Kära mormor finns inte mer

En plats i solen. Utflykt i trakter där du bott. Selsjön. Här ett strandhugg vid Ångermanälven i Resele 2007. 

Kära mormor.

Nu finns du inte mer.

Först ett helt liv. 96 år och elva månader. Sedan är allt över på en sekund.

Du somnade in i går lugnt och stilla i Gävle, som varit din hemstad mesta delen av ditt liv.

5 april skulle du fylla 97 år. Född 1920. Det är länge sen mormor. Våran Sofia är född samma datum. Det gjorde dig glad. 

Du. Som jag mestadels sett dig. Med håret uppsatt i knut. Klädd i svart för det mesta. Vackra smycken. Helst guld. Osminkad, men alltid med färgstarkt läppstift när du gick utanför dörren.

Parant är nog ordet för att summera ditt yttre.

Och så insidan. Ditt liv. Ditt långa liv. Bland både solsken och tunga tunga moln. Ett tufft liv. Men du har rest dig. Gång på gång.

Ett gott skratt kan rädda vem som helst. Du valde att skratta mycket. Det är en styrka mormor. Som jag lärt mig mycket av.

Du älskade tulpaner och antika möbler. Inredning var din stora passion i livet. Och Svensk Damtidning med kungligheter och kändisar. Du älskade även fisk och min smulpaj.

Du flyttade mycket. Det var nog oron i dig. Rötterna som inte fick fäste. Jag brukade bo hos dig när mamma och pappa jobbade. Gävle först åren av mitt liv.

Sedan flyttade vi till Sollefteå. Jag minns fortfarande känslan när vi sa hej då. Jag satt limmad bak i bilfönstret och vinkade och du står kvar på trottoaren och vinkade tillbaka. Länge. Den känslan. Stor saknad. Jag 5 år.

Vi har umgåtts mycket genom livet. Jag har bott hos dig. Du har varit mycket i Sollefteå. Att rullatorn kom in i ditt liv var inget hinder. Vi har pimplat på isar. Vi har fiskat vid sommarsjö och älv. Vi har ätit goda middagar. Vi har skrattat.

De senaste åren har varit som de varit. Ålderdomen som kommer smygande. Fast vi inte vill. Nu får du äntligen vila mormor dit du vandrat.

Fast du har sagt att du ska komma tillbaka och spöka för oss alla. 

Du är så välkommen mormor.

Lycka är

Lycka är

en stund längre än du tänkt

en stund längre än du trodde

att landa i

att bjuda sig själv på


för att du är värd det sedan länge


och många gånger igen


Fingertoppskänsla.



Marmelad på nygräddat bröd.

Kaffe. Mörkrost. Eko.

Två koppar minst.



Det är lycka för mig.


Och bara som vardag för någon annan.

Sådana är vi.

O
l
i
k
a

När något träffar mitt i hjärtat

Du vet den där känslan när något träffar en som blixten mitt i. Precis. Direkt. Ingen tvekan. Mitt i. En plats som känns i bröstet. Som du inte visste fanns. Som en eld brinner där inne, här inne. Och sekunderna blir utan tid.

Något vaknar, något brinner, något värmer som en kram från den du ville mest.

Så gick jag på stigen i solskugga och annat. Bland grönt. Mötte bilar och människor. Visste nästan vart vi skulle gå. Mina ögon var som nya.

Och så syrsorna som inte får värmeslag. Kisspausen. Viktig för att kunna tänka på annat än panik. Kissa ofta.

Och så mycket sol, sanden och stranden och havet. Utbrett. Brett. Överallt och ivrigt. Pulserade mot sanden. Som namaste i mig och andetagen lätta. Och inte tankar. Bara horisonten. Som allt som behövdes. Att sitta och sitta och känna. Blunda. Andas. Le.

En fikapaus. En flaska vatten. Ormgropar att inte gilla. Kostigar. Fyren viktig. Stenkaos och perfektion. 

Så tänker jag plötsligt. I nästa liv blir jag en fågel. Låter vinden föra mig vidare. Mäktigt att guppa fritt på vågor utan kallsupar. Ingen hajmat. 

Flyger högt och högre. Trädtopparna som grässtrån.

I all enkelhet. Viktigt med stunden. Jag. Du. Semestern. Och vi som hade vett att njuta. 

Tacksamhet. 

Österlen i mitt hjärta.

Sanningar och sanningar

någon sa vem du var

och du tappade orden

och det brydde sig någon inte om

för någon hade fullt upp med att sprida sanningar omkring sig

någon sa vem du var en gång till

och ditt syre tog slut

och det brydde sig någon inte om

för någon hade fullt upp med att sprida sanningar omkring sig

någon sa en gång för alla vem du var

och du blev genomskinlig

och det brydde sig någon inte om

för någon hade fullt upp med att sprida sanningar omkring sig

något har sagts

något blir aldrig mer som förut

och ändå går solen upp imorgon igen

Att hitta ro trots oro

Den där kvinnan, mamman, sambon, världsmedborgaren som älskar och andas och hoppas och tror, men som aldrig kan få ro.

Den där kvinnan, som är jag, som är tankar och frågor och svar. Som kan gråta fast solen skiner och som kan skratta fast det regnar.

Vi är många som är där vi är. I ro fast oro. Och vi skapar hela tiden. För att det inte går att andas utan.

Det kan visa sig genom en tanke som måste bli till ord och på andra sidan är den där bästa dikten plötsligt skriven. 

Det kan vara en spade i jorden, som formar den där trädgården som dina ögon badat i bland tankar och drömmar så länge.

Det kan verka som ingenting, men som plötsligt blir den vackraste stjärnhimlen vi någonsin skådat.

Eller så målas köksstolarna i en ny färg och genast önskar vi att alla nära och kära satt med oss runt köksbordet. 

Vi är många. Jag och du och du. Och vi lär oss mer och mer varje dag. 

Oro. Ro. Och att finna ro. Att göra det bästa fastän vi står mitt i stormens öga.

Naturlig skönhet och lite kokosolja

Det där med skönhet är som det är. Vad är det? Vem är det? Hur blir man det? Är man det redan från början? Vem bestämmer? Vad avgör? Hur skön kan vi bli?

Finns bara ett svar. Du duger precis som du är. Inga krämer i världen kan stoppa dig från att vara den du är bästa på att vara - du! Ja, du! Smaka på den du!

Jag fightas mot tyngdlagen. Står på huvudet så ofta jag kan. Ja, det kallas yogapose. Tycker det hänger lite överallt i ansiktet. Vill säga stopp! Men inte lyssnar tiden på mig. Medicin för slät hud finns det? Njaaae. Är man snart mitt i livet så får man ta det som det kommer. Men om det kommer för fort då? Jag vill vara som en persika! Slät och mogen! Och underbar!

Några bra sätt kan vara dessa: Tänk glada tankar, gör yoga varje dag, bry dig om dig själv och andra. Gör sådant som gör dig glad. Ät mycket grönt och ännu mer än du tänkt. Dryck livets dryck ofta (ja, jag menar vatten). Vegetarian är jag inte men jag äter vegetariskt flera dagar i veckan. Kött någon gång ibland, men då ska det vara naturbeteskött helst av allt. Jag känner en bonde som kan det där med kött och eko och allt möjigt bra. Hon heter Eija och är en förebild för många. Ja, det är  är bara att sträcka på sig norrfridnaturbruk!

Har upptäckt en kräm som jag tror slår vilken dyrgrip som helst där ute i butikerna. Den heter kokosolja är ekologisk och passar utmärkt som nattkräm i ansiktet. Jag tar den förresten även på nagelbanden och på fötterna. Det låter galet och ja, det är galet bra! Rekommenderar dig att prova. Lukta kokosnöt är väl inte det sämsta som finns. Eller?!

Ja, sånt är livet runt mitt i livet.
Go kokoshelg på dig!

Du är värdefull

En person i mitt liv lättade sitt hjärta...

"Ibland finns jag inte. Som till exempel en dag i april".  

Jag funderade på det vännen sagt. Sorterade lite inombords. Känslan är värd att tas på allvar. Försökte se på mig själv och mitt eget liv. Jag är värd att tas på allvar. Alltså är alla andra i min omgivning det också. Inte kanske. Bara att. Precis så.

Jag sa: Jag ser dig! Du finns, du syns, du är värd att må bra! Det kan ingen, ingen ta ifrån dig.

Du förstår, det dumma folk gör att de envisas med att jämföra sina nära och kära med varandra. Pappor med söner. Mammor med döttrar. Kors och tvärs. Saker som sagts och inte. Ouppklarade bråk, eller i bästa fall kärlek. Saker som har en förmåga att flytta in i nästa generation och nästa och nästa. Saker som klarar av att bo in sig riktigt bra och till slut vägrar att lämna. Till slut undrar man vem som styr vem.

Missnöje kan vara som groddar. Växer snabbt om det vattnas. Frågan är vilken törst vi väljer att släcka. Vilka eldar vi väljer att mata lite till.

Det är så lätt att falla in i onyttiga mönster. Varför inte välja det bästa på en gång? Tar mindre kraft. Ger äkta glädje. Föder inte ånger.

Det finns så mycket vi gör för att någon annan gjorde det före oss. Kan skada. Kan värma. Det gäller att se vad som är vad. Vart är jag på väg? Vad vill jag nå för mål i livet? Hur kan jag göra för att ta mig dit? Utan att skada andra. Eller mig själv.

Så varför upprepar vi ändå dessa mönster? Som gör så att vi inte finns på en hel dag eller först efter tre soluppgångar och fyra fullmånar. 

Jag sa: Är man mitt i något orimligt, så ska man säga "stopp"! Det där får du ta med någon annan, det där vill jag inte höra. Det gör mig ledsen". 

Kanske blir de lite småkränkta de där typerna som tror sig ha rätten att tycka saker om dig. Såklart. Lite naggade i kanten. De får i bästa fall en kalldusch, som leder till en tankeställare. Och fler tankar. Och i bästa fall vaknar de upp ur sin bubbla, som kallas repris på någon annans ouppklarade liv.

Jag sa: Jag ser dig! Du finns, du syns, du är värd att må bra! Det kan ingen, ingen ta ifrån dig.

Ett helt liv. Och du är ok varje dag.