En grävling och en skräckfylld upplevelse

Det var meningen att jag skulle förtränga detta. Men när jag körde bil på väg hem från Sundsvall härom kvällen kom det upp till ytan igen. Och en intressant frågeställning som är värd att funderas på redan nu: Vad hade hänt om jag inte hade sprungit...?

Jag och en kollega hade varit på kurs i Sundsvall och körde över skogen mot Sollefteå. Det finns mycket skog i dessa trakter. Det började mörkna. Plötsligt såg vi en grävling som irrade runt på sidan av vägen. 

Oj, så liten och rädd den var, tänkte jag då.

Lika liten och oskyldig kändes inte den som jag stötte på härom veckan när jag kom gående ensam i skymningen...

Såhär gick det till; Det doftade nybakat bröd här hemma och jag skulle gå över till mamma och pappa med en påse för att göra dem glada.

Till saken hör att jag några dagar innan hade gjort mig rejält illa på knät under ett cross circle pass.

Min plan var att ta en promenad så gott det gick med blåslaget knä. Rörelse är bra, tänkte jag. Att gå till mamma och pappa var en lagom bit. Vi bor knappt en kilometer från varandra. 

De blev glada över både besöket och brödet. "Tack, snälla". Det blev lite prat kring allt möjligt. När jag skulle gå hem ville pappa ge mig några burkar äppelmos, som han gjort på gårdens äpplen. 

-Var försiktig med burkarna nu, sa han.

Javisst, svarade jag hurtigt och ställde ner dem i ryggsäcken.

Vi sa hej då och jag gick hemåt.

Det finns en bäck längs vägen. När jag kom ner mot den tänkte jag på hur fint den porlade. Och hur stilla kvällen var för övrigt. I samma ögonblick började det prassla ljudligt i gräset till vänster om mig. En katt låter liksom diskret. Detta prassel var väldigt tungt och ivrigt. 

Så jag tittar snett framför mig och ser ett vitt och svartrandigt ansikte som rör sig ner mot vattnet.  

Innan jag visste ordet av så hade primalhjärna börjat jobba på högvarv och signalerat fara med stora bokstäver. Fly, fly, fly! Jag tvärvände blixtsnabbt och sprang det snabbaste jag kunde. Det prasslade ännu mer bakom mig. Fick för mig att grävlingen var nära, så nära och skulle hugga mig i benet. Jag sprang verkligen för mitt liv. Det enda jag förmådde mig att säga var h-vete! Det var galet. Jag var galen. Grävlingen var galen (väl?) 

Till slut kunde jag knappt springa längre på grund av adrenalinet som pumpade runt i kroppen. Benen var helt stumma. Ryggsäcken snurrade omkring som en centrifug på högvarv.

Jag var nu tillbaka på mina föräldrars gård och ringde på dörrklockan som en galning. Med 200 i puls försökte jag berätta vad som hade hänt. Pappa hade mage att skratta åt min berättelse! Va! Jag som varit så nära döden för en stund.

För visst har vi väl alla hört att grävlingen inte alls är att leka med utan biter tag i benet och släpper inte förrän det knakar. Att de råkar vara närsynta och vegetarianer kan man väl knappast ta hänsyn till under omständigheter som dessa?

Det slutade med att kära mamma fick skjutsa mig hem med bil. Jag erkänner rakt ut. Vuxna jag! Rädd för en grävling. Ja, så var det. 

Väl hemma kändes kroppen fortfarande upp och ner och knät värkte av språngmarschen. Men jag log ändå lite för mig själv. Jag hade ju trots allt varit med om något som var värt att lägga ner i "livets ryggsäck". Och äppelmosen? Ja, burkarna hade som tur var klarat sig i flykten de med.

Jag vill inte skrämmas, men var redo, ibland krävs snabba ben där ute. 

Och ibland gör vi bäst i att stanna upp i livet och möta våra faror öga mot öga. Men detta kändes inte som en sådan gång.