummen försommarvind träffade mitt ansikte. 

Vi skulle rida en bit längs Höga Kusten leden. Där ute är precis så vackert så man aldrig vill åka därifrån mer. Bilturen gick smidigt. Vi skrattade och pratade så där lättsamt som nära vänner gör. 

Efter någon timme var vi framme. Svängde upp på en gårdsplan mot ett stort boningshus och ett stall. "Hej och välkommen" och lite småprat med mannen som skulle följa med oss på turen. Vi gick för att hämta hästarna. Förstår inte varför pulsen ökade så. Jag som ser mig själv som rätt modig. Hästarna kikade nyfiket på oss. Plötsligt var det dags att sitta upp. Jag kände mig förväntansfull. Satt bra i sadeln tror jag. Tummade lite på tömmarna. Kändes verkligen fötterna rätt i stigbyglarna? Jo då, nu var vi redo.

Hästarna började röra på sig. Vi genade över landsvägen in i skogen. Jag försökte slappna av och lita på hästen. Det märktes att den visste vart den skulle. Jag var tyst och djupt koncentrerade på att hitta rytmen. 

Plötsligt var vi omringade av ett hav med vitsippor. Vilken syn! Det vackra tog sig långt in i mitt bröst och värmde hela mig. Hästarna frustade. Nu började det gå uppför. Dags för samtliga att skärpa till sig lite mer. Hovarna parerade vant bland stenar på stigen. Högre skulle vi. Och högre. Längst där upp tappade vi andan för en stund. Det vackra har en förmåga att påverka oss så bara vi själv vill.

Så bar det utför och vi red in i urskogen. Solstrålarna gjorde sitt bästa för att hitta in mellan de tjocka trädstammarna. Ljuset landade mjukt i mossan. Så tyst det hade blivit helt plötsligt. Här inne kvittrade inte fåglarna lika ivrigt som ute i lövskogen. Lite magisk känsla. För en stund kände jag mig som Ronja Rövardotter och fick lust att brista ut i ett vårskrik. Visste inte vad hästen skulle tycka om den saken så jag nöjde mig med att nynna lite på en melodi istället. Jag blundade och lät mig uppfyllas av alltihop. Solskuggan fladdrade förbi ögonlocken. Där och då fick jag mitt andra så kallade big moment för dagen. 

Vi kom ut på ängsmark och började tölta. Så roligt det var! Nu kände jag mig mer modig. Vinden tog tag i i håret på både oss och hästarna. "Vill ni prova att galoppera lite", frågade mannen. Ja, varför inte tänkte jag eftersom jag hade bestämt mig för att den här dagen var en modig dag rakt igenom. Jag tror att min vän tänkt likadant för plötsligt satte hennes häst av i galopp. Och framför henne såg jag färdledaren sticka iväg. Och det var då jag kände att galopp kanske inte var ok ändå... Hanna lutade plötsligt oroväckande i sadeln och benen var överallt utom i stigbyglarna. Nu var det istället hon som gav i från sig ett sorts vårskrik. Hur det gick till vet jag inte men hon lyckades sitta kvar på hästryggen. Jag höll andan och bestämde mig för att galoppera högst någon meter eller så. Det gick bra men kändes inte säkert. Tölta var mer min grej. Och Hannas också för den delen. Det var vi väldigt överens om. 

Strax efter denna pulshöjare kom vi ut på landsvägen och längre fram skymtade stallet. Redan? Precis när vi börjat få kläm på det här med islandshästar. Vi sa hej då och kände omedelbart att detta var något vi gärna ville göra om inom en snar framtid.  

Nu var det dags för nästa del av födelsedagspresenten. Vi skulle nämligen åka vidare till min väns stuga som låg bara en bit bort. Där var det mat och bastubad på menyn. Och mera prat och mera skratt. Och ett par vågade dopp i 10-gradigt havsvatten. 

Lätt att känna tacksamhet över sådana minnen. Över fin vänskap och spännande ögonblick.