Du vet den där känslan när något träffar en som blixten mitt i. Precis. Direkt. Ingen tvekan. Mitt i. En plats som känns i bröstet. Som du inte visste fanns. Som en eld brinner där inne, här inne. Och sekunderna blir utan tid.
Något vaknar, något brinner, något värmer som en kram från den du ville mest.
Så gick jag på stigen i solskugga och annat. Bland grönt. Mötte bilar och människor. Visste nästan vart vi skulle gå. Mina ögon var som nya.
Och så syrsorna som inte får värmeslag. Kisspausen. Viktig för att kunna tänka på annat än panik. Kissa ofta.
Och så mycket sol, sanden och stranden och havet. Utbrett. Brett. Överallt och ivrigt. Pulserade mot sanden. Som namaste i mig och andetagen lätta. Och inte tankar. Bara horisonten. Som allt som behövdes. Att sitta och sitta och känna. Blunda. Andas. Le.
En fikapaus. En flaska vatten. Ormgropar att inte gilla. Kostigar. Fyren viktig. Stenkaos och perfektion.
Så tänker jag plötsligt. I nästa liv blir jag en fågel. Låter vinden föra mig vidare. Mäktigt att guppa fritt på vågor utan kallsupar. Ingen hajmat.
Flyger högt och högre. Trädtopparna som grässtrån.
I all enkelhet. Viktigt med stunden. Jag. Du. Semestern. Och vi som hade vett att njuta.
Tacksamhet.
Österlen i mitt hjärta.
