Kära Bodil...
Hej!
Dig har jag mycket att tacka för. Min vandring bland ord i knut och sedan det lätta.
Tack.
Kanske en rosa vallmo skulle få dig att kräkas, men ja, jag utmanar. Liksom du gjorde.
Någon sa 71 år. Jag har aldrig tänkt dig som åldrande. Mera som en gestalt som står med svärdet och inte låter blodet hejda en sanning.
Om någon skulle be mig välja ett djur för att gestalta dig skulle jag svara dagsländan. Vackrast i nuet. Beklädd med både skirhet och pansar. En dag vaken. Nästa inte. Och återkommande igen och igen och igen. Att kämpa. Att njuta. Att leva. Att inte. Förbannat ont. Ljuvligt nära.
Den där malande oron, missnöjet och lyckan. Livet som knackar på och kanske att vi öppnar dörren. Men bara kanske om dagen är en bra dag. Just så tror jag du skulle gjort (alltid eller ibland, är strunt samma). Liksom jag. Knack, knack.
Orden. Ordningen. Närvaro. Att finnas. Att inte finnas.
Som du svarade en journalist när hon frågade om du tycker om att skriva. Ditt svar var rakt på i 180 knyck "Nej!, men allt annat är ju så förbaskat tråkigt". Sedan ett skratt. Och ja, jag såg glimten i dina ögon. Braiga och modiga Bodil!
Och jag kan ana hur din livsvandring sett ut. De där förbaskade orden som inte kan lämna sinnet ifred. Surrar omkring i huvudet som en jädra bisvärm.
Och belöningen. Som honung. Ibland.
Alltid är en sanning.
Aldrig är en lögn.
Kära Bodil...
Inte visste du ens om att jag fanns här under fullmånen, solskenet, regnskurarna och äppelträden.
Jag har mött dig i många dagar. Men ibland har jag inte orkat med dina sanningar. Ärligt. Ja. Trassligt. Ja.
Många böcker blev till. Många har jag läst.
Tack!
och kanske dessa ord når dig en vacker dag när du kliver ut i lavendelfältet och lyfter blicken ut över havslinjen, drar en hårslinga bort från ansiktet, och glimmar till, trots allt.
Kära Bodil...
Vi lever nu.
Sedan
inte
mer.
|